Jag minns min barndoms kärlekar.

Jag är hemma hos min pappa och vi kollar igenom gamla fotoalbum. Bilder från min barndom jag aldrig kollar på. Jag inser att jag troligtvis var världens sötaste lilla pojke.

Vad hände med honom?

Bilderna visar födelsedagar, semestrar, somrar på lantstället. Som de flesta familjer tog vi bara kort på speciella dagar. Då någon skulle firas eller när sommarsolen hade bränt våra hudar extra röda.

Jag minns inte mycket av det jag ser på korten. Det är 20 år sedan. De minnesrester jag möjligtvis skulle ha haft kvar har ätits upp av sorgen efter mamma. Den dödade min barndom.

Det var mycket som dog med henne.

Så när jag ser på korten kommer det inte så mycket känslor. Förutom några. Och det är när jag ser på korten på mig och några andra jämnåriga pojkar. Jag hade glömt bort dem.

När jag ser på korten känner jag vad jag kände då, men som jag inte kunde sätta i en kontext då som jag kan nu. Jag var nämligen kär i de där killarna. Jag inser det nu, jag var fem år gammal och kär.

Killen på landet. Jag älskade att ligga bredvid honom i tältet vi fick sova i på tomten. Det var aldrig läskigt med honom bredvid mig. Jag ville ligga där så länge jag kunde.

Det finns ett kort på oss morgonrockar, i det där tältet. Mitt leende säger allt.

Jag var så lycklig.

Killen på dagis. Han kom från Kina från början och jag tyckte det var så spännande. Han gav mig en solfjäder en gång med kinesiska tecken på. Jag sparade den i tio år.

Det finns ett kort på oss där vi dansar med varandra. Vi skrattar.

Jag var så lycklig.

Det är fina minnen av en kärlek som var enkel, orörd, odömd. Jag ville bara vara med dem, ta på dem, ha de nära mig. Det krävdes inga etiketter, inga förklaringar då.

För några ögonblick var allt möjligt.

Det lustiga är att jag hade glömt bort de här minnena. Jag brukar alltid säga att mina tidigaste minnen av kärlek riktad till andra killar kom först i min tidiga tonår. Men jag var kär i killar långt tidigare.

Det känns fint att jag fick uppleva den där barnkärleken jag också. Det väger upp för allt det mörka som hände. Det mörka som så lätt tar över minnesbilderna.

Det känns fint att jag kan måla mina minnen även i ljusare färger.

Att jag nu minns min barndoms kärlekar.

Advertisements

6 thoughts on “Jag minns min barndoms kärlekar.”

  1. Vad fint du skriver, det går mig att återigen att tänka hur viktigt det är att vi som arbetar på förskola verkligen är öppensinnade.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s