Att vara en nolla på en whiteboardtavla.

När jag var yngre jobbade jag ett kort tag som telefonförsäljare. Jag ringde upp folk och försökte sälja på dem olika sorters abonnemang.

Det är det värsta jobb jag har haft.

För det första: jag är ingen säljare. Jag skiter fullständigt i att kränga saker folk egentligen inte behöver. Jag känner personligen att det inte ger mig något annat än ångest.

Att jag ens sökte jobbet var för att jag precis som många av mina kollegor där var unga med begränsad arbetslivserfarenhet. Med andra ord: telefonsäljarjobb var de enda jobb vi kunde få just då.

Så vi satt där i åtta timmar varje dag försökte sälja minst de fyra abonnemang som krävdes varje dag. Dessa abonnemang som både var dyra och hade lång bindningstid. Det var inte ens en attraktiv produkt.

Jag kände redan från första dagen stressen av att se den där vita whiteboardtavlan där ens sälj för dagen skrevs upp. Ångesten över varenda samtal som slutade i ett nej, vilket var de allra flesta.

De jag lyckades sälja till såg jag till att övertydligt förklara alla detaljer i avtalet för. Bindningstid, alla priser och avgifter. Jag sa allt jag hade lärt mig av säljledaren att inte säga. För jag ville inte lura någon.

Andra säljare runt mig satte i system att medvetet ljuga, hymla och mumla sig förbi viktiga avtalsdetaljer bara för att seal the deal. Det var de säljare som kom in i slips och kostym och som älskade att ringa i säljklockan.

De ljög sina kunder rakt upp i ansiktet för att bota ångesten av den tomma whiteboardtavlan.

Jag kunde inte göra det, trots att jag ofta ville. Det var därför ofta som jag kände mig som en jävla loser. Som en fet stor nolla. Bara för att jag inte sålde tillräckligt med abonnemang.

Jag var ung, oerfaren och visste inte bättre än skylla på mig själv. Jag lät antalet sålda abonnemang definiera mitt värde. För som det stod på whiteboardtavlan de flesta dagarna: det var ju noll.

Jag fick efter några månader sparken för att jag sålde för dåligt. Och tur var det. För jag hade känt hur jag mådde allt sämre och sämre under kraven. Och jag såg hur det påverkade mina kollegor.

Det här handlar dock inte om att alla säljare skulle må dåligt eller att alla säljorganisationer skulle vara skadliga för sina medarbetare. För det finns självklart bra exempel också.

Men det går inte att komma förbi att det uppenbarligen finns vissa strukturer.

Jag har märkt det i vänners berättelser, i skakande reportage som gårdagens Säljsekten. Det handlar om arbetsgivare som medvetet och konsekvent utnyttjar sin ofta unga personal just för att de kan.

Det handlar ofta om unga människor utan någon större arbetslivserfarenhet, med dålig ekonomi och rädsla för arbetslöshet som inte vet och kan bättre än att göra vad som helst för att behålla jobbet.

Det gör att det därmed finns en möjlighet för vissa arbetsgivare att sätta i system att utnyttja sin personal till att jobba  under dåliga arbetsförhållanden med långa arbetspass utan rast, verbala kränkningar och en ovilja att lyssna på kritik.

Och ännu värre: de får sin personal att tro att det är ok att det är så.

Det är en förtryckande arbetskultur som ofta drabbar just unga människor. Inte bara i säljyrken utan i flera branscher där unga outbildade personer utgör majoriteten av arbetskraften finns exempel på orimliga arbetsförhållanden.

Tyvärr känns det som att det här är något det pratas alldeles för lite om då det politiska samtalet om jobb mest handlar om att alla ska ta vilket jobb som helst under vilka omständigheter som helst.

Arbetsmiljöfrågor och frågor som rör förtryckande arbetskulturer är dock så viktiga att lyfta. För grejen är ju att unga människor som tidigt får utstå orimliga arbetsförhållanden och lär sig acceptera dem håller inte länge i arbetslivet.

För om ens första steg in i arbetslivet är ett där man är en nolla på en whiteboardtavla, hur motiverad till att orka blir man då?

(Och: sedan jag själv jobbade som säljare har jag alltid haft den största respekt för alla dessa unga, och ja ofta skitirriterande, säljare som stoppar mig i centrumet eller ringer mig om kvällen. För jag vet att många av dem jobbar under skitförhållanden.)