Att vara en nolla på en whiteboardtavla.

När jag var yngre jobbade jag ett kort tag som telefonförsäljare. Jag ringde upp folk och försökte sälja på dem olika sorters abonnemang.

Det är det värsta jobb jag har haft.

För det första: jag är ingen säljare. Jag skiter fullständigt i att kränga saker folk egentligen inte behöver. Jag känner personligen att det inte ger mig något annat än ångest.

Att jag ens sökte jobbet var för att jag precis som många av mina kollegor där var unga med begränsad arbetslivserfarenhet. Med andra ord: telefonsäljarjobb var de enda jobb vi kunde få just då.

Så vi satt där i åtta timmar varje dag försökte sälja minst de fyra abonnemang som krävdes varje dag. Dessa abonnemang som både var dyra och hade lång bindningstid. Det var inte ens en attraktiv produkt.

Jag kände redan från första dagen stressen av att se den där vita whiteboardtavlan där ens sälj för dagen skrevs upp. Ångesten över varenda samtal som slutade i ett nej, vilket var de allra flesta.

De jag lyckades sälja till såg jag till att övertydligt förklara alla detaljer i avtalet för. Bindningstid, alla priser och avgifter. Jag sa allt jag hade lärt mig av säljledaren att inte säga. För jag ville inte lura någon.

Andra säljare runt mig satte i system att medvetet ljuga, hymla och mumla sig förbi viktiga avtalsdetaljer bara för att seal the deal. Det var de säljare som kom in i slips och kostym och som älskade att ringa i säljklockan.

De ljög sina kunder rakt upp i ansiktet för att bota ångesten av den tomma whiteboardtavlan.

Jag kunde inte göra det, trots att jag ofta ville. Det var därför ofta som jag kände mig som en jävla loser. Som en fet stor nolla. Bara för att jag inte sålde tillräckligt med abonnemang.

Jag var ung, oerfaren och visste inte bättre än skylla på mig själv. Jag lät antalet sålda abonnemang definiera mitt värde. För som det stod på whiteboardtavlan de flesta dagarna: det var ju noll.

Jag fick efter några månader sparken för att jag sålde för dåligt. Och tur var det. För jag hade känt hur jag mådde allt sämre och sämre under kraven. Och jag såg hur det påverkade mina kollegor.

Det här handlar dock inte om att alla säljare skulle må dåligt eller att alla säljorganisationer skulle vara skadliga för sina medarbetare. För det finns självklart bra exempel också.

Men det går inte att komma förbi att det uppenbarligen finns vissa strukturer.

Jag har märkt det i vänners berättelser, i skakande reportage som gårdagens Säljsekten. Det handlar om arbetsgivare som medvetet och konsekvent utnyttjar sin ofta unga personal just för att de kan.

Det handlar ofta om unga människor utan någon större arbetslivserfarenhet, med dålig ekonomi och rädsla för arbetslöshet som inte vet och kan bättre än att göra vad som helst för att behålla jobbet.

Det gör att det därmed finns en möjlighet för vissa arbetsgivare att sätta i system att utnyttja sin personal till att jobba  under dåliga arbetsförhållanden med långa arbetspass utan rast, verbala kränkningar och en ovilja att lyssna på kritik.

Och ännu värre: de får sin personal att tro att det är ok att det är så.

Det är en förtryckande arbetskultur som ofta drabbar just unga människor. Inte bara i säljyrken utan i flera branscher där unga outbildade personer utgör majoriteten av arbetskraften finns exempel på orimliga arbetsförhållanden.

Tyvärr känns det som att det här är något det pratas alldeles för lite om då det politiska samtalet om jobb mest handlar om att alla ska ta vilket jobb som helst under vilka omständigheter som helst.

Arbetsmiljöfrågor och frågor som rör förtryckande arbetskulturer är dock så viktiga att lyfta. För grejen är ju att unga människor som tidigt får utstå orimliga arbetsförhållanden och lär sig acceptera dem håller inte länge i arbetslivet.

För om ens första steg in i arbetslivet är ett där man är en nolla på en whiteboardtavla, hur motiverad till att orka blir man då?

(Och: sedan jag själv jobbade som säljare har jag alltid haft den största respekt för alla dessa unga, och ja ofta skitirriterande, säljare som stoppar mig i centrumet eller ringer mig om kvällen. För jag vet att många av dem jobbar under skitförhållanden.)

12 responses to “Att vara en nolla på en whiteboardtavla.

  1. Jag tyckte det var intressant, och läskigt, det som den där arbetslivsforskaren (?) sade om arbetskultur, att det välordnade system som vi byggt upp i Norden under de senaste hundra åren kanske helt enkelt bara var en parentes. Det blir allt vanligare att folk, särskilt unga, jobbar under helt sjuka omständigheter, och det handlar väl oftast om företag som inte är nordiska. Ett bra exempel är ju Lidl, där arbetskulturen inte går ihop med den nordiska arbetskulturen överhuvudtaget. Att man sedan ofta anställer unga människor, som de i gårdagens dokumentär, är ju ett smart drag eftersom de oftast inte känner till sina rättigheter alls. Och även om de känner till sina rättigheter så vågar de inte börja ställa krav och ställa till med bråk. För jävligt.

    • peaches, ja arbetskulturen och arbetsmarknaden håller på att förändras till en där rättigheter kränks och ännu värre, anställda inte vet om att de kränks.

  2. Jag har också jobbat som telefonförsäljare. Började när jag var 16-17 år (gick på gymnasiet) och ville ha arbetslivserfarenhet och dryga ut studiebidraget. Hade en timlön på 55 innan jag blev 18 då man fick hela 65:-/h. Såg lite av dokumentären och kände igen mig jättemycket i vad säljledarna sa. Just ”du kan sluta och gå hem idag om det inte passar” fick jag höra mer än en gång.

    Dessutom jobbade säljledare/coacherna mycket med good cop/bad copgrejen. De hade sina roller de uppmuntrande och de nedtryckande. Jag ifrågasatte vissa arbetsmetoder och projekt och blev då intagen på s.k utvecklingssamtal där man in princip fick höra att man var dålig och att man kunde gå hem om man inte orkade för att man ” bara satt där och kostade pengar”.
    Ingen sitter ned innan ni sålt” var rätt vanligt också. De försökte mycket med ”vi”känslan för att andra skulle peppa/pressa varandra att sälja.

    Grät efter min första arbetsdag där men jobbade ändå kvar 1 år och 8 månader, trots mycket magvärk och att jag sålde i sömnen (drömde om jobbet flera dar i veckan). Då jobbade jag inte ens heltid utan 2-3 pass i veckan med undantag på sommarlovet. Vissa dagar var jag helkass, andra dagar toppsäljare (det syntes på en skärm med bild vem som sålde bäst och sämst) Provisionen fick man inte ut om man inte jobbat ex antal timmar. Visste inte om detta är lagligt eller olagligt och vet faktiskt fortfarande inte.

    Någonstans stärkte det där skitjobbet mig. Många av mina kollegor där tycker jag hemskt mycket om. Jag sa upp mig och minns att jag sålde jättebra de sista veckorna där just pga att jag var så glad att jag skulle sluta.
    Förstår att många unga jobbar kvar fast de inte trivs p.g.a. utfrysning/desperation att bli arbetslös.

    Vet att jag skulle få komma tillbaka dit när jag än ville, men jag skulle hellre skala bananer i Norge än att sälja per telefon igen.

    • deizi, usch, jag jobbade bara några månader och det fuckade upp mitt självförtroende totalt. jag tror det absolut finns de som passar som säljare, men jag var inte en. och jag vet bättre nu och skulle aldrig acceptera en skitdålig arbetsplats.

  3. Vilka intressanta ämnen du tar upp! Såg reportaget om ”Säljsekten” som du länkade till. Obehagligt att det kan gå så långt men skönt att Phone House fick sina fiskar varma. (Småroligt ordspråk det där…)
    Jag gillar verkligen när massmedias stora megafon används till att ta upp de där orättvisorna som sker i det tysta.

  4. För mig har det alltid varit fullkomligt omöjligt att söka dessa jobb. Min erfarenhet har varit från föreningslivet där man ibland ringt runt till ett hundratal nya medlemmar och frågat dem om de vill gå på kurs eller liknande – skitjobbigt varje samtal! Och då handlar det ju inte ens om att man har en dålig produkt att kränga, det handlar väl mer om att man inte vill störa. Men ja, även jag har fått respekt för de stackars försäljarna som ringer mig med jämna mellanrum (prenumererade en gång i tiden på SvD och DN, två billiga och korta prenumerationer), så här ett år efteråt ringer de mig fortfarande och har alltid något ”jättebra” erbjudande.

    • simon, man måste nog vara en viss typ för att klara av det och må bra med det. jag fick mest telefonskräck.

  5. Jag känner till ett telefonförsäljarföretag, där min syster jobbade. Hon pallade inte mer än några månader där. Folk slutar där hela tiden. En tjej tyckte det var så hemskt att hon bröt ihop och grät…

    Själv har jag alltid haft svårt för att sälja saker eller alls kräva pengar av nån. Jag känner mig väldigt påflugen och självisk. Ingen bra egenskap om man vill lyckas i dagens samhälle, för det är ju inte så att folk ger dig nåt av ren välvilja🙂

    • plastbaronen, nä är ingen säljartyp heller. känner mig så obekväm med att försöka tvinga på någon skit de inte behöver.

  6. Arbetsmarknaden i dag är ett jävla skämt, såvida man inte är extremt högutbildad eller framgångsrik egen företagare. Allt som varit bra på arbetsmarknaden, är förstört på bara några år, och med den gräsliga politk som bedrivs nu, har det ju gått ännu fortare. Bara jag hör Reinfeldt stå och prata om ”utanförskapet” blir jag förbannad. Det är lätt att döma andra då man ha sitt på det torra.

    • cookie, håller helt med. tror folk inte inser att den svenska modellen på arbetsmarknaden håller på att monteras ner bit för bit. det kommer endast gynna rika arbetsgivare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s