Är ingen stor grej att någon förgriper sig på mig.

Innan jul tog jag en taxi hem mitt i natten. Jag åker nästan aldrig taxi ensam. För en gång blev jag överfallen av chauffören.

Var tvungen att sparka bort honom och springa allt jag kunde på gatorna som jag växte upp på som barn. Gatorna där jag och min mamma gick med vagnen full av matkassar.

Där sprang jag, 15 år senare, från en våldtäktsman.

Trots den där upplevelsen några år tidigare satte jag mig ändå i en taxi den där natten innan jul. För jag hade inget val. Inga tåg eller bussar gick förrän flera timmar senare, så det blev en taxi.

Chauffören i bilen jag stannade sa att han bara tog kontanter, men att jag kunde ta ut pengar när vi kom fram. Så jag satte mig i baksätet, och vi åkte. Under färden frågade chauffören mig flera gånger varför jag såg ut som en kvinna.

Jag svarade inte, tittade bara ut i den svarta natten. Svalde.

När vi kom fram sprang jag ut till bankomaten vid centrumet. Tog ut pengarna, öppnade dörren till framsätet, satte mig där för att ge chauffören pengarna.

Han tog emot dem, gav mig min växel, och la sedan sin hand mellan mina ben.

Jag satt där med plånboken i en handen, växeln i den andra, och mannens hand på min kuk. Jag skrek ta bort handen, försökte knuffa bort honom, kastade växeln på honom.

Men hans hand var fortfarande på min kuk, och han försökte nu kyssa mig. Jag satte armbågen i hans sida så hårt jag kunde, lyckades öppna dörrjäveln och sprang ut.

Jag var bara 100 meter från min port.

Väl uppe i min lägenhet la jag mig på min säng med ytterkläderna på. Stirrade rakt upp i taket. Svarade på bästa vännens sms som frågade om det hade gått bra att ta sig hem.

”Kom inte hem hel, men jag är van” skrev jag.

När han ringde berättade jag vad som hade hänt. Och då kom tårarna. Försökte stoppa dem, men de kom ändå. Jag frågade varför det hela tiden är så att vissa män tar på min kropp mot min vilja.

Han hade inga svar. Inte jag heller.

Efter samtalet kröp jag ner i sängen och somnade inte förrän tre timmar senare. I huvudet spelades alla gånger män har försökt och vissa lyckats med att ta på mig mot min vilja.

När jag vaknade var huvudet tomt.

Alla tankar om händelsen var som raderade. Eller snarare som om de var långt där borta, så att jag mest såg konturerna. Jag hade knuffat dem dit, för att klara av dagen, och dagen efter det.

Och jag klarade av dagen, och dagen efter det. Jag har klarat av varenda dag sedan dess. Det var nästan som ingenting hade hänt. Så därför har jag inte pratat om det med någon sedan den natten.

Inte för att jag skäms, skuldbelägger mig själv eller ens försöker att förtränga det. Det hela handlar om, har jag insett nu, att jag inte längre ser det som en stor grej.

Det låter säkert konstigt, eller kanske mest sorgligt, men för mig är det ingen stor grej att en taxichaufför försökte förgripa sig på mig.

Jag har utsatts för liknande saker så många gånger att jag inte ens tänker kring det som något att delge andra eller ens prata om. Och det är vad som skrämmer mig.

Att det har blivit något jag liksom accepterar, eller sväljer. Att det har blivit något som händer då och då i mitt liv. Som ett tandläkarbesök. Eller att jag halkar på gatan.

Inte mer än så.

Det må låta märkligt, men det är så jag tänker kring det. Och det är vad många av #prataomdet-berättelserna också har visat. Att jag inte är ensam. Att vi som har utsatts för flera sexuella övergrepp eller försök till dem, att vi vänjer oss.

Att vi vänjer oss.

Det känns som att det dags att prata om det.

(Och eftersom jag vet att frågan kommer. Nej, jag anmälde inte taxichauffören varken till taxibolaget eller polisen. Tyck vad ni vill om det, men jag hade inte hjärtat och orken att göra det till en större grej. Precis som jag inte har gjort en stor grej av överfallet. Problematiskt båda två, jag vet.)

31 responses to “Är ingen stor grej att någon förgriper sig på mig.

  1. För i hvt, det är såå INTE ok, ingen ska vänja sig vid sådant! Kontaktade du taxibolaget? Det där svinet ska inte vara ute och köra!

  2. Linus, jag är mållös, som så ofta när du skriver. Fruktansvärt och oacceptabelt att du förlikar dig med detta. Jag skakar. Tack för att du delger, har sedan jag hörde dig i Tendens känt tacksamhet för ditt mod och haft den allra största respekt.

  3. Du är inte ensam! Jag har varit med om samma sak. Det är nästan 20 år sedan, jag var jättefull och mitt starkaste minne är att han smakade lök när han kysste mig. Jag lyckades också slita mig loss och sprang hem. På något sätt känns det som att det inte har hänt. När jag har berättade för någon sa de alltid ”man ska inte åka svarttaxi”. Jag åkte inte svarttaxi!!! Jag åkte med en ”riktig” taxi. När sedan begreppet tjejtaxa kom för att ensamma tjejer skulle åka taxi hem istället för tunnelbana visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Det har aldrig hänt mig något på tunnelbanan…

    • fabri, tyvärr har jag blivit överfallen i tunnelbanan också. har dock aldrig låtit det hindra mig från att åka med den även nattetid. dock helst med mkt folk omkring.

  4. Han körde för ett taxibolag eller? Kontantbetalning låter annars mkt svart.

    Gällande taxi: ofta hör man att man ska ta en taxi hem för att undvika överfall. Men allvarligt: när är man någonsin så utelämnad som ensam i en taxi? Personen kan ju ta dig var fan som helst och ha vad som helst i bilen. Om du går hem kan du i alla fall springa.

    • fanny, ja taxibolag. aldrig att jag åker svarttaxi. tänkte inte ens på att han ville ha kontant betalning som nåt konstigt.

  5. Usch!
    Jag hatar att åka taxi pga att det känns obekvämt att sitta ensam i en bil med en främmande människa. Man blir ju inte mer sugen när man läser sånt här.
    Starkt att dela med dig.

  6. Ja, vad fan!! Åker i princip aldrig taxi själv pga. vad som hänt ALLA mina kompisar som gör det lite oftare – tafs, tjafs och obehagligheter..

    • katarina, så trist att det är så. men som sagt är man utlämnad och sårbar i en bil med en främmande människa.

  7. Det är ju fruktansvärt. Jag blir jätteledsen. Ett enda övergrepp är mer än vad någon människa ska behöva stå ut med och du har varit med om så många. Vad du är stark!

  8. Riktigt hemskt. Det är tragiskt att du känner dig ”van” vid detta, det ska ingen människa vara. Kram till dig.

  9. Läste om hatkommentarerna på facebook och ville bara säga att det finns dem, som inte ens känner dig, men som gillar dig mycket! Du borde inte behöva vara van och du borde inte behöva få skit när du berättar om det.

  10. Menade twitter förstås!

  11. Det här är verkligen jättejobbigt att läsa. Säkrare att åka Stockholms tunnelbana? Man undrar ibland..

    • simon, man kan aldrig veta var skitstövlarna är. just därför ska man inte låta dem bestämma ens handlingsutrymme i offentligheten.

  12. Det gör ont i mitt hjärta att läsa men dock förstår jag dig när du skriver om att du blivit van vid det. Jag läser och jag förstår, på sätt och vis. Även om jag inte blivit utsatt av obekanta människor så liksom vänjer man sig, det är hemskt.

  13. neej, ledsen jag blir för din skull.
    håller med Josephine: ”det finns dem, som inte ens känner dig, men som gillar dig mycket!”❤

  14. Du är fin och mänsklig. Det är inte många som orkar gå vidare/anmäla/bråka, du är inte ensam om det, så ha inte dåligt samvete för det. Jag tänker också att det kanske, kanske inte är så sorgligt att inte gå vidare med att anmäla. De var svin. Men du lever ditt liv ändå, och det är fint! Att anmäla är att behöva syssla med det som hände, om och om igen, och dessutom behöva övertyga andra, om och om igen.
    Det är lite sorgligt att vänja sig och acceptera. Men det är kanske inte alltid de utsatta som borde klara av att kämpa för sina rättigheter. Ibland önskar jag att det fanns en instans som kunde hjälpa en att ordna upp allt. Man ringde ett samtal: ”Hej, jag blev utsatt.” och så fixar den här instansen allt som nu den utsatta måste göra/orka om något ska hända.
    Kram på dig!

    • ulrika, tack. och bra förslag om en instans som fixar allt. egentligen borde väl det var polisen som gör det på nåt sätt, men de är ju som de är.

  15. Ulrika, vilken bra idé. Jag tycker också det borde finnas någon instans som kunde fixa det praktiska när något så hemskt händer. Det borde gälla även för människor som råkar må psykiskt dåligt och inte orkar ringa runt till vårdcentral och psykologer. Det är ju när man befinner på bottnen som man behöver som mest hjälp.

    Det är ju väldigt konstigt att vårt samhälle är uppbyggt så att det är när man mår som sämst som man måste anstränga sig som mest för att få hjälp.

  16. Jag känner igen det där. Jag är också en sådan människa som ”alltid råkar ut”. Nu åker jag iofs ofta taxi hem själv, men sitter alltid i baksätet och har aldrig råkat ut för någonting i taxin. Men annars, just det där att det inte räcker med att jag var med om en våldtäkt som 16-åring, en gång på en fest vaknade jag av att killen som sov brevid hade sex med mig (jobbig stämning dagen efter..), en annan gång blev jag drogad och vet inte riktigt vad som hände men kom hem ändå, en tredje gång ”passade han på” för att jag var för full. Man vänjer sig. Jaja, går vidare. Men ibland undrar jag om det är en utstrålning jag har. Varför händer det så ofta vissa, men aldrig andra?

    • lisa, det är inte ditt fel att andra förgriper sig på dig. du ska kunna stå helt naken utan att någon ska få röra dig mot din vilja. det viktiga är att du, precis som jag försöker, stärka dig själv och din egen sexualitet. att man sedan råkar ut för kräk går inte att styra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s