Ett ärrat hjärta håller längre.

 

Jag var också så en gång. Skickade blandband till han jag var ihop med som jag hade suttit och pusslat ihop flera kvällar i rad. Skrev ett sms i timmen om hur mycket jag saknade honom.

Åkte 18 timmars nattåg varje fredag bara för att träffa honom.

Vi åt på Frasses, gick längs hamnen. Cyklade ner för backar och fick munnen full av småmygg. Vi hade sex i en 90 centimer bred säng. Vi färgade håret i samma svarta färg.

Ritade hjärtan med dippsås på snabbmatsfönstret.

Jag var så en gång. När jag trodde att kärleken endast var dessa känslor. När jag trodde att kärleken var okomplicerad. När jag trodde att den skulle vara blandband och sommarnätter för all evighet.

Det var en vacker tid.

För sedan kom andra tider. Närmare bestämt resten av livet.

Fjärilarna i magen slogs ur mig eller flög iväg på egen hand. Ofta ersattes åtrån i blicken av likgiltighet efter ett tag. Allt blev större och krångligare: bråken, missförstånden, förväntningarna, kraven, jaget, vi:et.

Det som en gång hade gjort livet enklare att bära, var emellanåt tyngre än vad både hjärtat och hjärnan klarade av. Kärleken och relationen till en partner var inte längre bara gullegull.

Mitt i allt det har jag nostalgiskt tänkt tillbaka på blandbanden, sommarnätterna och småmyggen i munnen. Jag har tänkt att jag vill hitta tillbaka till den enkelheten.

Till den okomplicerade kärleken.

Men jag kommer aldrig att kunna hitta tillbaka till den där naiva ungdomsförälskelsen. Mitt hjärta är för gammalt för det. Men framför allt: jag vill inte heller tillbaka.

För jag har insett att det jag då trodde var kärlek inte är något i jämförelse med den kärlek jag har känt sedan dess. Allt mörkt, ärrigt och svårt som jag har tvingats lära mig om kärleken är vad som har gjort den så mycket djupare.

Jag åker gärna på pakethållaren på någon cykel igen, gullar på en gräsmatta och ägnar dagar åt att skapa det perfekta blandbandet. Men jag behöver mer än så. Det räcker inte längre.

Kärlek för mig är det som får mig att andas lättare, men också ger varje andetag mening. Samtidigt som den stärker mig, måste den också ständigt utmana mig så att jag utvecklas i mig själv och i mina relationer till andra.

Jag vill inte vara tonåring igen. Jag har hellre kvar ärren på hjärtat med vetskapen att varje sår läker om man låter det. Och att varje sår är en lärdom om hur jag kan älska på bättre och klokare sätt.

För när jag var tonåring var det mycket som jag inte fattade med mig själv och med andra. Jag visste inte vad jag behövde och vad jag ville ha av mig själv och av andra. Det vet jag bättre nu.

Det gör att det kanske är svårare för mig att bli kär och vara kär, men när jag väl förälskar mig så gör jag det på ett helt annat sätt än jag gjorde när jag var yngre. På det sätt som endast en människa som vet vem den är kan.

Och det bästa med ett ärrat hjärta är att det mer sparsamt med sina hjärtslag och vem som ska få dem, vilket gör att det kommer att hålla längre.

Advertisements

10 thoughts on “Ett ärrat hjärta håller längre.”

  1. Jag upplevde aldrig den där himlastormande tonårsförälskelsen, i alla fall inte någon lycklig sådan. Men jag håller med, kärlek kan och borde vara så mycket mer än det genomlyckliga gullandet.

    1. fanny, jag är glad att jag fick uppleva den. den är ju ett steg på vägen i hur jag nu ser på kärlek.

  2. Fantastisk text! Inget kändes så mycket som den där tonårsförälskelsen. Jag kan fortfarande få ont i hela kroppen när jag hör vissa låtar och drabbas av vissa minnen. Hisnande. Men jag gillar kärlek mer i den form som jag upplever den nu.

  3. Första kärleken var så intensiv, så stark o erotisk. Att mista den var det tuffaste jag var med om, jag sörjde honom i ett år! Men han kommer alltid att finnas kvar, en som jag älskat en gång. Även en man till sedan träffade jag sista snubben som jag gifte mig med.
    En sak har jag lärt mig:Den starkaste kärleken är den man BESTÄMMER sig för. Inte den man känner. Känslor kan gå upp o ner-men när jag bestämmer mig för en så är det starkt. Jag väljer honom,trots bekymmer o elände ibland.

    1. lena, håller med om det där att man även bestämmer sig. går inte att enbart leva på en känsla. då tror jag relationen får det svårt att överleva genom åren.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s