Jag hänger ut min kärlek på nätet, eller?

Jag ramlade i går över en diskussion på Twitter som handlade om några som ville diskutera sex. Någons pojkvän twittrade då att det var helt ok, så länge hans partner inte diskuterade deras sexliv.

Jag la mig aldrig i diskussionen, men slogs just av att det oftast finns personer i ens närhet man måste ta hänsyn till när man själv vill vara öppenhjärtlig och bekännande på nätet.

Men frågan är: tar man alltid hänsyn till dem?

För jag minns att någon frågade mig en sak för ett tag sedan. Hur jag hade mage att skriva om min gamla kärlek. Fläka ut honom. Avslöja privata detaljer om honom. HÄNGA UT HONOM.

Jag förstod ärligt talat inte upprördheten. Jag fattade inte vad denna människa, som jag inte ens känner, har med det att göra. Den har självklart inget med det att göra.

Men sedan började jag att tänka ändå. Ja, det stämmer att jag har skrivit en del texter om min gamla kärlek, eller snarare om delar av vårt förhållande sett ur mina ögon, genom mina känslor.

Att jag har delat med mig av det har varit för att jag har sett något läsvärdigt i det. Att det har funnits något att beröras av, något att lära sig av, något att känna igen sig i.

Jag skulle aldrig skriva om honom så att folk kan identifiera honom, förutom mina och hans närmaste som redan vet. Det handlar om att respektera att det är min version jag berättar, och inte hans.

Det gör också texterna om honom, om än väldigt personliga för mig, mer allmängiltiga för de som läser dem. Det är det som jag tror gör dem läsvärda. Och det är inte att fläka ut, hänga ut.

Speciellt inte då vartenda ord jag har skrivit om honom har varit ord fyllda med kärlek.

Den viktiga frågan är dock: vet han om att jag skriver om honom? Ja, det gör han. Har han åsikter kring vad jag skriver om honom? Nej, inte hittills.

Om han hade det skulle jag ta till mig dem. För jag har inget intresse av att få honom att känna sig obekväm eller ännu värre, sårad, av det jag skriver, bara för att jag känner behovet av att dela med mig.

Snarare hoppas jag att han blir glad av att jag skriver ner våra minnen, reflekterar kring dem och försöker lära mig något av dem. Och att andra kanske kan göra samma sak.

Men min poäng är inte att försvara mina egna handlingar, utan om att att peka på att det är oerhört viktigt att reflektera över hur och vad man skriver om människor i sin närhet. Och det är viktigt att ta deras känslor och tankar på allvar.

Sociala medier har möjliggjort att allt fler öppnar upp sig om privata och personliga saker. I mina ögon är det välkommet då det gör att människor vågar prata om saker som annars kanske skulle ha hållit dem tillbaka i livet.

Jag diggar öppenhjärtlighet, men det är en sak att vara öppen och ärlig om sig själv, och en annan att vara det om andra i ens närhet. Det är inte alltid enkelt att veta var den gränsen går, och ibland går man över den utan att mena det.

Det viktiga är dock att veta att det finns en gräns.

Annonser

7 thoughts on “Jag hänger ut min kärlek på nätet, eller?”

  1. Bra skrivet och klokt tänkt. Du vet vad du gör. Det finns en läsvärdighet i dina texter, precis som du skriver. De är skrivna med värdighet och de är värda att läsa. Texterna är allmängiltiga. De berör. Jag tycker inte att du hänger ut någon.

  2. Tyckte detta var intressant. Jag håller med dig på samtliga punkter, och jag tycker inte att du hänger ur någon. Men det är som sagt svårt att veta var gränsen går.

    Jag bloggade från början om min tvillingsyster, som är sjuk i anorexi. Det var (är) en ständig balansgång, att inte ”hänga ut”, utan dela med sig av sina egna upplevelser i förhållande till att hon är sjuk. Jag vet inte om jag alltid har lyckats. Däremot har hon hela tiden vetat om att jag skriver och det är väl lite av en förutsättning.

    Men när man skriver om kärlek? En gammal kärleksrelation? En pågående? En olycklig kärlek? Jag tycker det är okej att vara personlig så länge det inte går att identifiera personen, förutom om man nu skulle råka känna honom eller henne. Och om ens text har någonting att säga en annan människa, då är det ännu bättre.
    Dina har det!

    1. lissie, tack! och ja, det är en balansgång. kan känna att jag träder över den ibland, men som sagt är det viktiga att ständigt reflektera kring det.

  3. Dina texter, de om kärleken och allt därtill, har hjälpt mig många gånger i hjärtesorg – att se saker från ett annorlunda perspektiv, eller kanske snarare att få perspektiv och inse vissa saker som kan vara svåra att se själv när man är mitt uppe i det. Tack!

    Med det sagt menar jag att dina texter är viktiga och att de inte handlar om att hänga ut någon utan om något större än så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s