Vad min ätstörning har lärt mig.

Jag fick en fråga om ätstörningar. Om hur jag som ex-bulimiker ser på ätstörningar nu. Vilka mina visdomsord är. Jag har skrivit om ätstörningar många gånger tidigare (se under ”kategoriskt dumt” i högerspalten), men kanske inte uttryckligen om mina främsta lärdomar.

Låter lite väl högtidligt att kalla dem visdomsord, men jag ska försöka besvara så gott jag kan utifrån mig själv. Jag kan inte och bör inte prata om hur andra med ätstörningar tänker och känner.

Men jag kan berätta om mina egna tankar och upplevelser, precis som jag har gjort många gånger tidigare. För när det gäller ätstörningar har jag vissa primära övertygelser.

Den första är att hur en ätstörning uppstår, vilka uttryck den tar och hur man blir fri från den är en högst subjektiv upplevelse.

Det finns gemensamma drag mellan mångas upplevelser av olika sorters ätstörningar som gör att vissa generaliseringar kan göras, men vi får aldrig låta dessa bli normerande. De får inte stå i vägen för att andra upplevelser och förståelser ska kunna komma fram.

Det undviker vi genom att komma ihåg att varje ätstörning i grund och botten är lika unik som människan som har drabbats av den är.

Min andra övertygelse är att en ätstörning är ett sjukdomstillstånd, och inte någon sorts noja.

Det är en stor skillnad mellan att må dåligt över att man inte ser ut som personen på tidningsomslaget och att ha en så förvriden syn på sin egen kropp att man ser fett där det inte finns något och att sedan försöka få bort fettet genom att sluta äta eller stoppa två fingrar i halsen till exempel.

Det är viktigt att komma ihåg den skillnaden, för att på så sätt inte vifta bort de personer som har utvecklat störningar när det gäller mat och synen på sin kropp som några som bara ”slavar” under idealen.

Det leder mig till en annan av mina övertygelser. För även om en ätstörning bör ses som ett sjukdomstillstånd, så tycker jag att det är ett tankefel att tänka att man blir ”frisk” från en ätstörning.

Jag menar att det är en förenkling som kan vara mer själpande än hjälpande. Jag menar inte att det inte går att bli kvitt en ätstörning, absolut inte, jag menar bara att det blir fel att kalla det tillståndet för ”frisk”.

Snarare handlar det om att man blir nykter. Man blir en nykter bulimiker. Man kan bli kvitt det skadliga beteendet, vilket jag har gjort, men det gör inte att tankarna försvinner på samma gång.

De finns kvar, och det viktiga är att det är ok att de finns kvar. Tankarna kommer att bli svagare och komma allt mer sällan med tiden, men istället för att få panik varje gång de dyker upp är det bättre att erkänna dem och säga hejdå till dem.

Det ska vara ok att tänka dumt, så länge det inte leder en till ett dumt beteende. Det är den viktiga skillnaden. Att det är ok att tänka att jag vill stoppa fingrarna i halsen, men att jag inte gör det.

Att det stannar i tanken.

Vi måste tillåta oss att vara fria i tankarna. Det är bara så vi kan tillåta oss att vara fria i kroppen. Det är en lättare väg till att må bra än att ha ångest över att man tänker fel tankar. Genom att erkänna även de elaka tankarna låter vi de inte fängsla oss vid dem, och vid ett skadligt beteende.

Jag får regelbundet riktigt elaka tankar. Tankar som om de gjordes till verklighet skulle skada min kropp, min hälsa, hela mitt liv. Ibland är det starka tankar, ibland svaga. Oavsett, så försvinner de alltid.

Genom att jag låter mig själv tänka dem.

Den senaste tiden har jag till exempel tänkt tanken att jag medvetet ska stoppa i mig kött, trots att jag är övertygad vegetarian sedan nio år tillbaka, bara för att det skulle ge mig en ursäkt att spy upp.

Det har varit en tanke som har dykt upp då och då. Framför köttdisken, på tunnelbanan, i badkaret. Det är bara en tanke, just för att jag låter den existera, men inte ger den något värde. Den stannar där.

Och det är ok.

Det här är mina lärdomar, övertygelser kring ätstörningar. Jag gör inga anspråk på att varken veta bäst eller kunna rädda världen. Men kanske kan mina subjektiva erfarenheter och lärdomar fungera som ett diskussionsunderlag.

För det är min sista övertygelse: att ätstörningar frodas i tystnaden, i ensamheten.

Så låt oss prata om det.

Advertisements

9 thoughts on “Vad min ätstörning har lärt mig.”

  1. […] Linus Fremin skriver bra om det här med att leva som nykter ätstörd, eller vad vi skall kalla det. (Det är f.ö. inte det enda clever inlägg han skrivit om ätstörningar, eller, för den delen, om svårigheterna med att leva med sin imperfektion i en värld där man ständigt översköljs av budskapet att Du Kan Bli Ditt Bästa Jag och by god, du bör också verkligen vilja bli det, annars är du helt jävla konstig.) Uncategorized ← Fredag 11/2 2011 – Arg GillaBli först att gilla denna post. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s