Jag var hennes killes älskare.

Killen jag älskade hade en annan när vi blev ihop. En flickvän. Han hade henne när vi kysste varandra för första gången. Han hade henne när vi låg med varandra för första gången.

Han hade henne när han sa att han älskade mig för första gången.

I flera månader delade jag killen jag älskade med en annan. En flickvän. Och jag tänkte på henne hela tiden. Varje gång jag träffade henne log jag krampaktigt och tänkte på den gången han hade sagt att de knullat på gungan i hennes föräldrars trädgård.

Jag led. Och jag skrev ner allt:

”Ni var på semester. Drack drinkar på en strand. Ni badade när det blev för varmt. Ni hade sex på balkongen om kvällarna för att det var för kvavt i rummet.

Ni åt souvlaki, fetaost och oliver. Ni gav servitören dricks för att han kunde mer än två fraser engelska. Ni skrattade åt tyskarna som gjorde bort sig i karaokebaren. Den sista kvällen gjorde även ni det.

När ni kom hem hade ni båda solbrännor. Ni såg riktigt utvilade ut.

När jag nu rör din solbrända hud, väcks alla de minnen till liv som aldrig kommer att bli våra. Du kommer aldrig att lova mig en resa till solen. För det finns ingen sol varm nog.

För det finns ingen plats så vacker att du glömmer bort valen du måste göra.

Ser du, du har redan börjat att fjälla.”

Jag var fast i en kärlek. Vilse i en kärlek. Han åkte på charterresor med henne. Jag satt hemma och väntade. Låg på hans sida av sängen, försökte hitta hans lukt i mina lakan.

Tänkte på att jag var min killes första riktiga kärlek. att jag var den första killen han hade förälskat sig i. Men att han hellre ville hålla hand med heterosexualiteten som krävdes av honom snarare än att hålla i min.

Så jag lät honom ta det i sin takt.

Och till slut höll han bara min hand. Hans flickvän var inte hans flickvän längre. Och det var först då vår relation blev en på riktigt. Det var då jag kunde vila i hans armar utan att tycka mig känna av hennes lukt på hans hud.

Jag minns den här tiden med mycket kärlek i hjärtat, för att jag kände så stor kärlek till min pojkvän. Han är mitt livs hittills största kärlek. Men han var knappast perfekt. Så inte heller jag.

För jag var den andre, jag var älskaren. Men än värre, jag hatade flickvännen. Trots att det var jag som gjorde fel när jag sög av hennes kille alla de nätter hon trodde att han sov hemma, så hatade jag henne.

Jag låg med hennes kille, utan en tanke på vad det skulle göra med henne om hon fick reda på det. Jag hatade henne istället, för att jag tvingades dela killen jag älskade med henne. Jag la all skuld på henne.

Det var oerhört orättvist. Hon var den enda av oss tre som inte hade gjort något fel. Just därför var det enklast för mig att lägga all börda på henne. Tänka att hon var ful och elak, inte insåg hur fin killen vi delade var.

Jag har aldrig konfronterat mig själv med mitt beteende då. Och hur jag kunde tänka som jag gjorde om henne. Att de sidorna finns hos mig. De jävligt fula sidorna.

Jag kan bara ursäkta mitt beteende med att jag hade träffat mitt livs största kärlek. Att jag därför sket i vad som var rätt, vad som är schysst, vad som var anständigt jävla beteende.

Jag var förälskad, och det var det enda som betydde något.

Jag hoppas att jag är en annan nu. Att jag i dag inte skulle göra om samma sak. Tror jag inte i alla fall. Jag skulle åtminstone tänka annorlunda kring det. Jag skulle inte bara tänka på mig själv. Jag skulle försöka se utanför kärlekskänslan.

Och se vad den kan göra med mig.

Hon fick aldrig veta att hennes kille hade en älskare och att den älskaren var jag. Kanske besparade det henne en hel del smärta. Det besparade åtminstone mig en hel del smärta. Och gjorde att jag aldrig tvingades syna mitt beteende gentemot henne.

Det är det jag försöker att göra nu.

Annonser

6 thoughts on “Jag var hennes killes älskare.”

  1. Så himla fint och utlämnande! Att rationellt förstå att man inte bör hata är ju något helt annat än att vara där, mitt i kärlekskaos och se på och vänta på att sluta dela. Det är ödmjukt, vackert och modigt att dela med av det i efterhand, med distans till det. Tack!

    1. elisabeth, tack! det är en process att acceptera att man betett sig som en skit, men att man inte gör det längre.

  2. Du skriver så ofantligt vackert! O alla har vi våra mörka stunder… Jag hoppas att du kan lägga det här bakom dig bara. Om man skulle sota för vad man gjort i dåtid kommer man aldrig kunna riktigt leva i nutid. Däremot tror jag det är viktigt att reflektera och begrunda sina misstag, så att man får slippa att göra om dem.

    1. jessica, ja håller med, viktig skillnad. jag lever inte i dåtiden, utan försöker bara lära mig för framtiden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s