Ett ensamt hjärta på en skolbänk, utan innehåll.

 

Alla skolbänkar jag har klottrat på i min ungdom. Alltid hjärtan, alltid hjärtan. De ramade in min tonåriga föreställning om kärleken.

Den där kärleken där det var så mycket blod bakom varje hjärtslag.

De där nerklottrade hjärtana skulle fyllas i en dag, av den jag var kär i. När mina tankar en dag blev verklighet skulle den jag var kär i fylla i mitt hjärta med rött.

Jag var bara väggar, bara kanter, fram tills någon kom och fyllde mig.

Det var min föreställning om kärleken. Att den var något som skulle fylla mig med innehåll. Att min ekande tomma kropp först då skulle ha något i sig som den kunde känna, och känna av.

För mig var kärleken det som skulle göra mig värd något.

Så jag gav allt för den. Som när jag träffade min första kärlek. Jag gav jag honom ett av min kropps födelsemärken.

Jag sa till honom att ett födelsemärke på min kropp skulle vara hans för evigt. Att varje gång jag såg på det så skulle jag tänka på honom. För alltid skulle någon del av mig tillhöra honom.

Födelsemärket jag gav honom sitter på min läpp. Så jag ser det varje dag i spegeln. Och jag tänker faktiskt på honom, alla dessa år senare. Trots att jag aldrig vill det.

Det var min föreställning om kärleken. Att det var meningen att jag skulle ge bort delar av mig själv i mina relationer. Mitt hjärta, min frihet, min vilja. Och mina födelsemärken.

Mitt i allt det glömde jag bort mig själv. Eller nej. Sanningen är att jag aldrig har glömt bort mig själv. Sanningen är att jag aldrig har haft något att glömma bort. Jag har varit ganska tom.

Ett ensamt hjärta på en skolbänk, utan innehåll.

Det är därför jag alltid har öppnat upp mig själv vid revbenen. För att andra skulle kunna fylla mig med innehåll. För att de män jag trodde jag älskade skulle kunna fylla mig med innehåll.

Och de har fyllt mig. Men mest med sorg, mörker och allt som rostar i regnet.

Men tiden går, och mina hjärtslag slår inte lika hårt som förr. De slår mer klokt, mer varsamt. För hjärtat vet att det måste hålla hela livet ut. Det vet att det inte behöver någon att fylla i det för att slå.

Hjärtat kommer att fortsätta slå, tills det slutar.

Så när jag här om dagen ritade ett litet hjärta på en bänk vid busshållplatsen. Då ritade jag inte bara kanterna.

Jag fyllde i hela.

Annonser

6 thoughts on “Ett ensamt hjärta på en skolbänk, utan innehåll.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s