Delat politiskt ledarskap blir lätt en kvinnofälla.


Många har efter Vänsterpartiets dåliga valresultat och Lars Ohlys allt mer ifrågasatta position som partiledare lyft frågan om att partiet borde införa ett delat ledarskap. Att precis som Miljöpartiet ha en manlig och en kvinnlig partiledare.

Många inom partiet menar att ett feministiskt parti som Vänsterpartiet borde visa det genom ett jämställt ledarskap.

Någon som motsätter sig det är Rossana Dinamarca, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, som i går skrev att frågan om delat ledarskap snarare är en kvinnofälla snarare än den jämställdhetsreform den har lyfts fram som.

”Kraven på delat partiledarskap tror jag inte har så mycket att göra med jämställdhet utan snarare om en insikt om att trycket i partiet är att nästa partiledare bör vara en kvinna. Att då föra fram delat partiledarskap blir då snarare ett sätt att kratta manegen för en annan medelålders man.”

Jag håller med henne. Det är ett smart politiskt knep av de (män) som antingen vill lyfta fram sig själva som partiledarkandidater eller de som vill lyfta fram andra manliga sådana i ett feministiskt parti.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att det förekommer. Det är bara ärkegamla manliga härskartekniker som har anpassats till dagens politiska klimat.

Dinamarca har även en poäng i hur hon beskriver att förutom Maria Wetterstrand har de kvinnliga språkrören för Miljöpartiet oftast hamnat i skuggan av männen. Att kvinnorna blir assistenter till de manliga stjärnorna.

Det har om inte annat blivit tydligt i hur medier och folk inom Miljöpartiet har beskrivit kampen om vilka som ska bli nya språkrör för partiet.

Där är den enda frågan vem av de kvinnliga kandidaterna som ska ”matcha” den manliga favoriten Gustav Fridolin, inte vem han ska matcha.

Ett delat ledarskap mellan en man och en kvinna är alltid en risk i patriarkala sammanhang, vilket politiska partier verkligen är. Men jag tycker att Dinamarca missar att det ändå finns andra relevanta, argument för ett delat ledarskap.

Jag har själv lyft fram Josefin Brink (bilden) och Jonas Sjöstedt som de som borde ta över Vänsterpartiet. De är är erfarna, duktiga och kan appellera till väljargrupper som allt mer har skitit i partiet.

Det är det främsta argumentet. Att två kompletterande personer som syns och hörs mycket i rollen som partiledare skulle kunna appellera till olika och nya målgrupper.

Precis som Maria Wetterstrand lockade de unga och de i städerna lockade Peter Eriksson de äldre och de på landsbygden. Det skulle de som ledde Vänsterpartiet också kunna göra.

Det är just vad partiet behöver.

Ett andra argument är att ett delat ledarskap kan öppna upp nya strategier, andra politiska lösningar hos ett parti som allt mer har känts omodernt och ouppdaterat. Det krävs något som släpper in nytt syre i partiet.

Sedan måste jag erkänna att mitt cyniska argument är ett i linje med Dinamarcas motargument. Jag tror nämligen att ingen kvinna kommer att kunna ta sig fram till partiledarposten för tillfället om det inte blir ett delat ledarskap.

Och det skulle vara jävligt synd.

Vänsterpartiet må vara det mest feministiska partiet i riksdagen, men precis som i alla partier råder det även där patriarkala strukturer och hierarkier som håller många kvinnor tillbaka.

Men. Jag tror inte att delat ledarskap är det minsta troligt för Vänsterpartiet. Framför allt för att Lars Ohly inte verkar kunna sätta partiets utveckling framför sitt eget revirtänkande.

Inget nytänkande här inte.

Dessutom har min största favorit, Josefin Brink, nyss skrivit att hon inte ämnar kandidera och min till hittills andra favorit, Jonas Sjöstedt, har skrivit en debattartikel om V:s framtid som knappt nämner feministiska frågor.

Luften har därmed gått ur mig lite.

Advertisements

14 thoughts on “Delat politiskt ledarskap blir lätt en kvinnofälla.”

  1. Jag undrar faktiskt om partiet är så feministiska som dem vill göra sken av. Många inom V har klagat på att feminismen kommer i andra hand. Ett par exempel:Förslaget om satning på feministisk ekonomi har det inte setts röken av. När man efter valet diskuterar hur partiet ska gå vidare, bland annat Ida Gabrielsson i Dagens Arena, skriver man om arbetarklassen men kvinnor nämner man inget om. Är det verkligen feministiskt? Precis som dem andra etablerade partierna pratade man om feminism för att det var inne, för att det var PK.

    1. V har haft feminism inskrivet i partiprogrammet i 15 år. På den tiden var det inte alls PK att kalla sig feminist. Internt, speciellt på ett lokalt plan, pratas det mycket om feminism, och jämställdhetsfrämjande faktorer är inskrivna i stadgarna. Däremot finns det diskussioner om vilken slags feminism vi ska stå för, många vill gå åt det mer queera hållet. Och i det rödgröna samarbetet fick tyvärr feminismen stå tillbaka alltför mycket, det är svårt att som det minsta partiet av tre driva igenom jämförelsevis radikala frågor när man ska försöka samsas om en gemensam valplattform.

      1. Visst, dem fick det inskrivet för att Gudrun på den tiden var drivande i frågan, men feminismen försvann nästan i samma sekund som hon slutade vara partiledare. Delvis var det ju gubbväldet som gjorde att hon lämnade partiledarposten för V. Dessutom började feminsmen vara Pk när Stödstrumporna startade för cirka tjugo år sen.

    2. svalin, jag tror problemet med v och feminism är just att det har hamnat lite i bakvattnet. att andra analyser, som t ex klass, får gå före istället för att man ser att alla analyser hänger samman. potentialen för att bedriva en bra feministisk politik finns dock där, de måste bara lyfta fram den.

  2. Du har nog rätt i det där sista (ja och det första också för den delen). Visst tror jag att Lars Ohly/Jonas Sjöstedt/Vänsterpartiet är feminist i själ och hjärta, men i grund och botten handlar det ändå för dem om arbetarklassen. Man blir inte vänsterpartist för att man tror på feminismen, man blir det för att man tror på socialismen och till socialismen kan feminismen bifogas (inte tvärtom). Ibland känns det som en yta när jag hör Lars Ohly tala om feminismen, men kanske är jag orättvis?

    1. simon, ja håller med. det handlar verkligen om att vissa inte kopplar ihop analyserna, klass, kön, etnicitet, osv, utan rangordnar dem.

      1. Det är just det som är problemet, klass kommer först och andra förtryckargrunder i andra hand. Jag har själv stött V och UV men gör det inte längre just på grund av detta. Faktum är att andra förtryckargrunder negligeras och det är just det som är problemet med både V, UV och socialimen. Man är inte intresserad av att lägga till fler perspektiv i analysen för att det ”splittrar vänstern”. Jag har personligen mött eller läst få som tycker annorlunda.

  3. Håller med dig om mycket, men är själv inte jätteförtjust i Jonas Sjöstedt eftersom han är en vänsterpartist som står till höger, så att säga. Jag vill inte gärna se en utveckling likt den sossarna gjort, att alltmer lämna socialismen. Att Sjöstedt fått så mycket uppmärksamhet nu beror säkert delvis på att det i media finns intressen som gärna skulle se honom som partiledare…
    Jag skulle heller inte säga att Lars Ohly har ett revirtänkande bara för att han inte tänker lämna sin post redan nu. Det är kongress om ett år, att sätta in en extrakongress är en ganska radikal åtgärd som jag inte tycker är befogad här. Sedan att han gärna vill fortsätta partiet är en annan sak, han tycker väl det är kul och är säkert revanschsugen. Att han uttrycker en önskan innebär ju inte att han vägrar lämna platsen likt Elfenbenskustens president. 🙂 Jag tycker att han är bra men tror att hans impopularitet i vissa läger kan skada partiet så jag tror att en ny partiledare vore det bästa. Som jag skrev på Twitter kan jag tänka mig Rossana, men tycker att Eva-Britt Svensson skulle göra ett bra jobb också. Eller kanske Ali Esbati eller Hans Linde.
    Jag när för övrigt en förhoppning om att Josefin Brink sparar sig till jämställdhetsministerposten i nästa mandatperiod… 🙂

    1. mimmi, håller med om att sjöstedt är höger, och kan tycka illa om det på många sätt. men anledningen till att jag lyft fram honom är för att jag tycker att han, just som lite höger, kan skapa viktiga debatter inom partiet. skaka om lite, ompröva. sedan om man landar i där man var förut, fine. men v är i behov av omprövning och sjöstedt skulle kunna åstadkomma det.

      jag har väldigt svårt för ohlys attityd i frågan. han saknar självinsikt och det spelar ingen roll om han är revanschsugen, det behövs andra energier där framme. jag tycker inte de ska ha extrakongress. men vid nästa ordinarie kongress tycker jag att han ska komma med en ödmjukare attityd. men det är bara min åsikt.

      har alltid hoppats på josefin brink som jämställdhetsminister. men hon kan väl vara det och statsminister samtidigt?!

  4. Jag tycker Sjöstedt gör rätt i att poängtera den ekonomiska politiken på det sätt han gör. Ska vänstern vinna tillbaka väljare så måste det finnas en tydlig och begriplig ekonomisk politik, som folk kan ta till sig. I dagsläget dominerar högern och högerns ekonomiska tänkesätt helt den politiska debatten och tydliga vänsteralternativ saknas.

    ”Samtidigt ett parti grundat på arbetarrörelsens klassiska värderingar men där även feminism och ekologi är självklara komponenter”, skriver Sjöstedt i slutet av sin debattartikel. Vad menar han med ”arbetarrörelsens klassiska värderingar” samt med att skriva ”men där även” framför feminism och ekologi?

    1. pia, jag gillar att sjöstedt utmanar, men är just tveksam om man ser feminismen som en sidogrej till det ”riktigt”viktiga”.

  5. Tycker det är synd att man pratar om delat ledarskap som en jämstäldhetsfråga där man ska ha en kvinna o en man. Tycker att den logiken befäster det binära könssystemet där man dels bara tror att det finns 2 kön och dels ger sken av att politiken skulle bli bättre av att man har en av varje som om de biologiskt skulle vara något slags komplement till varandra.
    Jag föredrar Fi som från början hade 3 talespersoner och ingen man, för de bästa kandidaterna var ju trots allt kvinnor. Men så önskar jag ju att alla partier var med som fi 😉

    1. alex, jag argumenterar inte för ett delat ledarskap mellan en man och en kvinna ur något sorts biologistiskt perspektiv. jag gör det för att jag ser det som en viktig markering för att man vill främja jämställdhet. tyvärr är vi ännu inte framme där könen inte spelar roll. ibland måste man betona kön för att i slutändan kunna ladda ur dem på mening.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s