De har inga öppna sinnen, bara stängda hjärtan.

 

Jag ser på ett avsnitt av en realityserie som följer poliser, ambulanssjukvårdare och brandmän i deras arbete. Dramatisk musik, jobbiga människoöden.

De handskas med trasiga människor allihopa, på olika sätt.

I avsnittet följer man en polis i förorten jag bor i. Han säger att polisen gärna vill synas så mycket som möjligt runt centrumet för att folk ska känna sig tryggare.

Man får se en gammal dam krama om honom. Hon verkar vara berusad.

Jag har bott i min förort i tre år. Jag har inte en enda gång sett en polis här. Inte en enda gång. Kanske gick han bara en runda för tv-kamerorna, vad vet jag.

Det blir tydligt att bilden serien målar upp av min förort inte stämmer överens med min egen. Jag undrar varför. De säger att det är hög brottslighet i min förort. Jag har inte sett eller hört ett skit.

Inte ens en cykel har jag fått snodd.

Kanske har just jag bara förskonats. Kanske är det de som överdriver. Kanske är sanningen någonstans i mitten. Vilket som litar jag hellre på min egen bild än den en realityserie har skapat.

Inte för att släta över något, utan för att finna något.

Och det är det jag tycker är så viktigt. Att man skapar sig en egen bild av människor, sin omgivning, världen. Att det är genom ett öppet sinne för kunskap och erfarenheter som man verkligen lär känna sig själv genom andra.

Folk har vissa föreställningar kring just ”invandrarförorten” till exempel. Om dess många problem, höga brottslighet och att inga svenska namn längre återfinns på dörrarna. Ack och ve.

Det är föreställningar som folk får, inte genom att själva bo eller besöka förorten i fråga, utan genom medier, andrahandsinformation och vanligt skvaller. De får inte en egen bild av ”invandrarförorten”, de sväljer den som läggs fram till dem.

Eller tänk på alla de föreställningar som folk har kring muslimska beslöjade kvinnor. Och hur få av dessa människor som faktiskt har pratat med en muslimsk beslöjad kvinna.

Ingen pratar med dem, bara om dem.

Ta det hemska exemplet med Malyum Salah Hashi i Tomelilla. Hon som flydde krig i Somalia och hamnade i en liten skånsk ort där barnen varje dag kastade sten på henne och skrek ”Ta av dig din gardin.”

I skolan som de stenkastande barnen gick i fick Sverigedemokraterna 31 procent i skolvalet.

Dessa barn och de vuxna som har lärt och tolererat dem att bli stenkastande rasister har aldrig försökt skapa sig en egen bild av de som de tror sig hata så mycket.  De har inte velat förstå andra människor, istället skräms av dem.

De har inga öppna sinnen, de har bara stängda hjärtan.

Folk skapar föreställningar om allt de inte vet något om och föreställningar utan kunskap är livsfarliga.

För dessa föreställningar leder ofta till fördomar vilket ofta leder till diskriminering, trakasserier och ibland våld mot människorna man anser vara annorlunda, fel och icke tillhörande.

Det är därför Malyum Salah Hashis sexåriga dotter fick en sten i ryggen. Och vi måste fråga oss själva: en muslimsk kvinna blir attackerad med stenar, vilka av oss håller i stenarna?

Jag är ingen felfri människa, men jag försöker varje dag att ha ett öppet sinne för världen och människorna i den. Jag vill inte förblindas eller förledas av föreställningar om saker och människor jag inte vet tillräckligt mycket om.

Jag vill ha ett öppet sinne, ett öppet hjärta.

Jag önskar att fler ville samma sak.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s