Det här året har tagit mig framåt i mig själv.

Snart är 2010 slut. Jag tänkte först sätta ihop årets bästa-listor. Men när jag tänker på det här året åker allt ihop. Det är som en snöglob som ständigt skakas. Inget blir tydligt nog.

Jag tror att det sammanfattar mitt år ganska bra. Det har varit otydligt. Jag har i omgångar gått vilse i kärlekar, i jobb, i uppgivenhet. Sedan har jag hittat rätt igen. Upp och ner, fram och tillbaka.

Men en sak har varit tydlig. Hur jag långsamt tar mig framåt i mig själv, och med andra. Hur jag steg för steg överkommer det som har format mig, och som jag nu försöker att forma om.

Om alla mina sorger. Hur jag har burit dem tills jag inte kan längre.

Det som alltid har krossat mitt hjärta mer än något annat är vetskapen att någon annan mår dåligt för att jag mår dåligt. Jag har mått illa av tanken.

När jag nästan blev våldtagen på ett kallt stengolv nere i tunnelbanan. Efteråt var smärtan större i att jag skulle ringa min pojkvän och berätta det. För jag visste hur jävla ledsen han skulle bli för min skull.

Jag gick där mitt i natten med rivna kläder och en främlings fingeravtryck på min hud. Jag gick där med min pojkvän på andra sidan luren och grät för att han grät.

Jag ville inte att han skulle tvingas känna min smärta.

Det har varit mitt livs största problem. Det största. Jag har hållit så mycket inom mig för att jag inte har velat att någon annan skulle behöva göra ont bara för att jag gjorde det.

Min smärta skulle bara vara min att bära.

Allt började när jag förlorade min mamma till den där jävla cancern som tar så många från denna jord. Där som 12-åring insåg jag tyngden i sorg.

Jag insåg också hur privat den snabbt blev. Jag såg min pappa ledsen, min syster ledsen, min bror ledsen. Och i mitt pojkhuvud tänkte jag att jag inte ville addera min smärta på deras.

De bar redan på tillräckligt.

Så jag höll käft och log. Lärde mig att gråta tyst på kvällarna i mitt mörka rum. Det blev en vana, något naturligt, men också en flyktväg från min egen sorg.

Att klistra på ett leende och svälja det mörka ett tag.

Det har format mig mer än något annat. Och det har format alla mina relationer till andra människor. Få har fått komma nära, och hur bra vän jag än må vara har det funnits en distans mellan mitt hjärta och deras.

Men i år har jag på riktigt insett att jag blir bättre och bättre på att förstå att alla de jag älskar älskar även mina bördor och bär gärna dem ett tag. Precis som jag gärna bär deras.

Att det är vad som kallas kärlek.

Jag har insett det nu, att det är vad som kallas kärlek.

Och det är vad jag tar med mig till nästa år. En insikt om att mitt gamla skramliga hjärta faktiskt har blivit bättre. Mindre slutet, mindre trotsigt.

Det är det bästa det här året har gett mig.

Nästa år, ett steg till.

Advertisements

4 thoughts on “Det här året har tagit mig framåt i mig själv.”

  1. Du sätter ord på det jag känner så väl, även mitt livs största problem. Jag har också hållit så mycket inom mig för att jag inte har velat att någon annan skulle behöva känna och leva med det som gjort ont i mig. Jag har alltid burit min smärta ensam och den har alltid varit gömd och förvisad till mig själv där jag skrivit ner den i hemlighet.

    När jag förlorade vår son i 9onde månaden i magen och alla grät runtomkring i förtvivlan, tröstade jag dem och torkade deras tårar för att ta med mig min sorg till en privat plats, jag kunde inte visa den då den var för stor. Jag visste inte ens hur man gjorde, hur man visade det som gjorde ont för andra.

    Det är bara de senaste åren jag har börjat glänta på den där dörren, men det är ovant och tidvis lite läskigt. Men insikten om att vara älskad trots att jag talar om det som gör ont även för mig är befriande skön. Å det har gjort mig både starkare och tryggare. Med trevande steg går vi mot framtiden.

    Tack för att du finns och skriver så jäkla bra. Du är så fin!

    1. thina, åh vad glad jag blir att mina ord kanske kan hjälpa. det är så svårt att lära sig att öppna upp och göra det på ett sätt som känns naturligt och ärligt. det får ta sin tid. tråkigt att höra om din son. så tragiskt. men bra om du nu långsamt vågar dela med dig av sorgen med andra. tyvärr är det alldeles för tungt att bära all sorg själv. man blir en sämre människa av det.

      bra att vi båda håller på att bli bättre!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s