Tyck inte synd om mig, låt mig bara prata.

 

Det är inte synd om mig. Det är inte medlidande och klappar på axeln jag är ute efter. Det handlar inte om att göra mig själv till offer.

Det handlar bara om att kunna sätt ord på upplevelser jag har varit med om och hur jag går vidare från dem.

Denna klargörelse vill jag egentligen inte behöva göra, men jag känner att den är nödvändig. För i och med Prata om det har det blivit tydligt att vissa tolkar själva pratandet som ett sätt för några att fläka ut sig för uppmärksamhet.

”Åh, läs om hur mycket hemskt jag har varit med om.”

Som om #prataomdet handlade om en tävling om den värsta övergreppshistorien. Vem som har lidit mest, vem som har störst smärta.

Men det är verkligen inte syftet från min sida eller från någon av de jag känner som nu pratar om det.

Jag vet inte om det är en försvarsmekanism, ett automatiskt avståndstagande från allt det såriga, som skapar reaktionen att människor som öppet och ärligt pratar om intima händelser gör det för uppmärksamheten.

Ibland känns det så. Som om vissa är så rädda för människors egenformulerade sanningar kring sina egna och andras, ibland mindre trevliga, beteenden. Kanske för att det slår an något hos dem själva.

Att de skräms av de som nu kan formulera orden kring sexuella beteenden och erfarenheter just för att de själva inte är där ännu. Om det är så vill jag bara säga: det är ok.

Det finns absolut inget krav på att man MÅSTE prata om det.

Det enda #prataomdet handlar om är att erbjuda ett sammanhang som säger: det är ok att prata om det. Vi är många som har haft upplevelser, men aldrig vågat eller kunnat prata om det.

Men nu kan vi, och om du vill, får du också gärna prata om det.

Som sagt, jag skriver aldrig för att få sympatier. Att de kommer ändå beror på att jag har fina och empatiska läsare. Tack för det! Men det är aldrig mitt mål.

Mitt mål med att jag skriver om personliga erfarenheter är för att visa de som känner sig berörda att de inte är ensamma, att det finns någon därute som kämpar med liknande erfarenheter, och som nu försöker hitta vägar framåt.

#prataomdet är för mig inte någon väg tillbaka, något där vi bara rotar fram ”gamla dåliga sexupplevelser” som någon så nedlåtande benämnde det, utan för mig är #prataomdet en väg framåt.

En väg framåt till ett samhälle där människor är mer medvetna om sina och andras sexuella gränser just för att det finns kultur som säger att det är ok att prata om det.

Att det bara finns saker att vinna på att kunna formulera sina egna sexuella gränser och kunna lära sig andras.

Det är därför #prataomdet är så viktigt.

Om att kunna prata om de gånger man själv har trätt över andras sexuella gränser och där ens egna gränser har överträtts. Som jag skrev i min text handlar det om att kunna formulera ett nej för att på riktigt kunna formulera ett ja.

Ja.

Annonser

12 thoughts on “Tyck inte synd om mig, låt mig bara prata.”

  1. Bra.

    Jag förstår inte hur någon kan ha seriösa invändningar mot det här initiativet. Som jag ser det är den kritik jag sett bara ett sätt för skribenten att sticka ut i media genom att på ett ”vågat” sätt ifrågasätta s.k. ”politiskt korrekta” företeelser och människor. Sen tror jag att du har helt rätt i att det handlar om egna upplevelser också som man vill trycka ner… och då blir det jobbigare när alla andra håller på och ”drar upp” sådant.

    Jag kan förstå att en del stör sig på de som själva anser sig ha gått över gränserna och nu ska beklaga sig och få en klapp på axeln för det – MEN, en del av poängen med det här är ju att visa att hur fel folk än gör ibland är de flesta inte hemska monstermänniskor jämt och för evigt, det är faktiskt möjligt att skämmas och ångra sig och försöka ändra sitt beteende (det är väl ändå bara bra att någon ändå inser att den gjort fel?!). Helt klart finns det iaf någonting väldigt fel i hur vi närmar oss varandra och hur tabu allt som har med (riktigt) sex fortfarande är. Vi är visst inte så öppna och frigjorda som vi tror om vi inte ens kan prata med varandra utan att skämmas. Kanske en jobbig insikt för vissa.

    1. l, jag kan bli ledsen över att så många vill hindra andra från att prata om det genom att på olika sätt få dem att känna sig som ”uthängare”, uppseendesökande människor. om man själv vill prata om det och inte får något av att andra gör det, avlägsna sig då från de forumen. låt andra göra vad de vill.

  2. Verkar som att vissa behöver ett förtydligande på det här viset. Har också fått många ”stackars dig”-kommentarer, vilket inte heller varit min önskan.
    Nu är mina historier ändå långt ifrån lika hemska som din, men det är ju som sagt ingen tävling.
    Du skriver för övrigt väldigt bra 🙂

    1. xmumiin, tack! och ja, ett förtydligande kändes nödvändigt när det känns som att det riktiga syftet överskuggas av andra falska.

  3. Bara att kalla det för ”gamla dåliga sexupplevelser” är ju att förminska prataomdet något helt otroligt. Dåliga sexupplevelser är något helt annat, ett dåligt ligg är inget som man känner ett behov av att prata om för att det känns jobbigt eller svårt. Om man tror att det handlar om gamla, dåliga sexupplevelser så grattis, då har du nog aldrig blivit utsatt för något som var en kränkning av din integritet.

    Jag förstår inte heller hur någon kan ha några som helst invändningar mot det här. Ändå verkar det vara otroligt många människor som har det. Varför?

    1. peaches, det är helt ok att inte tycka prataomdet behövs eller är viktigt. alla måste inte hålla med. det som gör mig ledsen är när de som är emot vill hindra andra som vill att prata om det genom att placera stämplar på dem som inte stämmer.

  4. Det som slår mig när jag läser det här inlägget är ju just att du känner dig nödgad att påpeka att du bara vill prata om det, och få tillåtelse att prata om det. Och alla invändningar då handlar ju då egentligen om att folk inte vill, orkar, kan lyssna eller bry sig. Men att dom lindar in sin kritik i att dom tror att såna som du förväntar sig att de ska tycka synd om er. Och då blir deras kritik bara ännu mer patetisk. Att inte kunna finnas där och bara lyssna på när någon bär vittnesmål om något är i mina ögon ett tecken på svaghet. Då är man obeskrivligt feg.

    1. eveliina, vill ju inte behöva förtydliga. men när prataomdet har blivit så stort och jag som en del av det känner att syftet drunknar i falska bilder av det så måste jag ju förtydliga. och du har rätt, vad är så svårt med att bara lyssna? om inte, gå därifrån.

  5. Min första reaktion när jag läste om dina & andras erfarenheter av sexuella övergrepp (som jag anser att det handlar om) var ”vilka jävla svin det finns – åt fanders med allt snack om hur jämställt Sverige är”. Sen väcktes aktivisten i mig som sovit i några år och nu ska jag börja jobba ideellt på Tjejjour. Jag blev också förfasad över att sexuella övergrepp är så vanligt fast jag egentligen redan visste det men man behöver bli påmind om det, debatten har varit tyst i många år vilket gör att det är lätt att glömma vad så många faktiskt utsätts för. Därför är Prata om det så jävla viktigt!

    1. anna, ja det är överväldigande med alla berättelser om övergrepp. så mycket frigörs dock genom att prata om det. leder förhoppningsvis till mindre övergrepp i framtiden.

  6. Och Linus nästa gång du träffar en pojkvän som inte kan respektera ett nej eller signaler – ring mig så kommer jag dit med knogjärn och tårgas. Funderar på att starta karriär som ”Superhjälte Sex” Nej skämt å sido jag har varken knogjärn eller tårgas och är bara 158, förskollärare och har inte ens egen bil men jag blir så jävla arg över att det finns människor som tar sig friheter och utnyttjar andra!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s