En tonårsdröm om annat än bögknackning.

Jag tycker att Glee för det mesta är helt olidligt att kolla på. Jag vet att många av er inte håller med, men jag klarar bara inte av serien.

Inte nog med att skådespelarna genomgående saknar både känsla och charm, att karaktärerna är irriterande stereotypa och att sånginsatserna är lika intressanta som karaoken Idol-deltagarna ägnar sig åt varje fredag.

Dessutom är själva berättandet, ja det som nu finns mellan karaokenumren, oerhört trist och tillrättalagt. Det spelar ingen roll hur briljant jag än må tycka att Jane Lynch är. Hon förtjänar ett bättre sammanhang.

Ändå kan jag inte låta bli att beröras av den senaste storylinen som berättas genom bögkaraktären Kurt.

Jag har förvisso tyckt att Chris Colfer har varit den enda som gett sin karaktär någon sorts känsla, kanske på grund av att den baseras på hans egna erfarenheter, men tyvärr har hans karaktär hittills bara trampat familjära bögvatten.

Det gör han fortfarande. Familjärt som fan. Den mobbade bögen. Men skillnaden är att den för en gångs skull har utmärkt tajming med samtiden, och därmed får en viktigare roll.

Sällan har en sådan berättelse behövts berättas i en amerikansk hitserie som nu när självmordsvågen bland hbt-ungdomar har uppmärksammats så stort i amerikansk media. Det ger ytterligare ett ansikte till mobbningen av hbt-ungdomar.

Kurts berättelse är en verklig berättelse i många skolor inte bara i USA, utan runt om i hela världen. Och den visar att hur många kändisar som än säger att ”it will get better”, så måste många hbt-ungdomar varje dag gå till skolor där de ansvariga inte vill eller kan skydda dem.

Att inge hopp är bra och nödvändigt, men det får aldrig överskugga det ansvar man ska kräva av alla de som jobbar inom skolväsendet. Att de står upp för varje elevs lika rätt till en trygg skolmiljö.

I Glees fall misslyckas skolan med just det. Istället finns strimman av hopp i Blaine, en bögkaraktär Kurt träffar som ger honom stöd och uppmuntran.

Och som också sjunger en inspirerad a capella-version av Katy Perrys annars lama Teenage Dream. Aldrig har en kille sjungit en kärlekslåt till en annan kille i en tv-serie på bästa sändningstid.

En tonårsdröm om annat än bögknackning.

Att den versionen sedan toppade den amerikanska singellistan visar på att det finns hopp om att förlegade attityder så smått börjar bytas ut mot mer toleranta.

Hoppas alla mobbade hbt-ungdomar också får känna av det.

Annonser

3 thoughts on “En tonårsdröm om annat än bögknackning.”

    1. hannah, ja blaine är min nya favorit. dock verkar manusförfattarna stå och väga mellan att göra honom till enbart ett stöd/mentor eller en pojkvän. jag dödar dem om de inte gör honom till kurts pojkvän!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s