En man bad mig förlåta hans homofobi.

 

Jag, i min svarta poncho, glittriga halsduk och stövlar, går förbi en man och kvinna i köpcentret. Jag ser att de hajar till när de ser mig, att de viskar. Men jag hör inget för jag har musik i öronen.

Och än mer, jag bryr mig inte.

Men så känner jag plötsligt en hand på min axel. När jag vänder mig om är det mannen. Han har något att säga mig. Jag tar ut hörlurarna ur öronen.

”Förlåt för vad jag kallade dig.”

Sedan försvinner han bort till sitt sällskap, och jag står kvar där mitt i köpcentret som ett stort frågetecken. För jag hade ju inte hört vad han kallade mig.

Troligtvis inget jag inte har blivit kallad förut. Bögjävel. Fjolla. Äckel. Jag har hört dem alla. Just därför har orden tappat all sin mening. För jag ger dem ingen.

Om jag gjorde det skulle jag inte orka.

Jag har alltid haft valet att vara någon annan än mig själv. Att dra på mig en skjorta, säckiga träningsbyxor och manliga färger för att smälta in bättre. Jag har alltid det valet.

Men jag är så fruktansvärt dålig på att vara någon annan än mig själv. Det finns liksom ingen poäng med att ens försöka och tro att det skulle göra mig lyckligare.

Jag kan inte vara lycklig som någon annan.

Just därför måste jag hitta sätten att vara lycklig som mig själv i en värld där sådana som mig alldeles för ofta behandlas på mindre roliga sätt. Det är därför jag sedan länge inte berörs av blickar, viskningar och elaka ord.

Jag hoppas en dag att saker och ting förändras.

Min största gärning i livet, min feministiska kamp, handlar om att ändra på förutsättningarna och föreställningarna om kön och sexualitet så att jag och andra som mig, så att alla, får leva våra liv i frihet.

Leva våra liv utan att förtryckas för att vi är de vi är.

Att mannen i köpcentret insåg att det han hade kallat mig, vad det nu än var, inte var ok. Att han hade fel, hade gjort fel, och försökte rätta det där och då. Det gav mig hopp om att vi är på väg.

Det gav mig hopp om att vi är på väg någonstans bättre.

Annonser

11 thoughts on “En man bad mig förlåta hans homofobi.”

  1. Novellvarning på den också?

    Du brukar lyssna på någon amerikansk kvinnlig singer-songwriter som kommer från enkla förhållanden och har massor av syskon, eller hur? Vad heter hon? Jag kommer inte på hennes namn och orkar inte leta igenom ditt bloggarkiv efter henne.

    1. pia, nå!

      oj, vem menar du då? dolly parton? alanis morissette? lucinda williams? iris dement? gillian welch? kommer inte på fler på rak arm…

  2. Det här är på sätt och vis helt orelaterat (utom i den mån att det understryker vilken lättnad det kan vara att få skratta med någon som driver skiten ur inskränktheten så här smart och roligt).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s