En till bra bögfilm: A Single Man.

A Single Man (USA)

A Single Man som bygger på en roman av Christopher Isherwood utspelar sig i Los Angeles 1962 där vi får följa collegeläraren George (Colin Firth) under ett dygn. Hans möjligen sista dygn.

Vi kastas mellan dagen i fråga och till gamla minnen av livskamraten Jim (Matthew Goode) som hade dött i en bilolycka. För George är varje dag en sorg att kämpa sig igenom.

Det är en stilig film. Det är nog det bästa sättet att beskriva en film gjord av modeskaparen Tom Ford. Det är stilsäkert, coolt och vackert. Det är mycket yta och estetik.

Tyvärr gör det att känslorna och djupet får lida. Christopher Isherwoods vackra roman har tappat lite av sin själ i filmversionen. Det jag har svårt att bestämma mig för är om det gör något eller inte.

För jag tycker ändå om filmen. Jag gillar att den är strikt, genomtänkt och just stilig. Och det är inte som att Colin Firth och de andra skådespelarna inte gör sitt bästa för att fylla varje scen med  känslor.

Men problemet med stiliga filmer är just att det finns ytterst lite utrymme för det kantiga, det yviga, det råa. Inte ett hårstrå får hamna fel trots att karaktärens värld håller på att gå under. Det gör att filmens påverkan blir därefter.

Det jag ändå gillar mest med filmen är att huvudkaraktärens sexualitet inte är en särskilt stor grej, trots att filmen utspelar sig i början av 1960-talet. Det känns skönt att filmen koncentrerar sig på den universella sorg och saknad de flesta känner efter att någon har dött.

Så jag väljer att se filmen som en annan sorts version än boken. En där stiligheten får vara ett plus, och där själen återfinns på boksidorna när jag behöver den.

Annonser

7 thoughts on “En till bra bögfilm: A Single Man.”

  1. mevafan Linus din taskmört! Jag tyckte att den här filmen tog tag jäkligt långt in. Ja, stilen är väldigt stram men inte på så sätt att det skymmer det djupa allvaret eller gör filmen mindre närgången. Tycker jag. Jag grät floder och det gör jag inte så ofta (senast var nog till Last Night som jag såg för att du skrev om den). Men jag har å andra sidan inte läst boken.

    1. raoul, haha! men jag gillade ju filmen! och jag gråter alltid till dessa filmer. troligtvis förälskade jag mig inte fullständigt i filmen då jag tycker om boken så mycket. den har för övrigt ett annat slut.

  2. Jag tänkte på hur lite man uppfattar av andras sorg när jag såg den – just det återhållna (ytliga?) illustrerade det som alltid drabbar mig t.ex. när man har pratat med någon vän eller släkting om gamla minnen, och de berättar att de var djupt olyckliga just då… Man tror alltid att ens egen sorg är öppen för alla att se, men uppenbarligen kan man ändå tyckas hålla ihop bra utåt därför att man måste fortsätta med det banala vardagslivet, eller annars gå under och försvinna helt!

    1. katarina, bra reflektion, ligger mycket i det. för vi behandlar ofta sorg som något väldigt privat, jag har i alla fall gjort det, så då syns den ju inte lika lätt för andra heller.

    1. caroline, jag grinar så lätt, även om jag tyckte filmen var lite kall, så jag grinade mig igenom hela filmen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s