Jag skriver i olika sammanhang fritt utifrån mina åsikter och jag gör det med en enda konstant källa: mig själv.
Jag skriver utifrån min syn på världen, men även utifrån mina egna personliga erfarenheter om de har relevans för argumentationen eller som exempel på ett större problem.
Nu är det ju så att jag, bland mycket annat, är en homosexuell man. Det gör att jag möjligtvis har andra erfarenheter och referenspunkter än en heterosexuell man i samma ålder. Men i mycket har jag det inte.
Men jag ju bara mig själv att utgå i från när jag skriver. Men där jag för länge sedan slutade reflektera över allmängiltigheten med att använda mig själv som exempel så har inte andra det.
När jag jobbade på Resumé och bloggade utifrån mig själv fick jag från en högt uppsatt chef i branschen höra att jag ”skrev så bögigt”. Det var det dummaste jag någonsin hade hört.
Men ändå har jag hört samma visa om och om igen. Jag har många gånger under min journalistkarriär fått höra att jag borde ”tona ner det homosexuella”. För bara eftersom jag är homosexuell så kan inte en större målgrupp relatera till mig, tydligen.
Att skriva ”för alla” betyder att skriva utifrån ett vitt heterosexuellt normativt perspektiv.
Filmen For Colored Girls, som jag har skrivit om tidigare, utgår från ett antal dikter som beskriver några svarta kvinnors levnadsförhållanden. Nu betonar personer bakom projektet att filmen inte bara är till för svarta kvinnor.
Skådespelerskan Thandie Newton säger:
”I think it definitely speaks about universal issues, themes and so on. That for sure is part of its strength and what we hope is that it’s not just for colored girls, it’s not just for colored anybody, it’s for humanity.”
Visst är det så. Men det lustiga är ju att ingen hade känt behovet av att betona en sådan sak om filmen hade varit full av medelålders vita män istället för svarta kvinnor, att den var menad för en större publik än enbart vita medelålders män.
Det beror ju på att det som är normen underförstått är till för alla, medan en minoritets erfarenheter direkt klassas som något som är till för dem själva, om ens det, och inte någon annan, hur universellt det som skildras än är.
Samma sak är det att skriva utifrån sig själv som homosexuell. Jag gör det inte alltid utifrån något uttalat politiskt syfte, utan jag skriver bara utifrån vad jag själv har varit med om.
Jag kan ju liksom inte låtsas att jag är en heterosexuell man eller kvinna bara för att det är det enda som ses som något som alla kan relatera till. Varför skulle jag ens behöva göra det?
Jag kan ibland undra om det verkligen är så illa i det här landet att ingen heterosexuell människa kan förstå eller relatera till mina upplevelser, av kärlek och relationer till exempel, bara för att jag beskriver något som händer mellan två människor av samma kön.
Är folk så känslomässigt och intellektuellt handikappade?
Kanske. Tydligen. Och tyvärr visar det sig också i förlängningen i att detta är ytterligare ett exempel på hur homofobin kommer undan lite oftare utan anmärkning än rasismen.
För hur skulle reaktionen bli om någon sa att något var ”för svart” eller ”för blattigt”?
linus fremin. 
Tack för att du gör just det! Skriver utifrån dig själv.
Det här tycker jag är så viktigt. Att kunna identifiera sig med olika sorters människor, olika sätt att vara, älska, se ut, tänka. Det är ju det som gör oss till människor… att vi faktiskt kan förstå de som har helt andra bakgrunder och bevekelsegrunder än vi själva. Att vi i grunden är så lika trots våra olikheter.
Jag har en unge som snart är fyra och jag vill så gärna ge honom olika berättelser och olika avsändare. Jag vill att han ska kunna identifiera sig med många sorter (inte alla när jag tänker efter – det vill jag faktiskt inte, men det har mest med åsikter att göra). Det är inga problem än – och jag hoppas att det inte kommer att bli det heller. Men då krävs det ju att de olika berättelserna finns. Och att avsändaren är tydlig och personlig (…som i det Ekelöfska ”det mest personliga är det mest allmängiltiga”).
…och själv kan jag identifiera mig med väldigt mycket av det du skriver fast vi inte är lika när det gäller ålder, kön eller sexuell läggning. I annat har vi liknande åsikter men utifrån väldigt olika referenspunkter – och det är ju intressantare än ifall våra erfarenheter varit helt lika.
hanna, tack! skönt att höra. och bra att du är medveten om att vilja ge din son olika berättelser. det är så viktigt och han kommer att bli en mer fri människa tack vare det.
Nä den där inställningen är ju bara att ignorera. Du är ju du. Allt som faller utanför ramen gör människor förvirrade. Jag har vänner som fått höra att de uppträder ”bögigt” tex, det tyder ju bara på en omvärld som inte kan acceptera när beteenden faller utanför ramarna. En omvärld som har svårt att relatera. Okej att vissa saker kan vara svåra att förstå som ligger långt från ens egen värld, men att inte se att det kan bero på mig lika mycket som den andra personen.. det är lustigt.
Det är ju bra mycket bättre att vara rund i en fyrkantig värld. Jag hoppas att omvärlden blir lite rundare.
yevonde, fint skrivet!
Jag förstår din poäng, dock ogillar jag att du ställer två svaga grupper mot varandra. Alltså hbt-personer och invandrare. Jag har fått höra att jag har ”invandrarskor” och några av mina vänner har fått ghetostämpel pga, deras kläder och brytning.
Så ”för blattigt” existerar i allra största grad och det behöver inte utesluta eller minska den diskrimineringen av homosexuella.
I mina ögon är det pest eller kolera. Passar man inte in i normen är det kört oavsett på vilket sätt man råkar avvika.
bella, min poäng var inte att få det som att rasism inte existerar, absolut inte. jag menar bara att det finns, i alla fall officiellt, skillnad i hur folk ser på när någon uttrycker sig rasistiskt och när någon uttalar sig homofobt. jag tänker till exempel på när katrin zytomierska kallade en idol-deltagare för ”för bögig” för några år sedan. visst skrev tidningarna om det, men inte alls på samma sätt som om hon skulle ha sagt att någon var ”för blattig”. då skulle folk ha rasat, vilket de självklart borde, men det borde de också ha gjort med ”för bögig”.
min poäng är att folk generellt sett är mer kraftfulla i sitt avstånd till rasism än vad de är till homofobi, och jag tycker det är viktigt att påpeka. inte för att mena att rasism inte existerar eller att den inte ska fördömas kraftfullt, utan för att peka på att homofobi inte fördöms lika mycket som det borde.
Det är bara att tycka synd om alla de stackars begränsade typer som inte kan se utanför sin egen lilla box. Och det är inte förvånande att det är vita, heterosexuella män (till vilken grupp jag helt fördomsfullt antar att din gamla chef hör) som har svårast för det – varför anstränga sig om man är normen?
Kanske krävs en slags insikt för att kunna relatera till andra människor med helt andra levnadsomständigheter, om man inte blivit tränad till det från början. Det handlar inte om att måsta känna igen de enskilda situationerna utan bara att kunna sätta sig in i känslorna de framkalalr.
malinka, helt rätt. det handlar om det enkla att dels kunna sätta sig i en annan persons sits, men också om insikten att de allra flesta känslor och erfarenheter har universella drag.
Håller fullständigt med i allt du säger! Herregud, jag känner mig nästan smutsig av att tillhöra den vita heteronormativa massan, som en medbrottsling. Fast det är klart, ”vi” är ju inte en heterogen grupp bara för att ”vi” är heterosexuella, tur det. Jag uppskattar och förstår iallafall alla dina texter, bara så du vet!
jennifer, haha, känn dig inte smutsig! du är ren för att du har insikten och kunskapen att se bortom normen.
Va? Är du homosexuell Linus? Då måste jag sluta läsa den här bloggen och istället ägna mig åt någon norrlännings skoterblogg eller Blondinbella istället eftersom jag måste ha mer gemensamt med dem eftersom de är heterosexuella.
Tack för den tid som varit.
/Krille
krille, haha!
Bra skrivet!
Och jag gillar särskilt hur du framhåller hur ”vita heterosexuella mäns” perspektiv räknas som det allmängiltiga, medan allt annat är speciella perspektiv som inte ”alla” kan förstå. Visseligen tycker jag dock att även manliga perspektiv räknas som speciella. Exempelvis att kvinnor inte förväntas kunna förstå sig på krigsfilmer… Så jag tycker vi kan nöja oss med ”vit och heterosexuell”.
Men vita är ju ”de andra” för icke-vita, och heterosexuella är ”de andra” för homosexuella! Skillnaden är att vi förväntas kunna tillägna oss de vitas respektive heterosexuellas perspektiv eftersom det räknas som det självklara perspektivet. Men hur självklart är det? Jag tyckte t.ex. när jag var yngre att det var svårt att hitta böcker och filmer som jag kunde relatera till, just eftersom personerna i den sortens böcker och filmer jag gillar, alltid är hetero. Visst bör man mogna och utveckla förståelse för dem som är annorlunda än en själv, men vi blir tvingade till att förstå de andras sexualitet medan de kan välja.
plastbaronen, den vita heterosexuelle mannen är normen, från den görs allt annat till det avvikande, det annorlunda. kvinnor, människor av annan hudfärg och etnicitet, hbt-personer. normen är en norm för att handlar osynligt, oftast att vi ens inser det. men med det jag tar upp blir den väldigt påtaglig.
nja, mannen har ju varit norm väldigt länge och till viss del, i vissa sammanhang är det fortfarande så. Men jag tycker att det mer har glidit åt att man och kvinna uppfattas som två skilda subkategorier, än att den ena är norm för hela samhället. Men man uppfattar ju saker olika.
plastbaronen, självklart blir även andra än den vita heterosexuelle mannen normen i andra sammanhang. men ingen rår på den mäkigaste av dem alla.
[…] Linus pekar på ett fenomen som är både talande och sorgligt. Världen vi lever i skildras genom ett vitt heterosexuellt perspektiv. […]