Äntligen någon som vägrar att rövslicka kungen.

I dagarna kommer det ut en bok om kungen: Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken. Den uppges vara fylld med snaskiga detaljer om påstådda älskarinnor, strippor och svartklubbar.

Säkerligen en kioskvältare.

Jag är faktiskt uppriktigt förvånad över att boken släpps. För det en finns journalistisk kultur i Sverige som går ut på att man inte granskar kungahuset. Istället slickar man oftast dess röv.

Få har mod nog att utmana monstret. Just därför välkomnar jag boken. Jag har ingen aning om det den påstår stämmer eller hur de har fått reda på sina uppgifter.

Med andra ord kan jag inte uttala mig om hur väl den håller enligt journalistiska principer. Det är inte heller det intressanta i det här fallet. Det intressanta är att någon överhuvudtaget vågar publicera något som inte är rövslickeri.

Som jag har förstått det är ett av bokens syften just att publicera det som andra medier har avstått i från av rädsla för att göra sig ovän med kungahuset.  Detta har självklart fått medierna att reagera.

Aftonbladets Lena Mellin skriver att medierna inte alls ryggar för att skriva om kungahuset. Att det som skrivs måste ”vara både sant och relevant” och inte bara obekräftade rykten.

Det håller jag fullständigt med om, och jag skulle köpa det resonemanget om det inte vore så att Aftonbladet i så många andra fall fullständigt skiter i de principerna.

Sanning och relevans kastas ut ur fönstret så fort man har fått höra ett rykte om någon kändis. Sedan om det kan bekräftas eller inte är sekundärt när lösnummer ska krängas.

Relevans skiter Aftonbladet i varenda gång de tvingar sig på vanliga människor som precis har varit med om tragedier. Relevans skiter Aftonbladet i varenda gång de publicerar namn och bild på gripna, men ännu inte dömda, brottslingar.

Aftonbladet har inte på fötterna att överhuvudtaget påstå att de följer de pressetiska reglerna. Det är bara en jävligt lätt ursäkt att ta till för Lena Mellin när hon inte har någon annan för att förklara den totala bristen på granskning av kungahuset.

Och är det inte lustigt att Aftonbladet ondgör sig över bokens påståenden samtidigt som man glatt publicerar sida upp och sida ner av bokens innehåll?

För visst är det så att Aftonbladet precis som alla andra medier inte vågar stöta sig med kungahuset. Det blir nästan komiskt hur de i en artikel försöker att svartmåla boken trots att de själva inte vet dess hela sanningshalt.

Jag har aldrig sett något liknande innan. Aldrig att en nyhetsjournalistisk granskning av en bok skrivs med en sådan raljant och elak ton. Där man till och med påstår att boken kan vara ”slutet för tre journalister.” Hur fan vet de det?

Vems ärenden går man när man tar i så?

I övrigt är det bara att se på bevakningen under kronprinsessbröllopet tidigare i år för att inse mediernas slapphet. Har ni någonsin upplevt så mycket medialt fluff och så lite kritisk granskning av en händelse som gick på tiotals miljoner skattepengar?

Svenska medier verkar fortfarande inte ha fattat att det är en jävla skillnad mellan att visa respekt för offentliga personers privatliv och att rövslicka dem torra. Just mediernas hantering av kungahuset gör att jag som är journalist skäms för min yrkeskår.

Jag skäms verkligen.

Men med allt detta sagt menar jag inte att en bok full med lögner är något bra, om det nu är en bok full av lögner. Jag tycker att journalistiska principer om sanning, relevans och saklighet alltid bör gälla. Hör ni det Aftonbladet?

Jag ser bara att den här boken aktualiserar hur viktigt det är att vi får mer modig journalistisk granskning av kungahuset. Kungahuset som får miljontals kronor ur allas våra fickor varje år som de inte tvingas redovisa.

Precis som Mona Sahlin har påpekat borde krav ställas på hovet att de förenklar granskningar av dess ekonomi. De ska inte kunna skydda sig med att felaktigt påpeka att de försvårar all granskning med tanke på ”rikets säkerhet.”

(Ps. Eftersom jag är för full öppenhet kan jag avslöja att jag är Facebook-kompis med en av bokens författare, Tove Meyer, då hon gick i samma journalistikklass med en nära kompis till mig. Att hon är en bekant har dock inte påverkat mina åsikter om boken, om det hade gjort det skulle jag vara den förste att erkänna det.)