Att vara fast i garderoben med en våldsman.

 

Den brittiska såpan Hollyoaks, som gav mig mitt favoritbögpar, har återigen gett sig ut på bögiga vatten. Denna gång betydligt mörkare sådana.

Ste, en 20-årig tvåbarnsfarsa, inser att han är homosexuell när han kärar ner sig i den våldsamma manipulatören Brendan. Ste har inga som helst problem med att han är kär i en annan man.

Det har däremot Brendan. Han är såpans nya bad boy och hans våldsamma tendenser ska förklaras av hans stora hat mot sig själv och sin homosexualitet.

Ändå kan han inte låta bli att inleda en relation med den yngre och naive Ste. Det är ett förhållande som snabbt utvecklar sig till våldsamt sådant där Brendan gång på gång slår Ste, som varje gång ursäktar honom.

Det här är första gången i världshistorien, vad jag vet, som en stor tv-serie berättar om våld i en samkönad relation. Jag välkomnar det, och om den fortsätter att vara lika välskriven och välspelad som den hittills har varit kan den bryta ny mark på riktigt.

Det finns alltid de inom hbt-rörelsen som uttrycker oro för berättelser som denna. Att den ska sända fel signaler om homosexuella förhållanden. Att den ska skapa en felaktig stereotyp bild av homosexuella som våldsmän.

Jag förstår var oron kommer ifrån.

När det fortfarande är så få populärkulturella skildringar av kärleksrelationer mellan två män, och ännu färre som faktiskt når en större publik, blir varje en av dessa berättelser ännu mer viktig.

Viktig för att visa att homosexuella är bra, vi också.

När det är så få skildringar läggs all vikt vid att de ska visa en smickrande bild, och inte en som kan leda till nya felaktiga stereotyper om homosexuella män. Som i det här fallet att våld skulle vara vanligt i homosexuella relationer.

Folk har tyvärr den dåliga ovanan att dra förhastade slutsatser när de inte inte har så mycket kunskap och insikt om något. Och vissa i hbt-rörelsen känner att de inte vill ha en till felaktig stereotyp att kämpa mot.

Jag förstår oron, men jag ser snarare att den här historien kan visa upp något som det aldrig talas om. Något som fortfarande är fruktansvärt tabubelagt. Att våld i kärleksrelationer inte bara händer i dem mellan en man och en kvinna.

Tyvärr sker det i alla sorters relationer.

Det är viktigt att belysa och ännu mer visa den dubbla utsatthet som homosexuella offer har. Inte nog med att vi försöker att handskas med en våldsam partner och all skit det innebär, utan vi måste också handskas med samhällets föreställningar och attityder till homosexuella.

Alla våldsoffer är inte ute ur garderoben, och nu är de fast i den med en våldsam partner. Och även de som är öppna så finns ofta den gnagande oron för hur polis och andra berörda myndigheter ska bemöta en.

Jag själv har berättat om hur jag själv kände när jag var i ett förhållande där jag blev slagen och våldtagen. Hur jag undvek att söka hjälp av rädsla för att inte bli trodd, och i värsta fall istället bli hånad.

Populärkulturen är som bäst när den berättar berättelser på sätt som dess publik kan förstå och ta emot. Det är då upplysningspotentialen förverkligas samtidigt som man underhålls.

Precis det är vad Hollyoaks just nu gör. Jag hoppas att berättelsen de berättar öppnar upp till en diskussion och kanske får alla osynliga och osynliggjorda homosexuella våldsoffer att våga bryta tystnaden.

För de som slår fortsätter att slå tills de inte har något kvar att slå på.

Advertisements

2 thoughts on “Att vara fast i garderoben med en våldsman.”

  1. Det är ett problem att man inom HBTQ-världen vill sopa problemen under mattan oavsett om det handlar om våld i nära relationert eller något annat, även om jag delvis kan förstå rädslan över att ännu en gång bli bedömd av det heteronormativa samhället. men att sopa problemen under mattan hjälper ju inte de personer som utsätts för våld i nära relationer.
    Relaterat till detta pratade Lars Gårfeldt i en intervju i tidnignen Wannabe, i temanumret om Barnens Bästa om att HBTQ-familjer är rädda för att inte var perfekta föräldrar. Bland annat sade han att:

    ”Vi queerfamiljer befinner
    oss oftast i en miljö där andra
    familjer inte liknar vår. Det
    annorlundaskapet föder en
    ängslan och en utsatthet
    för granskning. Och så är
    våra familjer nya, även om
    homosexuella med barn alltid
    funnits så är det nytt att vi
    är familjer rent juridiskt. Det
    innebär att vi är utsatta för
    granskning eller upplever oss
    vara det.”

    http://www.hbtqstudenterna.se/wannabe

    1. svalin, precis. jag tror att nästa steg för en svensk hbt-rörelse som har vunnit de flesta rättighetskamper är att på riktigt synliggöra de strukturer, orättvisor och problem som även finns inom hbt-gruppen och göra det med en medvetenhet om att det inte behöver leda till att man går tillbaka i utvecklingen. men detta ansvar ska självklart läggas på samhället i stort, att finnas där för hbt-personer som utsätts för våld och så vidare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s