Jag förstör gärna fester med min bulimi.

På en fest nyligen sa jag att jag en gång i tiden hade varit bulimiker. Det är inget ämne för glada fester, tydligen. Och varje gång jag kom ut från toan fick jag märkliga blickar.

Det är svårt att hantera andras svagheter, även om de är i det förflutna.

Någon på festen hade läst något blogginlägg där jag hade skrivit om min kamp mot bulimin. Hon sa att hon hade tänkt bulimi så fort hon hade fattat vem jag var.

Hon undrade om inte det var jobbigt. Att skriva så mycket om något att det på något sätt blir en. Eller snarare, blir bilden man skapar av sig själv inför sina läsare.

Jag har fått liknande frågor många gånger förut. Om att jag ofta är väldigt öppen med smärtor och sorger andra kanske skulle hålla för sig själv och sina närmast förtrogna.

Varje gång jag har fått frågan har jag tänkt efter om jag tycker att det är jobbigt. Svaret är alltid nej. Om det vore ja skulle jag inte skriva något mer. Mitt välmående går alltid före bloggen.

Snarare är det så att jag genom att skriva öppenhjärtligt om exempelvis bulimin ser till att jag inte blir sjukdomen.

Det är mitt sätt att hantera det, placera det utanför min kontext, mitt liv, min lilla värld och på så sätt skapa debatt och kanske ge tröst till någon som är i samma situation.

Sedan om de flesta jag möter förknippar mig med bulimi, ja det är ju knappast något jag tänker bry mig om. Om de känner sig obekväma inför hur de ska interagera med mig är det deras problem att ta itu med.

Hela min poäng med att skriva om det är ju att det till slut ska bli mindre obekvämt att prata om det. Att det ska bli lättare. Att det är nödvändigt för att kunna se och hjälpa alla de som lider av en ätstörning.

För ätstörningar frodas i tystnaden.

Och för att förändra det gör jag gärna några festdeltagare obekväma för att på så sätt kanske få till en öppning i synen på vad vi bör och inte bör prata högt om.

Annonser

12 thoughts on “Jag förstör gärna fester med min bulimi.”

  1. Ja för öppenhet! Ja ja ja!

    Öppenhet gör livet lättare. Öppenhet utmanar fördomar, Öppenhet i en individ hjälper att öppna även andra.

    Min gissning är att det konstruktiva och positiva du får ut av din öppenhet väger mycket tyngre än den obekvämhet (oftast hos någon annan än dig själv antar jag) som uppstår på en fest.

    Jag vill tacka dig för din öppenhet Linus!

    (Det blev alldeles för många ”öppenhet” i denna kommentar ser jag nu. Det får ni leva med. 🙂

    1. lotta, haha, tack! ja, jag tror på öppenhet och integritet. att dela med sig av det kan samtidigt som man vet vad man inte vill dela med sig av.

  2. Öhm, det var ju en skum kommentar… Undrar om folk då tänker mobboffer så fort de ser mig bara för att jag skrivit om att jag blivit mobbad i skolan.
    Nu har jag ju aldrig träffat eller sett dig, men skulle jag göra det skulle jag antagligen tänka ”Nej men där är ju Linus, journalisten som skriver den där bloggen jag läser och kommenterar i!”. Att hon förknippar dig med en negativ sak i ditt liv säger nog mer om henne än vad det säger om dig!
    Jag tycker det är skitbra att du skriver om saker som är tabu, saker som är privata (det gör ju jag med även om jag försöker vara halvanonym) för det avdramatiserar och tar bort ”mystiken”.

    1. tildaf, jovisst säger det mer om henne än mig. att det gjorde henne obekväm. jag kände mest att hon då borde börja läsa blondinbella istället.

      1. haha! ofta man rekommenderar folk att läsa blondinbella.

        har ju inte heller träffat dig (tyvärr! det skulle ju vara skitkul) men när jag tänker ”linus fremin” så tänker jag ”han som är så ärlig och modig och som skriver så bra”. Fy fan vad bra du är Linus!

  3. Jag har kämpat mycket med det där. Ibland när jag träffar folk tycker jag att det är obekvämt att de vet så mycket om mig när jag vet så lite om dem, men sen är jag en väldigt reserverad person och det skulle ta väldigt mycket för att jag skulle kunna prata om det jag bloggar om med folk jag träffar.

    Samtidigt gillar jag när andra bloggar personligt, det blir oftast de bästa inläggen då, för att inte tala om att det känns skönt att se att andra har det som man själv, att kunna känna igen sig i andra.

    Så nu går jag någon slags balansgång, mittemellan att dela med sig massor och bara litegrann. Ibland blir det lösenordsskyddat, ibland väldigt öppet. Beroende på humör, mest.

    1. kaia, det är bra att ha integritet, att även ha sina gränser för vad som ens eget, en privata, som inga läsare har med att göra.

  4. Heja Linus! Jag tror verkligen att du kommer att ändra mycket i samhället tack vare din attityd och ditt förhållningssätt. Men alltså, kan man få skita ifred eller! Alla människor behöver gå på dass, även de som har haft ätstörningar… (apropå de konstiga blickarna efter toabesöken).

  5. Hej
    Hoppas det var OK att jag länkade från min blogg till ditt inlägg ”vad jag lärt! av ätstörningen
    Mycket av det du skriver känner jag igen mig i. Varför är det tex OK att peta killar i magen och säga att man börjar få ölmage. Går man fram till en tjej och gör likadant lär det inte uppskattas. Killar uppskattar det väl inte heller kanske, men man förväntas inte visa vad man känner

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s