Vem vill leva i en värld som inte vill en väl?

Det har varit en våg av uppmärksammade självmord bland hbt-ungdomar i USA den senaste tiden. Dessa vågor av självmord är just som vågor. De pågår ständigt, dag ut och år in.

Skillnaden nu är att de är uppmärksammade vågor.

Självmord bland hbt-personer har varit fruktansvärt vanliga genom större delen av vår världs historia, och är i högsta grad det fortfarande, men det är först nu som det uppmärksammas som om problemet vore något nytt.

Det är inte nytt, det är något som länge har existerat i alla världens heteronormativa och homofoba samhällen där hbt-personer dagligen diskrimineras, mobbas, trakasseras, vägras rättigheter, blir utsatta för våld och tortyr och i vissa fall blir dödade av sina egna regeringar.

Det är inte konstigt om så många vill lämna en värld som varken förstår dem eller vill dem väl.

Även i Sverige är självmordsstatistiken bland hbt-ungdomar betydligt högre än bland heterosexuella.

I en rapport från Folkhälsoinstitutet som kom förra året visar det sig att 42 procent av alla homo- eller bisexuella män mellan 16-29 år någon gång har övervägt att ta sitt liv. Samma siffra bland heterosexuella män i samma åldersgrupp var 12 procent.

Bland kvinnorna i samma åldersgrupp var siffran 47 procent bland homo- och bisexuella och 20 procent bland heterosexuella.

11 procent av homo- och bisexuella unga män hade försökt ta livet av sig jämfört med 3 procent bland heterosexuella unga män. Bland kvinnorna var siffran 27 procent respektive 8 procent.

Bland transpersoner i samma åldersgrupp visar en liknande rapport från 2005 att över två tredjedelar hade haft självmordstankar och nästan var tredje hade försökt ta sitt liv.

Det är fruktansvärda, fruktansvärda siffror. Men de är inte överraskande. Självmordstalen bland hbt-personer har varit konstant höga de senaste årtiondena. Så även nu när vi tror oss ha kommit längre.

När vi inbillar oss att vi lever i ett mer öppet och tolerant samhälle.

Men om vi verkligen levde i ett sådant samhälle skulle siffrorna se annorlunda ut. Om heteronormen verkligen var svagare och homofobin mindre skulle siffrorna se annorlunda ut.

Om det vore lättare att vara en hbt-person i dag skulle siffrorna se annorlunda ut. Om vi levde i ett öppet och tolerant samhälle skulle siffrorna se annorlunda ut.

Men siffrorna är som de är, och vi måste förstå allvaret med dem.

Hur mycket jag än stör mig på att amerikanska medier nu uppmärksammar självmorden bland mobbade och trakasserade hbt-ungdomar som om de vore ett nytt fenomen så är det bra att det äntligen tas upp och tas på allvar.

Det är upplyftande att så många nu höjer sina röster. Som lokalpolitikern Joel Burns med sitt gripande tal om egna erfarenheter av självmordstankar som ung och en uppmaning till alla unga hbt-personer att hålla kvar i hoppet om att allt kommer att bli bättre.

Det är lika upplyftande att USA:s utrikesminister, och ständig förespråkare för hbt-rättigheter, Hillary Clinton också lyfter frågan och visar att man även på hög politisk nivå tar frågan på allvar.

Kanske hjälper de någon tidigare tröstlös hbt-ungdom som nu tänker om, och inte på självmord. För det handlar så mycket om att dessa ungdomar känner sig sedda och känner att det finns något sorts stöd från deras medmänniskor.

Det är därför jag sållar mig till uppropet om att den 27:e oktober bära lila kläder som stöd. Jag hatar vanligtvis alla dessa rosa, blåa och röda band och allt vad det är man ska stödja med en färg.

Men denna gång är annorlunda.

För den här gången kan det möjligtvis ha en direkt och avgörande effekt. För genom att bära den lila färgen så visar jag för de självmordsbenägna hbt-personer jag potentiellt kan möta att jag ser, förstår och finns där för dem.

Som Elin Grelsson skriver:

”Det räcker med att en ung människa snappar upp din lila klädsel och förstår vad det innebär för att det ska kunna göra skillnad. En puff framåt, lite mer styrka och självkänsla. Det räcker faktiskt med den enda personen för att det ska vara värt att göra något så litet som att klä sig i något lila.”

Advertisements

8 thoughts on “Vem vill leva i en värld som inte vill en väl?”

  1. Min höggravida mage till trots så äger jag ju faktiskt både en lila mamma-t-shirt och en mörklila och vit sjal. Tänker sätta en påminnelse om lila i mobilen och hoppas på att det är någon som frågar/kommenterar att jag är väldigt välmatchad den dagen!

  2. Jag gillar inte heller sånt där i vanliga fall. Brukar vara så jävla klämkäckt och skenheligt. Men jag tänkte också ha lila den dagen. Jag har ganska mycket lila kläder ändå och även om mina låg-och mellanstadieelever ändå inte lär tänka så mycket på det kan det ju inte skada.

  3. Vill tipsa dig, såvida du inte redan har hört eller läst om den, om en amerikansk blogg http://joemygod.blogspot.com/ . Han som har bloggen skriver mycket om politik och hbt-frågor i ett amerikanskt perspektiv och vill ge uppmärksamhet kring de här frågorna. Den har fått mig att inse hur långt efter USA är i de här frågorna och det gör mig mörkrädd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s