Att leva när någon man älskar dör.


När någon man älskar dör är det svårt att sedan se de som fortfarande lever kvar. De blir till skuggor. Man ser dem alltid som från ögonvrån. De är där, men ändå inte.

För det är så svårt att älska någon annan än den som har dött. För sorgen slukar alla känslor. Kvar blir bara små smulor av omtanke. Inget mer.

Och alla runt en svälter.

Min mamma dog och jag har i över tretton år försökt att älska de som finns kvar. Att långsamt försöka ta tillbaka alla de känslor jag en gång hade. Det är det svåraste jag har tvingats att göra i hela mitt liv.

Att älska igen.

Folk brukar snacka skit. De säger saker som att de efter någons död har insett hur mycket de älskar livet och människorna som finns kvar i det. Visst har de sörjt, men de har även insett vilken gåva livet är.

Att de skulle sätta sig i bilen och besöka någon oftare. Att de skulle säga jag älskar dig allt oftare till allt fler. Att de skulle uppskatta varje ögonblick som de delar med de som de älskar.

Jag har alltid önskat att allt det skitsnacket även gällde mig. Men jag antar att jag är ihopsydd av mörkare trådar än så. För jag har haft så svårt för att överhuvudtaget närma mig mina närmaste.

Att ens fysiskt stå bredvid dem, än mindre känslomässigt.

För när något inom mig har dött har det alltid varit så svårt att sedan se det som fortfarande lever kvar i mig. Att känna igen mina egna hjärtslag, och för vilka de slår.

Och fortsätta låta dem slå.

Jag flydde med sorgen till två fingrar i halsen. La all min energi, alla mina tankar på att hata och försöka kontrollera min kropp genom att hetsäta och spy upp. År efter år. Bara för att slippa känna av att mitt hjärta var tomt.

Tomt förutom av någon som inte längre fanns kvar i livet.

Till slut insåg jag att när någon man älskar dör finns de ändå kvar. Inflätade i ens tankar, i ens sätt se på världen och hur man lever i den. De finns där, för alltid, som en del av en själv.

Men just därför tar de upp all plats. Vägen tillbaka är därför att lära sig att släppa in alla andra igen. Att låta de som förut stod en nära stå nära igen. Detta måste man göra trots vetskapen att de när som helst kan försvinna ifrån en.

Man måste.

För annars finns det ingen mening alls med någon eller någonting.

Annonser

10 thoughts on “Att leva när någon man älskar dör.”

  1. Sorg är komplicerat och jag tror vi pratar om det alldeles för lite. Jag tycker det kan gå upp och ner, stundtals är man fast i det, stundtals kan man tänka framåt. Man brukar ju säga att sörjande är väldigt individuellt. Det stämmer ju såtillvida att man måste få sörja på sitt eget sätt men kanske delar vi sorgen för sällan.

    Kram på dig Linus.

    1. åsa, håller med. folk har svårt att handskas med andras sorg. det gör lätt folk obekväma och klumpiga. för ingen vill egentligen veta att det gör ont i en. inte för att de inte skulle bry sig, utan för att det tvingar dem till att reagera och oftast vet de inte hur. för sorg slår lätt ut rationellt tänkande.

  2. Efter min pappa gick bort så reagerade jag faktiskt med att klänga mig fast vid alla som var vid liv och gör det fortfarande. Så skitsnacket gäller mig, men det är inte så mysigt och gemytligt som man kan tro för jag lider av en ibland handikappande separationsångest som gör att jag har panik inför framtiden och att folk kommer att försvinna från mig då.

    1. tildaf, kanske är så för många, att det blir antingen eller, och inget av det är speciellt hälsosamt längden.

      1. Nej verkligen inte. Jag har t.ex. stannat i ohälsosamma förhållanden jag egentligen vill ur för att jag inte klarar av att ta steget att separera. Sen när de separerar åt mig så är det jätteskönt att va av med dem efter bara en kort stund, men samtidigt känns det ju för jävligt att jag inte klarat av att fixa det för mig själv.
        Jag tror att iaf jag hade behövt hjälp med hur jag skulle hantera min sorg. Det är tyvärr inte en färdighet man föds med, så jag tror också att det kan vara så att man antingen klänger sig fast vid de som finns kvar i livet eller försöker fly från dem för att slippa bli ledsen den dag de också försvinner.

      2. tildaf, håller med om hjälpen att hantera sorg. jag har varit för envis att jag ska klara av den på egen hand, men saker och ting skulle nog ha gått smidigare om jag hade tagit emot hjälp,.

  3. True words!! Precis sådär kände jag dom 2 första åren efter att min sambo dog:/ Men nu har det blivit tvärtom, klänger mig nästan fast vid folk jag tycker om och är livrädd för att bli ”lämnad” 😦 Om alla vågade prata om sorgen mer så skulle den nog bli lättare att hantera tror jag!!

    Kram på dig Linus!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s