Kan en man berätta en kvinnas historia?

Kan bara bögar prata om hur det är att vara bög? Bara en kvinna berätta om hur det är att vara kvinna? Går det att berätta om och skildra något man själv inte har upplevt?

Det är de frågorna som väcks när jag läser om diskussionen kring den kommande filmen For Colored Girls.

Filmen är baserad på den välkända pjäsen For Colored Girls Who Have Considered Suicide When the Rainbow Is Enuf skriven av Ntozake Shange. Pjäsen, som kom 1975, består av 20 dikter som läses upp av sju svarta kvinnor.

Dikterna kretsar kring kärlek, våld, abort, våldtäkt. Mycket svärta, mycket sorg. Framför allt skildrar pjäsen hur det är att leva under två förtryck: att vara både kvinna och mörkhyad.

I filmversionen är det stjärnspäckat i rollerna. Mina favoriter Whoopi Goldberg, Loretta Devine och Janet Jackson samsas med bland andra Phylicia Rashad, Kimberly Elise och Thandie Newton.

Det filmen har kritiserats för är att den är skriven, producerad och regisserad av en man, nämligen Tyler Perry. Han har med komedifilmer där han klär ut sig till kvinna blivit jättepopulär i USA och hans filmer drar in miljoner på miljoner.

Han har tidigare alltså bara sysslat med lättviktiga tramskomedier där de kvinnliga karaktärerna är stereotypa och sekundära. Bara det skulle ju egentligen kanske göra honom olämplig för regirollen för en sådan allvarlig film som For Colored Girls.

Men det han har får mest kritik för är att han är en man. Svarta kvinnor har tydligen menat att han omöjligen kan veta hur det är att leva som svart kvinna, för han är ju ingen.

Dessa kritiska röster har sett For Colored Girls som deras historia, och inte någon mans, och speciellt inte hans.

Tydligen har Oprah Winfrey, nära vän till Tyler Perry, framfört sin oro över hur han skulle kunna göra materialet rättvisa. Detta ledde till att hon fick agera som hans bollplank under hela arbetet med filmen.

Nu är trailern ute och den ser väldigt fin och intressant ut. Så kanske har Tyler Perry gjort ett bra jobb. Men frågan kvarstår: kan han som man göra en film om svarta kvinnors villkor på ett tillräckligt bra sätt?

Svaret är både ja och nej.

För det första: ingen kultur skulle ju kunna skapas om konstnärer, musiker, regissörer och författare inte kunde skildra annat än vad de själva har varit med om. Det funkar ju inte.

Men samtidigt är det ju så att om man har egna upplevelser om det man skildrar så ger det kanske en bättre ögon och öron för de små detaljerna som gör det bättre, mer ärligt, mer genuint.

Det är ju svårt att filma en våldtäktsscen till exempel om man inte vet vad våldtäkt är. Men kan den bara bli bra och realistiskt skildrad om regissören själv har blivit våldtagen?

Självklart inte. Men egen erfarenhet gör ju att man kanske har fler tankar och insikter för att få scenen att funka så bra som möjligt. Så är det ju.

Jag tycker att det är viktigt, som i detta fall, att problematisera vem som kan prata för någon annan. Vem som kan skildra en annan människas historia. Vem som representerar vem.

För det ligger en maktdimension i det, speciellt när det gäller människor och grupper utanför normen. Vem som har möjligheten att prata och om vilka ord den använder och inte använder.

Advertisements

9 thoughts on “Kan en man berätta en kvinnas historia?”

  1. Tack för en intressant blogg. Så uppfriskande när en man skriver om det du skriver, tyvärr verkar det vara ganska sällsynt…

  2. Spontant tycker jag att det är rätt löjligt att diskutera huruvida man kan göra en film (eller bok) om något man själv inte upplevt. Blir så jävla less när en del människor ska hävda sin rätt om ”hur det är”. Ungefär som när folk hävdar att bara människor som själv upplevt jobbiga saker kan bli bra psykologer. Bullshit!

    1. maria stenlund, jag kan många gånger också känna att det är löjligt. samtidigt tycker att det i fall som dessa blir intressant att se hur en förtryckt grupps historia berättas av en av deras ”förtryckare”.

  3. Man kan alltid skaffa sig den kunskapen, även om man inte kanske förstår helt ut så kan man ju absolut sätta sig in i en annan människas liv.

    Det handlar om empati. En bristvara i vårt samhälle.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s