Min granne är död, varför bryr jag mig inte mer?

Jag tror att min granne har dött. Han som bodde två dörrar bort i mitt hus. Han med sin gråsprängda mustasch och hasande gångstil. Han vars efternamn konstigt nog alltid fick mig att tänka på lakrits.

Han som alltid höll upp hissdörren.

Även om jag inte kände honom mer än så, så kände jag ändå på mig att han var död. Jag såg nämligen en bit av lokaltidningen sticka ut under hans dörr flera dagar i sträck. Och jag tänkte att det var märkligt, att jag skulle hålla koll på det.

Så en dag var tidningen borta och jag tänkte vad skönt. Han har öppnat dörren, han är inte död. Men senare samma dag var namnet på ytterdörren plötsligt borta. Som om han aldrig hade bott där.

Som om han aldrig hade levt.

Jag ska försöka minnas honom. Jag måste dock erkänna att han var en bitvis påfrestande granne. Han brukade gång på gång ringa på min dörr klockan sex på morgonen och fråga om min tv funkade, eftersom hans inte gjorde det.

Jag ville strypa honom varje gång.

Men jag visste att han gjorde det för att han var ensam. Han gick hela dagarna i sin lägenhet och rökte. Jag tror det i alla fall, För varje gång jag gick förbi hans dörr mitt på dagen öppnade han dörren och rökluften vällde ut.

Han sa hej, jag sa hej, men jag gick snabbt till min dörr, öppnade den och stängde den.

Jag ville inte umgås med honom. Inte ens nu när jag tror att han dog ensam. Jag var så trevlig jag kände att jag orkade vara mot någon jag inte kände. Någon som jag inte brydde mig om mer än som medmänniska, som granne till mitt hem.

Jag vet inte hur jag känner inför det.

Advertisements

6 thoughts on “Min granne är död, varför bryr jag mig inte mer?”

    1. rock n roll mamma, jo visst är det så. och kanske är det så att förutom vanlig hövlighet gentemot främlingar så kanske människan inte orkar mer. resten går till de man verkligen älskar.

  1. Hade en liknande ”bekantskap” med en ensam man förut. Var så pass trevlig som det krävdes, försökte stanna ibland när vi möttes på stan och bara prata lite väder, tänkte att nog har jag råd med fem minuter till denna ensamma människa… men också kanske för att döva mitt eget samvete en aning som mådde dåligt över att jag egentligen försökte undvika denna människa. Nu bor jag i en annan stad, men tänker ibland på den här mannens liv och hur tragiskt det blev för honom. Allt gick liksom bara utför för honom. Men ändå känner jag inte att jag riktigt kan bry mig, hur ska man förhålla sig till dessa relativt påfrestande människor som egentligen bara vill ha en stunds sällskap?

    1. simon, det är svårt. samtidigt tror jag att man överhuvudtaget tänker som du gjorde visar på att man bryr sig mer än de flesta.

  2. Inlägget får mig osökt att tänka på Simon & Garfunkels låt A Most Peculiar Man. Tragiskt, men fint skrivet. Det finns nog tyvärr många i Sverige som lever som han gjorde.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s