Jag var inte ovåldtagbar, tyvärr.

Jag tror på att visa all smärta, dela med mig av det jag orkar, för att upplysa och förhoppningsvis beröra. I min senaste krönika i Frihet försöker jag att göra just det.

Som jag har gjort flera gånger förut vill jag lyfta fram frågan om våldtagna män. Om hur jag är en av dem. Den här gången ville jag verkligen försöka beskriva händelseförloppet, det otänkbara.

Kanske får det någon att inse att även män kan och blir våldtagna. Men att det får konsekvenser för oss som drabbas, och för samhället i stort, när den rådande bilden är att män inte kan bli våldtagna.

Att vi skulle vara ovåldtagbara.

Men jag var inte ovåldtagbar, tyvärr.

”Jag känner smaken av dig på mina läppar, fortfarande. Trots att det har gått över tre år. Jag känner dina händer på min hud. Märkena efter hur dina fingrar rörde mig. Jag minns till och med din lukt, hur du luktade som ett ovädrat rum. Sådana detaljer minns jag knappt om någon, men du är inte vem som helst. Jag kommer alltid att minnas dig.”

Läs resten av krönikan här.

Annonser

7 thoughts on “Jag var inte ovåldtagbar, tyvärr.”

  1. Jag tycker det är viktigt att få fram att sånt faktiskt händer. Även om det inte händer lika ofta som tjejer så händer det, och det är lika viktigt.
    Skulle killar vara mindre värda än tjejer? Absolut inte, och därför borde sånt här få lika mycket uppmärksamhet i media.
    Om ingen vågar prata om det så finns det inte heller. Tyvärr så är folks synsätt.
    Så, tack för att du tar upp och står upp för alla andra våldtagna killar där ute.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s