Ett ljus som aldrig mer ska dö ut.

Jag hade gått längs med grusvägen. Det var mörkt, det var en sommarnatt. Jag hörde technomusiken dunka, mina vänners skratt. Jag gick bort från allt det.

I slutet av grusvägen, innan skogen tog vid, satte jag mig ner på en stubbe. Och jag grät. Tårarna rann som om det inte fanns någon morgondag. Eller för att det gjorde det.

Om det hade varit en scen ur en science fiction-film skulle man kanske ha sett hur all energi lämnade min kropp och lyste upp himlen innan ljuset slutligen dog ut.

Jag var så trött på att skratta. Jag var så trött på skratta bara för att inte gråta. Jag hade gjort det hela kvällen. Som jag alltid gör när jag mår dåligt. Då klistrar jag på leendet.

Ingen vill veta när det gör ont. Det har varit mitt motto hela livet. Så jag satt där på stubben i en kvart och grät ut min saknad efter min förlorade kärlek medan mina vänner skrattade några hundra meter bort.

Sedan torkade jag tårarna, och gick tillbaka.

Jag är inte den människan längre. Som sitter på en stubbe i skogen och gråter för mig själv. Jag kan fortfarande gråta när det gör ont, men då låter jag någon veta om tårarna.

Om inte direkt, så snart.

Om någon vecka ska jag till en ny skog, en ny sommarnatt. Men det kommer inte komma några tårar på en stubbe. Jag är inte den människan längre.

Om de mot förmodan skulle komma får de göra det på dansgolvet.

Jag förundras över hur man som människa faktiskt kan utvecklas. Steg för steg. Jag tror att vi ger oss själva för lite kredd för det. Att vi inte längre är de vi var i vår ungdom, eller ens förra året.

Jag har varit ganska fucked up i mitt liv, för att vara ärlig. Sorg och smärta gör det med en människa. Men jag har de senaste åren försökt att reda ut mig själv.

Säga hejdå till bulimi, säga hej till kärlek. Säga hejdå till sorg, säga hej till livet.

Jag har lyckats ganska bra. Och när jag står där i skogen igen ska jag tänka att det är som en scen ur en science fiction-film. En där omvärldens alla energier fyller min kropp för att sedan lysa upp himlen.

Ett ljus som aldrig mer ska dö ut.

Annonser

6 thoughts on “Ett ljus som aldrig mer ska dö ut.”

  1. Ibland är det svårt att upptäcka eller förstå att man utvecklats förrän något verkligen påminner en om hur man var för ett, två, tre eller tio år sedan.
    Men det är ofantligt skönt sedan när man väl förstår det.

    1. johanna, precis så är det. att upptäcka att man har utvecklats är bland det bästa som finns.

  2. ..och man gör det ju hela tiden. Jag är inte samma som för 3 år sen och kommer vara en annan om 3 år.. fint skrivet 🙂 Hej till livet!

  3. Linus, kan inte du skriva en roman? Jag tycker du skriver så fruktansvärt bra och jag skulle med glädje sluka en roman av dig! Jag tror det skulle bli en best seller!
    Du har ett sätt som fångar läsaren från första stund!

    1. sasa, tack fina du! jag skriver faktiskt på en roman. dock kommer den att ta sin tid att bli färdig. men en dag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s