De stökiga hemmen är aldrig männens ansvar.

Det brukar vara vid den här tiden som Maud Olofsson käckt vill prata om känslan av ett nystädat hem. Hur mycket det betyder för trötta morsor. Hon pratar om det som det vore en jämställdhetsreform.

”Rut är en jättefråga för jämställdheten och kvinnors karriärmöjligheter. Om kvinnor nu kan jobba heltid precis som männen vad är då för fel att köpa rut-tjänster?”

Rut-avdraget må ha vissa fördelar, men det är absolut inget som hjälper jämställdheten.

För där jag tycker att ansvaret för alla dessa nystädade hem bör delas mellan de trötta morsorna och deras män, så tycker Maud Olofsson att våra skattepengar ska stå för halva städnotan istället.

Varför är de stökiga hemmen och det illa fungerande ”livspusslet” aldrig männens ansvar?

I Maud Olofssons värld behöver inte män hjälpa kvinnorna med det obetalda hemarbetet. I Maud Olofssons värld verkar det vara självklart att hantering av hemmet är kvinnans lott i livet, vare sig det utförs av hemmets fru eller en inhyrd städerska.

Det är inte jämställdhet, det är att låta män gå fria från ansvar ännu en gång.

Att kvinnor hindras från att göra karriär bara för att de inte får rut-avdrag är ju befängt. Men även om det skulle vara så kvarstår fortfarande kopplingen mellan kön och det privata, och mellan det privata och undervärderandet av kvinnligt förvärvsarbete.

Jag förundras över att rut-förespråkarna på allvar menar att man är kvinnofientlig om man inte vill ge rätten att dra av på skatten för städande kvinnor.

Att kvinnor genom historien alltid har haft de lägst värderade och minst betalda jobben är en sak, men att vara kritisk till ett system som delar ut skattepengar på ineffektiva och orättvisa sätt är en annan.

Dessa ”kvinnovänliga” rut-förespråkare verkar inte tänka en tanke på att subventionerade hushållstjänster egentligen bara maskerar den stora ojämställdheten i de svenska hemmen.

En kvinna är fortfarande fastlåst vid hemarbetet även om hon betalar någon annan för att utföra sysslorna.

Om svenska män tog större ansvar för hus och hem, skulle deras kvinnliga partners då känna samma behov efter köpt städhjälp?

Jag kan gärna diskutera rut-avdraget, även om jag tycker att det är en betydligt mindre viktig valfråga än många andra, men då vill jag ha bättre argument än pseudo-feministiska.

Men det är inte mitt enda problem med det.

Rut-avdraget är en fråga som drivs av dess största grupp användare: högavlönade (politiker) som tycker att de ska få avdrag för något de egentligen redan har råd med.

För är det inte lite märkligt egentligen?

Att förespråkarna kritiserar rut-motståndarna för att nedvärdera städyrket och dess många kvinnor samtidigt som man helt tydligt inte är villiga att betala särskilt mycket för just de tjänsterna.

Som Katrine Kielos så utmärkt beskriver det:

”Skalar man av retoriken om stressade barnfamiljer är subventionen ett rakt stöd till människor i de övre inkomstskikten. Människor som gärna betalar tusentals kronor för nya teveapparater. Däremot uppenbarligen inte städning. Sådan köper man bara lagligt om den subventioneras av staten. Hela utgångspunkten för RUT-avdraget är att människor varken vill eller bör betala särskilt mycket för typiska kvinnotjänster.”

Jag finner absolut ingen poäng med att välavlönade människor ska få pengar från staten för att de ska kunna köpa billigare städtjänster de kanske inte ens behöver.

Det känns mest stötande samtidigt som det finns ett skriande behov av mer resurser till skola, vård och omsorg.

De som verkligen behöver hjälp i hemmet är de som ska få stöd. Till exempel pensionärer, sjuka eller handikappade. Satsa pengarna där istället. Utöka hemtjänsten.

Låt de med riktiga behov få stöd istället.

För vår välfärd ska fördelas på något sätt, det finns inte hur mycket skattepengar som helst och då är frågan vem som ska gynnas och vad som bör prioriteras.

Är det friska miljonärer eller lågavlönade och sjuka?

Sedan det här med att förenkla vardagen som förespråkarna alltid babblar om. Fin tanke, men måste den subventioneras för att bli möjlig?

De som är välavlönade har i åratal kunnat förenkla sina liv genom att köpa städtjänster. De har haft råd, och möjligheten. Det har de fortfarande. Förenkling av vardagen går alltid för de människor med pengar.

De behöver inte pengar som behövs någon annanstans.

De som behöver just statlig hjälp med att förenkla tillvaron är just de som inte har så mycket pengar. De som verkligen inte har råd utan ett avdrag.

Jag skulle därför kunna tycka att rut-avdraget vore mer ok om det gjordes om så att det tog hänsyn till användarens eller dennes familjs ekonomi. Att en viss inkomstgräns gör att de som är välavlönade inte får något subventionerat.

Det räcker knappast med dagens regel om ett maxbelopp för köpta tjänster på 100 000 kronor per år. Det åtgärdar inte den sortens orättvisor med systemet.

Ett rut-avdrag som tar hänsyn till inkomst skulle åtminstone rikta våra skattepengar till verkligt behövande. Om det ska existera är det endast så det fyller en funktion som förtjänar våra gemensamma resurser.

(Ps. Ja, jag läste om Stockholm-sossarnas förslag om utökad service nära tunnelbanan. De förstörde ganska vettiga förslag genom att använda en flumretorik om att ha ”tid att älska”. Men framför allt sköt de sig själva i foten när de använde ordet butler. Varför, åh varför? Det är så jävla puckat att i onödan använda ett sådant manligt kodat ord när det bara understryker den larviga retoriken om ”pig”-avdragen. Som tur är reder Josefin Brink upp det som ändå var vettigt med s-förslagen.)

Annonser

14 thoughts on “De stökiga hemmen är aldrig männens ansvar.”

  1. Ideologiskt sett så har du helt rätt i mitt tycke, skattepengar ska användas där de verkligen behövs. Tyvärr så verkar politik inte längre vilja röra sig på en ideologiska nivå utan det ses som naivt och verklighetsfrämmande. Det är siffrorna som räknas och rutavdraget har enligt siffrorna gett 7000 nya jobb (eller något sådant). I den ”verklighet” politiken målar upp idag så är det säkert en viktig siffra, en siffra som tyvärr kommer att vara betydligt viktigare än den bakomliggande (och som jag antytt: helt knasiga, milt sagt) ideologin.

    1. mikael, håller med. ideologi betyder allt mindre när det borde betyda allra mest. hur många nya jobb som verkligen har skapats varierar ju beroende på vem man frågar. lobbyingen är stor på området. frågan är dock om så många jobb kommer att försvinna utan avdraget? och ska en bransch vara så beroende av staten för att överleva?

  2. Som vanligt lyckas du sätta fingret mitt på det som skaver men som jag själv har svårt att sätta ord på. Visst är det bra att det går att leja bort hushållsarbete för den som vill och kan, men det är ju som sagt inte där problemet sitter! En kurs för oss alla i ”hur man bryter invanda mönster” vore kanske hellre något att subventionera?;)

    1. tinao, tack! och dessutom kan de med pengar köpa städtjänster om de vill utan att vi alla måste pröjsa för det.

  3. Låter ju helfånigt, har inte hängt med alls i det där och trodde syftet med det där var mer för att försöka komma till rätta med alla svartjobb och få in skattepengar.

    1. johan, det är det enda argumentet för rut som jag tycker har en poäng. men samtidigt: kan en bransch bara hållas vit om den subventioneras? och varför vill ingen betala fullt pris för dessa tjänster? varför existerar den synen på städtjänster hos förespråkare samtidigt som man anklagar rut-motståndare för att nedvärdera yrket? oerhört märkligt.

  4. Bra skrivet.
    Det är ju knappast alla som har råd till detta. Hur ska exempelvis ensamstående mammor ha råd till det till exempel? Rikemnasbidrag för dem som inte behöver det är vad det är och sånt borde inte skattepengar gå till.
    är man rik kan man gått betala fullpris för sin städning utan subventioner.

    1. svalin, tack. ja, jag tycker vi kan använda våra gemensamma resurser till de som verkligen behöver. dessutom har ju de välbeställda fått mest av högerregeringens skattesänkningar, borde inte det räcka till städning?

  5. Fantastiskt bra skrivet, som alltid!
    Läste ett reportage i DN om rut-avdraget för några månader sedan, där de hade intervjuat privatpersoner om sina städvanor. Intervjupersonerna var enbart kvinnor. En av kvinnorna svarade att hon och hennes man delade lika på vardagsstädningen i hemmet, men ingenstans i reportaget hade DN ens reflekterat över att de valt att inte fråga en enda man om städning. Lika gubbigt som vanligt i dagspressen med andra ord.

    En annan gubbtidning som gjorde mig förbannad för några veckor sedan var Göteborgsposten, med en artikelserie om hur Sveriges våldtäktslagstiftning är otillräcklig då många män döms oskyldiga, eller med bristande bevisning. Onyanserat, ensidigt och otroligt fördomsfullt.

    1. linn, tack! så typiskt att medierna tänker i samma trötta tankegångar som politikerna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s