Fredrik Reinfeldt är Dressman-mannen.

Feminister har sedan dinosauriernas tid anklagats för att hata män. De som påstår detta förstår inte att kritik mot patriarkala strukturer som systematiskt gynnar män inte behöver betyda hat mot enskilda män eller män som grupp.

Detta svaga förstånd i diskussionen om feminism har vi fått dras med länge nu. Självklart finns det puckon som kallar sig feminister, puckon finns i de flesta grupperingar. Inte så svårt att förstå.

Att hata män är inget jag finner underhållande. Däremot tycker jag att det är både trevligt och intressant att analysera och  kritisera manstyper, olika sorters manlighet.

De som upprätthåller föreställningar om kön och som upprätthåller den ojämlika maktbalansen mellan könen. Oftast genom att påstå att de ”älskar” kvinnor eller att de minsann står på kvinnornas sida.

Precis som Linna Johansson kräktes jag över Brandon i Beverly Hills 90210 och hans jävla kletiga och falska moral:

”Brandon, det ständiga hygglot, allas kille, tjejernas bästis, bästis med den där karln på Peach Pit, bästis också med nån namnlös svart basketkille liksom bara för att visa på … öppenheten, toleransen… Brandon röstar konsekvent för det mest räddhågsna alternativet i trängda lägen och har noll och intet att ge en vän i nöd mer än moralistens stenansikte.”

Brandon är killen som dömer ut alla andra när de inte når upp till hans vackra moral. Som har tilldelat sig själv självklar auktoritet. Rektorn som Linna kallar honom.

Precis som Lisa Magnusson har jag många gånger stört mig på Ronnie Sandahls exotiserande av (unga) kvinnor i sina texter, och hans ständiga kröniketema om gångerna på gymnasiet då han inte fick knulla.

Det hela blev inte bättre när han gav ut sin debutroman där han i princip ville ha klapp på axeln för att han aldrig hade kallat en tjej för hora. Som om män ska få priser för att de inte beter sig som idioter.

Som om män ska gratuleras för att de inte aktivt försöker att förtrycka kvinnor.

Själv stör jag mig väldigt mycket på vad jag skulle vilja kalla Dressman-mannen. Ni vet den där lagom orakade och stilmedvetna karln som gör allt för att framstå som både ruffig och proper på en och samma gång.

Som är en ”riktig” karl, men med en ”mjuk” sida när det ger honom fördelar. En man som säger sig bejaka sina ”kvinnliga ” sidor, men mest gör det för att få kvinnor dit han vill.

En man som säger sig vara modern och tycker jämställdhet är ”självklart”. Men när det betyder att han själv måste bidra eller ge upp de manliga privilegierna är han plötsligt inte sugen längre.

Vad är då anledningen till att jag tänkte på Dressman-mannen just nu? Jo, jag såg de nya affischerna från Moderaterna där Fredrik Reinfeldt ser som tagen ur en Dressman-reklam.

Fredrik Reinfeldt är Dressman-mannen personifierad.

Nej tack.

Annonser

37 thoughts on “Fredrik Reinfeldt är Dressman-mannen.”

  1. Mannen som gör Vad Som Helst För Dig. Utom att diska. Eller laga mat. Eller något annat som han inte har lust med eller ger honom poäng av något slag. Jodå, jag har mött honom.

  2. De två första styckena i texten är ett gissel som jag dragits med i eeeeevigheter, det är även kontraproduktivt då det verkligen bidrar till en ökad hatbild mot manligheten från min sida.

    Känner också ”den gode mannen”, har mött honom på dagis, i skolan, på jobbet och på gatan – i olika åldersgrupper och kategorier.

    Det jag tycker är intressant är att mannen själv inte reagerat på att de nedvärderas. Att ge en man beröm och säga ”Men åh så duktig du är som städat toaletten HELT SJÄLV!” borde inte det få mannen reagera med bestörtning över hur extremt låga krav som ställs på denne? Alltså ”vad tror omgivningen om mig? Att jag inte ens kan städa en toalett?”. Eller handlar det helt enkelt om lathet från mannens sida? Har mycket svårt att se att dessa saker skulle vara mer komplicerade för en man än för en kvinna.

    1. bonnieto, har också undrat över att män inte blir pissed off när de får klapp på huvudet för att de drar en barnvagn till exempel.

  3. jag blev mest irriterad på den där radiotjejen, var någonstans läste hon in det passivt aggresiva i den krönikan?

    Jag vet att du har lite svårt för Ronnie men just den där krönikan tyckte jag var en ganska träffande beskrivning av olyklig kärlek när det är som värst.

    Boken har jag inte läst men jag har aldrig tolkat titeln som att det skulle vara något han vill ha diplom för. Jag tänker mig mer att det handlar om den där känslan att vara ordentligt kär i någon som faller för eller blir ihop med någon som är helt fel för dem och behandlar dem som skit och det är ju något som jag tror många, både tjejer och killar kan känna igen sig i, speciellt i den där åldern.

    Varför göra någon genusgrej av det, kärlek som kärlek,och just den där krönikan skulle precis lika gärna kunna ha skrivits av en kvinna.

    I övrigt hatade jag Brandon när det begav sig och är inte så förtjust i Reinfeld heller.

    1. johan, jag tyckte det var lite roligt, radiogrejen. men jag har inte heller jättestora problem med just den krönikan, men den passar in i ett mönster hos sandahl som jag inte gillar det minsta. tror att jag såg rött när han i en intervju för några år sedan sa att han ville ha ”sköra” tjejer. det kändes obehagligt.

      läs gärna boken och säg vad du tycker. min kritik mot den handlar inte bara om titeln, det är hur själva historien berättas.

      1. gick faktiskt för att låna den idag men biblan var stängd. Får återkomma när jag läst den.

        Intervjuven har jag inte hört heller så kan inte riktigt kommentera, vet inte vad han menar med sköra, men det är nog ganska vanligt att killar attraheras av någon Betty Blue tjej, tror det finns motsvarande typ för tjejer. Vet inte om jag nödvändigtvis skulle tolka det som att man vill ha någon som man måste ta hand om och behandla som ett prydnadsföremål utan kanske mer handlar om att det är lockande med en person som är väldigt mycket känslomänniska eller överdrivet empatiska. Jag upplever inte alls den där typen av personer som direkt svaga .

        Men som sagt, har inte hört intervjuven så han kanske menade något helt annat än hur jag tänker mig.

      2. johan, allt går att tolka. jag gjorde min tolkning då och den har bara förstärkts med åren och hans texter. han är säkert en skitbra kille i verkligheten, men den bild av kvinnor han ständigt målar upp är jag inte särskilt förtjust i.

  4. Om boken hade hetat ”vi som aldrig sa bögjävel” och om protagonisten var en kille som var olyckligt kär i en klasskompis som inte visade det minsta intresse på det sättet utan verkade mer intresserad av hans homofobiska jock klasskompisar, skulle du ändå ha tyckt att han fiskade efter en klapp på huvudet?

    1. johan, beror självklart på innehållet i boken, vilket även är det som jag menar med sandahls bok.

  5. Det som irriterar mig allra jävla mest, om du ursäktar franskan, med Sandalen, är att han inte själv fattar hur jävla befängd hans begäran om att bli applåderad för att han inte sa hora är. Jag menar, han sa inte hora, men inte fan sa han till dom som sa hora heller? Och det gör honom i mina ögon minst lika jävla vidrig som dom som faktiskt sa hora. ” Den som inte reagear accepterar” heter det ju på gammal hippiesvenska och på ingen annan stämmer det lika bra som på Sandal.

    1. Är det en begäran eller en boktitel? Det är väl ändå en fiktiv historia med ganska mycket självbiografiska inslag? När bestämdes det att protagonister i böcker skulle vara moraliskt oklanderbara utanför ren kiosklitteratur.

      Jonas Gardells alter ego bara för att ta ett exempel är väl inte heller någon som alltid stod upp mot mobbare osv och har inte sett någon kritisera honom för att hans alter ego var lika jävla vidrig som sina belackare.

      Visst vore det fint med en bok som hette ”vi som aldrig sa hora utan sa ifrån på skarpen och startade en massa kampanjer på skolan för att jobba mot de patriarkala maktsrukturerna” men det kanske skulle bli en helt annan bok och det skulle vara svårt att få plats på omslaget.

      1. johan, jovisst. jag älskar omoraliska huvudpersoner. men i en i princip självbiografisk bok som har syftet att få huvudpersonen att framstå som duktig för att han inte sa hora så menar i alla fall jag att bristen på självinsikt gör hela bilden irriterande. kritik mot både självlitterära och litterära figurer är vad jag vet ganska vanligt. recenserande liksom.

  6. Hahaha, klockren koppling till dressman-mannen (jag höll på att skriva Ipren-mannen dock)!

    Men Brandon alltså, min stora kärlek och en frisyr som står sig genom årtjugonden. Suck! Denna myskille med jeans och skjorta, herregud vad jag skulle tacka ja om han ringde på dörren.

    1. maria stenlund, nå nu förolämpade du ju nästan den riktiga ipren-mannen! han lindrar ju smärta istället för att skapa den…

  7. PS: Undrar om det kommer nån tv-reklam där vi får se Reinen gå i slowmotion genom turkosblå svallvågor iförd välsittande kallingar? Vore inte helt oväntat faktiskt.

  8. 1. Reinfeldt

    Reinfeldt handlar nog inte på Dressman
    han föredrar säkert dyrare märken

    2. Sandahl

    Nu tycker jag
    vi ska vara snälla
    mot Sandahl med flera
    det finns många
    vars tonår inte varit perfekta
    halvmobbade, tänkande, osäkra
    killar och tjejer som inte fått ligga
    för att de varit för justa
    skriv en tonårsmanual
    istället för att hacka på Sandahl
    så ungarna vet hur det ska
    tänka, snacka och känna
    för att slippa bli uthängda
    i någon kvällstidningskrönika
    redan som unga vuxna

    1. pia, 1. troligtvis, 2. jag har bara märkt ett mönster i hans texter som jag inte riktigt gillar och det känns som att han själv inte har insett det. ungdomsskildringar i all ära, men de kan skildras just på olika sätt. om det något jag finner problematiskt så säger jag det. om andra finner glädje i hans texter, skitbra!

      1. Du får vidareutveckla din analys av mönstret i Sandahls texter i ett separat blogginlägg.

  9. Jag håller med Pia och Johan när det gäller Ronnie Sandahl. Själv blev jag så rörd av den boken att jag skickade ett beundrarmail till Sandahl. Kommer själv från en liten håla och kände igen mig mycket i tonårsosäkerheten, i känslan av att vara född på helt fel plats och vilja därifrån. Han beskriver fenomenet ”nice guys finish last”. I den lilla håla jag kommer ifrån var jargongen bland tonårskillarna hård, där passade verkligen uttrycket ”män är djur” in. Minns tex en gång när jag hade träslöjd och killarna hälsade på mig genom att säga: ”Ska vi dra in dig på toan och våldta dig?” och jag var så hjärntvättat att jag uppfattade det som ett skämt. Och tjejer fick de, ju elakare desto mer status blad brudarna. Du får det att verka som att Ronnie Sandahls huvudperson i boken innerst inne skulle ha lust att säga hora själv, men så är det ju inte. Han kan bara inte förstå varför inte han som ändå är en sjysst kille inte kan få tjejer, varför de väljer de där otrevliga killarna framför honom. Tjejernas beteende handlar om låg självkänsla, men förhoppningsvis blir det bättre sen och en dag kommer kanske småkillar att sluta säga hora. Kanske din blogg gör sitt till, vad vet jag.

    1. anna, för det första är det härligt att du blev så berörd av boken. det är härligt när det händer. och jag förstår vad du menar. men jag tolkar boken på ett annat sätt, och den har blivit en del i ett mönster i hans skrivande som jag inte är förtjust i. det säger dock inte att din tolkning och känsla av boken skulle vara fel. vi ser och tolkar och tycker alla olika om kultur. det är bara bra!

  10. Det irriterande i Ronnies texter handlar enligt min åsikt om att han i allt för stor utsträckning vill förvandla något som i stort sett ALLA människor är med om, nämligen att inte få ligga med alla de man vill ligga med till ett symptom på hur patriarkatet även drabbar unga killar. Som om sådana besvikelser helt enkelt inte skulle fortsätta att vara en del av alla människors liv i ett antipatriarkaliskt samhälle utan dagens skarpa könsroller.

    Att vi människor, mer eller mindre ofta är med om att människor vi vill ligga med inte vill ligga med oss är ett självklart faktum, som vi måste acceptera på samma sätt som det bara är att acceptera att vi en dag ska dö. Det innebär inte att man inte har rätt till sina känslor av besvikelse och sorg kring dessa faktum, det är först vid antydningar om att ett avskaffande av nuvarande könsmaktsordning automatiskt skulle medföra att sexuella avvisanden och obesvarad förälskelse inte längre skulle existera som jag tycker det börjar bli lite obehagligt.

    För ÄVEN i en värld där inga tonårskillar kallade sina kvinnliga skolkamrater för hora, och där en kille som mot förmodan gjorde det deftinitivt inte skulle bli omsvärmad finns det ÄNDÅ ingen garanti att alter egot i boken skulle få ligga med alla tjejer han ville ligga med.

    Jag förstår mycket väl att man kan bli rörd av boken, och/eller känna ömhet och sympati för huvudpersonen, men att jag skulle tycka synd om honom (och alla andra tonårskillar och tjejer) för att de inte får ligga med alla de önskar ligga med finns inte i min tankevärld.

    1. Läste boken igår, och jag ser inte alls riktigt det du ser, dels är det ju inte bara en huvudperson utan tre stycken, jag läste dessutom en intervju där Ronnie själv sa att det var i alla fall två av huvudpersonerna som hade stora delar av honom i sig.

      Visst är det synd om de flesta människorna i boken, men det är ju inte heller någon som framställs som en sån supermänniska, alla, inkluderat han du ser som huvudperson har ju en väldig massa dåliga egenskaper och ingen framstår i speciellt smickrande dager.

      Att läsaren ska tycka synd om en av karaktärerna i boken för att han inte fick knulla tyckte jag inte alls kändes som den viktigaste poängen, dessutom fick han ju knulla en del. Sexet var ju dessutom bara en del av de sätt som folk var självdestruktiva i boken.

      Sen så tror ju jag personligen att det är pga luddiga könsroller och inte för att de skulle vara skarpa som jag tror tonåringar till stor del mår så pass skit som i den där boken men där vet jag att vi antagligen tycker så olika så det inte är så stor idé att debattera 🙂

      1. johan, det är helt ok. man tycker och känner olika för böcker. visst är det flera huvudpersoner som enligt sandahl själv ska representera olika sorters manlighet, mjuk och hård där den mjuka mest är han själv. men de är båda för grovt och yxigt skildrade för att fungera. men mitt största problem med boken är att den av författaren själv och av kritikerna lanseras som en bok som utmanar mansrollen, men det gör den ju inte.

        snarare går den i ett tusentals år långt led av böcker där det manliga självömkandet står i centrum samtidigt han även bevarar traditionen att framställa kvinnor som något mystiskt och oförståeligt. vad fan är så nytt med det? den ”snälla” huvudpersonen är lika jävlig som den ”hårda” killen, men maskerar det med självömkan. inte min kopp te.

        grejen är väl att sandahls ambitioner med boken är för stora. den säger inget nytt om manlighet. men den lanserades så och kritikerna hängde på och själv stod jag där som ett stort frågetecken. sandahl är säkert en hyvens kille, men han verkar inte vara särskilt medveten om hur och vad han skriver. det glappet mellan han själv och hans texter irriterar mig.

    2. marianne, bra poäng! för det är inte att inte få ligga-tematiken är ny, utan att den görs till något större, något annat. det är något som skaver.

      1. Jag vet ju inte så mycket om ambitionerna eller så då jag missade stora debatten när det begav sig utan läste den utan att se den som ett stort debattinlägg men vet att bokförlag är ganska bra på att promotea böcker på det vis de vill.

        Kanske inte har missat en del men tycker det är sällan man läser om män med ätstörningar och som skär sig exvis, och det är väl det jag kan tänka mig sågs som nytt då för 3 år sen, men vet inte riktigt.

        Förstår inte riktigt heller kritiken på kvinnobilder, det är ju en kvinna som figurerar mest som är ganska gravt störd och sedan handlar det väl lite om hur de inte kan hantera det pga sina egna störningar. Om någon skriver en bok, som ju har gjorts en massa gånger som i den där gömda till exempel, om en kvinna som är ihop med en psykopat som misshandlar henne så sitter man väl inte och retar sig på att män i allmänhet framställs som aggresiva??

      2. johan, vi ser boken olika helt klart. jag tycker att sandahl precis som många inom honom närmar sig sina kvinnliga karaktärer på ett sätt som gör de mystiska, vilket är väldigt ofta förekommande i många manliga författarskap men överlag inom kulturen. lite män från mars, kvinnor från venus. även där är de ständiga skildringarna av män som våldsutövare, som macho, starka osv. det finns många mönster att analysera. jag är ingen som helst litteraturvetare, men skulle nog ägna mig åt det om jag vore en.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s