Jag var en fullvuxen flicka med skäggstubb.

Jag har för tillfället ganska mycket hår på skallen. När jag är hemma brukar jag alltid sätta upp håret i en tofs eller med ett hårspänne. Då slipper jag att få håret i ögonen.

Jag är inte mitt snyggaste jag då, men så gör jag ju det endast när jag är själv.

Igår gick jag mitt på dagen ut för att handla i mataffären runt hörnet. Jag hade fått infallet att baka bröd och behövde köpa ingredienser. Jag kastade bara på mig lite kläder och tog min illgröna tygpåse och gick ut.

Jag köpte det jag behövde och traskade sedan hem igen. Först i hissen upp insåg jag att jag inte hade något hår i ansiktet. Jag kände efter och insåg då att jag hade gått ut med det röda hårspännet kvar i håret.

Jag stelnade till direkt.

Jag klär mig som en tant med blusar, handväskor och starka färger. Jag är van vid att folk glor, och jag bryr mig inte. Men det här var faktiskt ett steg för långt, även för mig.

För med hårspännet på ser jag väldigt flickig ut. En fullvuxen flicka med skäggstubb förvisso, men ändå. Det är inte så jag vill presentera mig för världen utanför min dörr.

Jag verkligen ogillade att jag hade gått ut så, att folk hade sett mig så. Det kändes obekvämt. Det kändes naket. Som att folk hade fått ta del av mitt privata jag istället för mitt offentliga.

Det var en väldigt märklig och ovan känsla, då jag är van vid att ha kontroll över hur jag för mig ute i världen. Om jag bestämmer mig för ett dallrande örhänge bär jag det med stolthet. Om jag väljer en viss väska så bär jag den med stolthet.

Det jag väljer bär jag med huvudet högt. Men det jag inte väljer gör mig direkt osäker och obekväm. Jag är, trots alla år som bulimiker, inte särskilt fåfäng. Jag kan gå ut med otvättat hår och rödsprängda ögon.

Men det är viktigt för mig att välja att gå ut med otvättat hår och rödsprängda ögon. Allt handlar om att ha kontroll.

Nu i efterhand känns händelsen lika lustig som lärorik. Jag kommer alltid att se mig själv i spegeln innan jag går utanför dörren.

Annonser

12 thoughts on “Jag var en fullvuxen flicka med skäggstubb.”

  1. Åh, vad jag förstår hur det måste ha känts! Jag skulle aldrig kunna gå ut utan mascara, det är min grej. Bara jag ska hämta posten måste jag ha det. Det är nog, som du säger, kontrollen som är det viktigaste. Det finns nog en liten kontrollfreak i oss alla 😉

  2. För rätt många år sedan skulle jag på middag hos KILLEN! Det var nytt, den var spännande, det var rosigt nykärt. Liksom du hade (och har) han mycket hår på huvudet. När jag så plingade på dörren öppnade han med ett stort leende, och ett hårspänne i håret för att hålla undan luggen. Jag blev fnissig, han var ju såå söt, men när jag petade lite på spännen (och samtidigt fick ta lite på håret) blev han dödligt generad. Det var ju inte meningen att jag skulle se!! Det var ju bara någonting han hade hemma i smyg.

    Numera är han inte Killen utan Maken men håret är fortfarande långt. Jag brukar fläta det åt honom på mornarna och han rycker mest leende på axlarna åt folks blickar med orden: ”De tror ändå att jag är bög, oavsett hårlängd”. Och han säger det med så otroligt lite bekymmer (det är ingen förolämpning, det är inte provocerande) att jag blir glad varje gång. Jag har en väldigt fin, väldigt ovanlig och väldigt flickaktig man. Vilken tur jag har!!

  3. Jag tror att du var jättefin, men jag förstår vad du menar. Det viktigaste är ju att man trivs själv med det man har på sig. Då bryr man sig inte om vad någon annan tycker eller om någon stirrar.

  4. Hade jag sett din utstyrsel hade jag nog mest beundrat dig som kunde vara så avslappnad att du gick ut med rött hårspänne i luggen utan att tänka dig för 🙂

  5. Vilken fin och tänkvärd text! Förstår den där känslan när något sker utom ens kontroll…den där osäkerheten och paniken…obekvämskänslan. Men de grejer man har valt medvetet blir något man verkligen kan bära med stolthet, vad det än är. Knäppt! Fast man kanske är mentalt förberedd om det är något man valt att bära.

    För övrigt måste jag säga att ”tant” är en av mina klädmässiga inspirationer, tillsammans med 80-tal, 90-tal och punk. 🙂 Det är någonting med tantstilen som förenar folk…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s