Hur många kärlekar får en människa?

För några år sedan var jag  kär i en kille. Det första han hade sagt till mig var att jag var det vackraste han någonsin hade sett. Hur ofta i livet kommer någon att säga det till en?

Jag föll inte för honom där och då. Så lättflörtad är jag inte. Han var full, jag var full. Dagen efter kom jag knappt ihåg det. Sedan gjorde jag det, och då såg jag honom. Jag såg honom i vartenda av mina rum han gick in i.

Hans hjärta var dock det svåraste. Skönheten han såg i mig, hans blick grumlades regelbundet. Och därför min. Jag hade börjat se honom, men min syn var beroende av hans av mig.

Jag försökte att minnas vad livet hade lärt mig. Håll ihop hjärtat. Allt annat kommer efter. En människa kan tömmas på blod, och livet, på några minuter. På några sekunder. Om träffen sitter, då rinner allt ut.

Jag försökte verkligen hålla ihop mig själv, för det skulle aldrig bli ett vi av honom och mig. Jag visste det, ändå lät jag hjärtat slå för honom.

Kanske var det ungdomens dumheter som berusade mig.

Vi blev aldrig något. Och kommer aldrig att bli. När jag ser tillbaka på den tiden nu har jag till och med svårt att se vad det var som gjorde mig så svag för honom. Visst var han söt och visst hade han ett gott hjärta.

Och han kunde dansa!

Men ändå ser jag det inte, och jag inser att ibland skapas kärlek i ett visst och precist ögonblick. I en viss tid, och under vissa bestämda omständigheter. I andra skulle den inte ha uppstått.

Sedan finns det den kärlek som jag kände för mitt livs största kärlek. Den skulle ha skapats hur och var som helst. Det är jag övertygad om. För det finns kärlek som ingen annan.

Som skulle växa sig vacker även i de mörkaste av skogar.

Jag vet inte hur många sådana kärlekar en människa får i sitt liv. Men jag finner det fascinerande hur varma tankar och ömhet kan växa fram inuti en för en annan människa. Och hur de tankarna, och den ömheten, är unik för varje person de riktas till.

Det är fantastiskt.

Om jag tänker på mitt så kallade kärleksliv. Jag har inte alltid varit den klokaste, jag har inte alltid varit den lyckligaste. Jag har inte alltid behandlat mitt och andras hjärtan särskilt väl. Men över allt det, fan vad jag har känt.

Och fan vad mycket jag har kvar att känna.