Din mamma är en supermodell, själv är du fet.

Tänk dig att din mamma är en supermodell med ikonstatus och din pappa är en legendarisk basketspelare i NBA. Skönhet och atletism är med andra ord i ditt blod, och förväntningarna därefter.

Men tänk dig sedan att du ända sedan du var ett litet barn alltid har varit överviktig. Ett knubbigt barn växer upp till en fet kvinna, mitt i en familj där ingen förväntas vara det.

Hur skulle det påverka dig?

Det var så Zulekha Haywood levde. Dotter till supermodellen Iman, som enligt mig är en av världens vackraste modeller (dessutom begåvad med ett synnerligen vackert skratt) och NBA-spelaren Spencer Haywood.

Zulekha Haywood berättar i en egen artikel i amerikanska Glamour att hon i princip har bantat sedan åtta års ålder. Vid 28 års ålder vägde hon över 150 kilo och valde då att göra en gastric bypass-operation vilket gjorde att hon tappade hälften av sin kroppsvikt på ett år.

Det här kunde ha varit ännu en historia om en självömkande och olycklig kvinna som blir sitt ”rätta” jag genom att bli smal. Men det är det som tur inte.

Zulekha Haywood berättar inte om hur ful hon kände sig, eller hur olycklig hennes utseende gjorde henne. Hon berättar inte om tårar över att inga kläder passade eller bristen på uppskattning från män.

Hon berättar istället om ett lyckligt liv. Men också om hur svårt det var för henne att få den tunga kroppen ur sängen varje morgon på grund av utvecklas artros. Hon berättar om svullna fötter, hjärtklappning och andnöd.

Hon berättar om hur en doktor hade sagt till hennes mamma redan när Zulekha var fyra år att hon hade de genetiska förutsättningarna att lätt bli överviktig.

Det gjorde att Iman, av rädsla för att Zulekha skulle få hälsoproblem, alltid sa ”basta” (italienska för ”det räcker”) när hon tyckte att dottern åt för mycket.

Något Zulekha skulle hata sin mamma för under hela sin uppväxt, men som vuxen förstå som en desperat mammas klumpiga välvillighet.

Zulekha Haywood berättar om att hon, oavsett vilken storlek kroppen hade, alltid var glad och lycklig. Det enda som drog ner humöret var de allt värre hälsoproblemen. Så hon gjorde därför något drastiskt för att åtgärda det.

Det är skönt med en sådan här ”vikt”-historia, som media älskar så, som inte handlar det minsta om utseende och ideal, utan bara om hälsa.

Som handlar om en kvinna som i en familj av supermodeller och framstående idrottare lyckades inse sitt eget värde oavsett hur många kilon hon bar på och hur annorlunda hon var i sin egen familj.

Som Zulekha Haywood själv skriver i sin artikel:

”Looking back, the lesson that a woman’s worth can never be found on a scale is one that I have known all along. I’m proud of the fact that at 330 pounds, I didn’t hide from life, and I didn’t let my weight define me. At 165 pounds, I won’t do that either.”

Det är ord från någon som har insett det vi alla borde inse. Att övervikt bara är ett problem om den ger en hälsoproblem. Att ens självvärde inte räknas utifrån ens vikt. Att lycka inte sitter i kroppen.

Att just lycka är det bästa stället att utgå ifrån för att skapa förändring i sitt liv.

”Whatever size you’re at you have to find happiness within and all the answers will come from that place. Whether it is to lose weight or not. At the end of the day the numbers on the scale are inconsequential. It’s about health and if you don’t feel healthy as a human rational acting being you have an imperative to do something.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s