Ni känner inte mig, egentligen.

De flesta av er som läser den här bloggen känner inte mig på riktigt, i verkliga livet, bortom orden på dataskärmarna.

Och jag tänkte på det här om dagen, vilken bild mina läsare har av mig, och hur nära den är mitt verkliga jag. Jag tänker kanske inte mil, men ändå några meter.

Jag skriver om så mycket elände, både privat och världslig, att jag ibland tänker att bilden av mig är mörkare än den verkliga.

Jag skriver mer om sorg än skratt, men i verkligheten skrattar jag betydligt mer än vad jag gråter. Jag skrattar som min mamma gjorde, som min syster gör.

Ofta och alldeles för högt.

I verkliga livet dansar jag gärna och länge. Jag drar låga sexskämt och skrattar när någon ramlar. Jag röker och dricker folk under bordet i rätt sällskap. Jag älskar att skvallra om ungdomens gravida bekanta.

I verkliga livet är det faktiskt ganska sällan jag diskuterar feministiska frågor. De flesta jag känner ser sig visserligen som feminister, men de är inte särskilt intresserade av att diskutera det hela tiden.

Inte jag heller faktiskt, utanför bloggen.

Bloggen, alla era kommenterar och allt jag läser ger mig tillräckligt med feministföda för att jag ska klara mig utanför nätets nät. Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Jag är mest glad över att varje dag få utmana och utveckla mitt feministiska tänkande på något sätt.

Jag har träffat få människor i verkliga livet efter att ha följt deras bloggar, så mina erfarenheter är bristfälliga. Men jag är fascinerad över hur olika distansen kan vara mellan en bloggares skrivna ord och den som person.

Proffsbloggare som Blondinbella, Alex Schulman och Kissie har alla påstått att deras bloggar är alter egon. De är mer glamorösa, mer elaka, mer vågade versioner av dem själva.

Det ligger något i det, även om jag inte är särskilt försjust i något av deras alter egon och hoppas att deras riktiga jag är betydligt mer intressanta.

Vilket som, den här bloggen är mitt alter ego. Ett mer allvarligt, mer kritiskt alter ego. I bloggen är jag helt enkelt oftare på dåligt humör. Det gör att de sidorna tar mindre plats i mitt verkliga liv.

Det ger mer utrymme för skratt.

Hur stor är skillnaden mellan era bloggjag och riktiga jag?

Annonser

24 thoughts on “Ni känner inte mig, egentligen.”

  1. Har bara resebloggat och det var ganska mycket jag, men om jag läser min gamla tonårsdagbok så var det ju en enorm skillnad, samma sak där att jag bara skrev när jag mådde dåligt eller var arg över något.

    1. johan, åh herregud. det jag skrev i de värsta tonåren känns mest pinsamt när jag läser det i efterhand. snacka om att göra hönor av fjädrar på den tiden…

  2. Mitt bloggjag är väldigt mycket hur jag är själv, i de frågorna. Men då bloggen har ett begränsat ämne är det den sidan som kommer fram där. I verkligheten har jag många andra sidor också, som inte syns i bloggen alls.

    Jag har många andra sidor och vinklar, men den vinkeln som man får via min blogg är väldigt ärlig och i min mening korrekt för hur just den biten av mig är. Sen har jag ju många andra sidor i min ”civila” existens.

    1. klumpesnusk, ja din blogg är ju väldigt inriktad på ett visst ämne. lätt att tro att det är en större del av dig än vad det kanske är. men det är härligt med människor som bejakar sin lust och sexualitet så öppet och skamlöst.

  3. Jag tror att jag är mer tvärtom, jag startade ju bloggen för att diskutera frågor kring integrationen, skolvärlden och alla slags orättvisor men det blev inte riktigt så. Bloggen blev mest en dagbok. Jag är mycket mer arg i verkligheten, vet inte om det är bra eller dåligt. Jag är kaxig, framåt och är inte det minsta rädd för att ge mig i diskussion med alla som inte tycker likadan som jag.
    Trevlig prick, va? =)

  4. De flesta som bloggar väljer väl att fokusera på vissa sidor av sig själva. Det blir ju lite väl personligt om man skriver om allt.
    Det verkar dock som att en del som läser bloggar tror att det som står är hela bloggarens liv.

    1. anna, absolut är det så. men som du skriver är det lätt att bilda sig en uppfattning om personen bakom bloggen som kanske inte är heltäckande även om man själv tror det.

    1. charlotte, tyvärr har det blivit en allt mer använd taktik av främlingsfientliga partier. de försöker locka hbt-väljare genom att skrämmas med hur muslimer vill inskränka hbt-rättigheter. men det vill ju sd också!

  5. Men det är ju klart att man inte visar allt eller bara visar vissa delar på bloggen. Men allvarligt talat så visar jag nog inte HELA mig hela tiden i alla situationer irl heller….

  6. Hade tänkt säga att mitt bloggjag är synonymt med mitt jag, det är bara mina vänner och min familj som läser den (och knappt ens de faktiskt efter att jag kom hem till Sverige igen) och den pratar oavkortat om mitt liv med tentor, ICA-kort, pubkvällar och TV-serier.

    Sen insåg jag att ingen som läser den bloggen vet att jag läser din blogg Linus och får lite sällskap i min garderob och lite insikt i HBT-världen (för att inte tala om lite tankeställare när det gäller andra saker). Så antagligen är mitt bloggjag ett alter ego, fast samtidigt är det alter egots liv jag lever.

  7. Jag har ingen blogg! Det här kanske låter konstigt, men jag får en nakenhets känsla när folk läser mina texter… Tycker till och med att det är pinsamt när jag läser mina egna gamla texter.

    Den bilden jag har fått av dig är att du en sorgsen, tystlåten person som tänker och reflekterar väldigt mycket men håller det mesta inom dig. Men där hade jag fel!

    1. suzan, skönt med någon som inte bloggar!

      din bild av mig stämmer ju, det är den som dominerar på bloggen, men är bara en del av hur jag är på riktigt.

  8. Jag har fått höra att jag är mer glad och bubblig i verkligheten än vad som framkommer på min blogg där jag kanske verkar lite mer allvarsam, seriös och uppmuntrande. Jag är nog både råare och gladare i verkligheten.

    Men det är precis som du säger, det är mycket om mig själv som inte kommer fram, det finns ju så många lager av en människa. Men jag känner mig inte som något alter-ego även om det kanske är så då man faktiskt väljer vad andra ska få ta del av vilket inte är en lyx vi har i verkligheten på samma sätt.

  9. ”Proffsbloggarna” du nämner visar upp en säljbar fasad med en estetisk och uppseendeväckande yta. De behöver vara lite ”extraallt” för att sälja och få läsare och hatare, lite blondare, lite bystigare, lite mer välklädda eller fula i munnen är vanligt folk. Kanske är de gapigare än andra även privat?

    Tror folk att du är en helyllepolitiskt korrekt feminist 24 -7? OMG

    Mitt skrivna jag skiljer sig från mitt liv bortanför tangentbordet. Språket blir annorlunda, sättet jag beskriver saker på, de saker som jag väljer att skriva om. En skriven text blir starkare, självständigare än det jag bara säger eller tänker, en post-it lapp jämfört med en såpbubbla. Om vi skiljer oss åt, mitt skrivna jag och mitt andra jag det som finns AFK? Jag vet inte. Det jag skriver hämtar sin näring från mina åsikter, kunskaper, erfarenheter och minnen.

    Ett barn börjar skriva berättelser som bygger på barnets lek och kanske också på händelser i dess omvärld. Tonåringen skriver dagbok om sitt liv och sina känslor, om att vara kär och om att ha ångest och hata allt och alla och sig själv mest av allt. En del unga skriver berättelser, noveller eller fantasy, dikter eller låttexter. Någonstans som vuxen kommer kanske ett mer professionellt förhållningssätt till det skrivna språket, journalistutbildning, skrivarkurser eller juridik och kanske även nya berättelser skriva ner och föra vidare.

    Personlig men inte privat, har någon sagt, att man ska skriva för att det ska vara intressant.

    1. pia, det är därför det är bra att inte känna pressen av tidningsloggor och annonsörer när man bloggar. helt plötsligt blir ens ord några andra.

  10. Jag misstänker att jag också ger ett mycket surare och negativare intryck på bloggen än IRL. En sån där jättekritisk person som måste analysera saker in i dess minsta beståndsdelar 🙂 I verkligheten är jag en rätt lugn person som sällan blir arg över saker och tar vardagens trassel med en axelryckning. Och jag läser helst serier.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s