Jag har aldrig varit så nära att spy upp igen.

Jag satt i badkaret, och försökte knyta näven.

Det var över fyra år sedan senast. De gångerna fällde jag ner alla fingrar förutom pek- och långfingret. Jag stoppade dem så långt ner i halsen jag kunde, om och om igen, tills maginnehållet kom upp.

Om och om igen tills magen kändes tom, tills jag gjorde.

Jag satt nu i badkaret, och försökte knyta näven. Jag ville bara känna den kontroll, den lättnad som jag kände förut. Men den här gången höll jag handen knuten. Inget kräks över det vita.

Jag har aldrig varit så nära ett återfall.

Jag satt i badkaret och tankarna i huvudet slogs mot varandra. Jag var nere, ledsen, ensam. Och bulimin, ja den förstörde mycket, men den var ändå en gång i tiden en trygghet i kaoset jag kallade mitt liv.

Jag ville bara känna den känslan igen.

Jag är glad att jag även i mitt svagaste ögonblick fann styrkan att låta bli. Det är betryggande, och ännu ett tecken på att jag har kommit långt i den livslånga kampen mot de dåliga tankarna om, de dåliga handlingarna mot min kropp.

När människan är nere för räkning, i den desperationen vinner sällan de goda tankarna. Alla missbruk, alla dåliga vanor, de är plötsligt nära igen. Som en gammal vän som står utanför ens dörr.

Jag vet inte hur många gånger jag har sett min kropp i spegeln och velat döda den, lemlästa den. Jag vet inte hur många gånger jag har sett på foton av mig själv och gråtit mig igenom natten.

Men jag tillåter mig själv att vara så svag i tanken, så länge det stannar där.

Men där i badkaret. Jag ville så gärna spy upp för alla de gånger jag har låtit bli. Alla tusentals måltider, ut med dem. Bara ut med dem.

Men jag kunde inte, för jag ville inte känna av skammen som kommer med spysmaken i munnen. Men jag kunde inte, för jag ville inte känna av klumpen i bröstet som kommer med revorna i halsen.

Istället för spyorna grät jag tills jag inte kunde längre. Sedan la jag mig i sängen, somnade, och vaknade till en ny dag. En dag lite lättare att bära, och sedan en till lite lättare.

Och sedan en till.

Annonser

14 thoughts on “Jag har aldrig varit så nära att spy upp igen.”

  1. Det går alltid över, ibland tar det bara lite mer vilja än andra gånger. Jag är stolt över dig, och jag älskar dig precis som du är (men du måste sluta med solskyddsfaktor) 😉

    1. mia, tack syrran! haha, har inte använt solskydd en enda gång i år! är dock lika blek som vanligt…

  2. Så ledsen man blir när någon man bryr sig om inte mår bra. Jag känner dig inte, Linus men jag bryr mig om dig för du är en person jag ser upp till väldigt mycket.
    Jag ville bara säga att du verkar vara en väldigt stark person och att jag önskar dig all glädje och lycka. Tack för att du bloggar!

    1. emma, åh tack fina du! ibland blir livet överväldigande, men allt går över. och som du skriver, jag är en stark person, och nu mår jag bättre.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s