Synd bara att han slog sönder all skönhet.

När jag var 17 år skrev jag en bok om våld och sex. Den hette kk och var mitt projektarbete i trean på gymnasiet.

Den skrämde slag på alla i min närhet.

De undrade om jag hade varit med om allt hemskt i boken. Det hade jag inte. Men bara ett år senare hade jag det. Det visade sig nämligen att kk var en övernaturlig bok.

Dess beskrivningar av ett våldsamt förhållande blev till slut min verklighet. Det var som om jag förutspådde mitt eget öde. Som om jag redan då kunde se knytnävarna närma sig mitt ansikte.

Efter att jag hade skrivit boken började jag att formge den. Jag kom på idén att skära in titeln i handflatan och fota hela processen. För bokens huvudkaraktär skulle ha gjort det.

Blöda sin älskades initialer från handen.

Att göra illa sig själv för någon annans skull. Att skära sönder sig själv för att bevisa sin kärlek till någon som älskar en tillbaka med knytnävslag.

Jag fick lära mig de tankarna på riktigt, senare.

När jag skulle börja skära i handflatan darrade handen som höll i rakbladet. Tårarna rann när jag försökte dela på huden. Det gjorde inte så ont, men chocken över att skada mig själv gjorde det desto mer.

Min kille, han som ett år senare skulle få mig att blöda från alla öppningar, fotade allt. I efterhand undrade jag om det hela var inspiration för framtida dåd.

Jag skar och jag skar. Till slut hade jag ett blödande kk mitt i handflatan. Jag kände mig svimfärdig, men samtidigt såg det så vackert ut. Blodet.

Och jag kände mig starkare än vad jag kanske någonsin hade gjort. Jag hade vågat göra något jag aldrig trodde om mig själv. Det var stärkande, det var berusande.

Jag tvättade såret, lindade ett bandage om handen. När jag vecklade ut det en vecka senare såg jag knappt spåren efter rakbladet i huden. Som om det aldrig hade hänt.

Samma sak med spåren efter blodet han slog ur mig. Spåren må inte synas, men de sitter djupt. De blöder inte längre, men de ärrar.

Jag behöver inte ta på dem för att veta att de fortfarande är sår.

I bokens förord tackar jag min kille med världens alla kärleksförklaringar. Jag skriver: ”jag kommer att älska dig för allt det du är i hela mitt liv.” Jag menade det då. Kanske är det vackert att jag menade det då.

Synd bara att han slog sönder all skönhet.

Annonser

8 thoughts on “Synd bara att han slog sönder all skönhet.”

    1. maria stenlund, ja det är lite spooky. undrar varför jag ens hade de tankarna i huvudet innan det hände.

  1. Vissa människor bara måste slå sönder och förstöra allt vackert i sin närhet, kanske för att de är så trasig på insidan att det aldrig går att reparera.

  2. va sjukt och hemskt att det skule hända efteråt…

    på tal om projektarbete måste jag ha bestämt mig vad jag ska skriva om i mitt projektarbete nu efter sommarlovet. Jag går samhällsprogrammet och är väldigt intresserad av samhällsfrågor men kan inte sätta fingret på det jag vill skriva om… va hade du valt att skriva om?

    1. suzan, hm svårt! mitt enda tips är att välja något som intresserar dig så pass mycket att du orkar jobba med det under ett helt år. och försök att inte göra så brett, utan rikta in dig på en tydlig idé/fråga. det förenklar. är det någon fråga som du brinner extra för? välj den!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s