Att planera sin egen begravning.

Det är väl för att döden alltid är nära. Men de flesta av mina vänner vet vilken låt jag vill ha på min begravning. Den som ska öppna tårkanalerna.

I Tracy Chapmans vackra The Promise sjunger hon:

”If you wait for me
Then I’ll come for you
Although I’ve traveled far
I always hold a place for you in my heart”

Det kan tyckas vara konstigt att planera sin egen begravning. Men om man har varit med om dödsfall i sin nära närhet så vet man att det är lika mycket praktiskt som känslomässigt.

Och man vet att döden alltid är nära, kanske en sekund bort.

När någon dör får vi som anhöriga val om hur den dödes kropp ska hanteras innan den begravs. När min mamma dog var vi syskon först oense, men valde till slut kremering och urna.

Jag kände att tanken på min mammas ruttnande kropp sex meter under jorden var alldeles för mycket för mitt barnhjärta. Och även nu för mitt vuxenhjärta.

Men inget med hanteringen av den döda kroppen är särskilt trevligt.

Kremering är inget vackert. Kroppen åker in i ugnen, de brända benen läggs sedan i ett kärl för att svalna. Skelettdelarna pulveriseras slutligen i en så kallad benkvarn för att sedan hällas i en urna.

Det är inget fint med det. Men det är den praktiska delen av döden. Att bli av med kvarlevorna. Jag och min familj såg hur mammas urna hissades ner i marken, och sedan var hon borta.

Men aldrig från hjärtat.

Det är inget sorgligt med att hantera döden på ett praktiskt sätt. När jag och mina vänner diskuterar våra begravningsplaner är det inte med sorg i rösten.

Det är snarare en uppmaning att leva ett värdigt liv som sedan får en värdig avslutning. Att även om döden inte sker på ens egna villkor, så kan det sista farvälet göra det.

Och det bästa, det tar bort rädslan för både döden och livet.

Annonser

2 thoughts on “Att planera sin egen begravning.”

  1. Min bror extraknäcker ibland som begravningsentreprenör (när han inte är politiker eller skriver) och jag har varit i kylrummet, med på hämtning, besökt kremeringen och hjälpt till med att svepa en man.

    Och på ett sätt var det vackert, en värdighet och ett allvar. På ett sätt krasst (reklamradion stod på hos obducenten). Jag tänkte att det på något sätt skulle bota min dödsångest. Men det hade bara inte med det att göra. Det praktiska ska göras och det är både vackert och krasst.
    En familjemedlem dog för två år sedan och det var som hennes kropp slutade upphöra för mig efter hennes död. Att skelett finns i alla är fortfarande för abstrakt .

    Tycker om din blogg.

    1. agnes, intressant. för mig räckte det att se min mammas döda kropp. fler behöver jag inte se. det är en så bisarr upplevelse att se någon man känner och älskar död. jag såg bara ett stort skal.

      och kul att du tycker om min blogg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s