Sommaren är en bra årstid för farväl.

Med huvudet mot gräset, och varandra. Solen som långsamt brände mig röd, som långsamt satte sig i hans hud, så att den lyste även i skuggan.

Vi låg där, och det luktade sommar.

Det var vår sista stund i solen med varandra. Nu är han tillbaka på sin plats på jorden, och jag är kvar på min. Ett liv utan varandra, det är svårt att förstå fortfarande.

Jag vet inte vem jag är utan honom, och vem jag kan vara.

Det var det vi pratade om. Våra sista ord handlade om hur vi skulle kunna leva utan varandra. Han pratade om att en dag bo i ett hus vid vattnet. Att kunna kliva utanför dörren och känna sanden under fötterna.

Om att se spår efter barnfötter suddas ut av vågorna.

Jag pratade om att bländas av storstadsljusen, om kvällar med skratt på balkongen. Om att somna bredvid någon som skulle bli glad av att vakna upp bredvid mig. Som jag skulle bli glad av. Där morgonandedräkten inte skrämde iväg.

”Precis som med dig” sa jag till honom.

Han kramade min hand, och fortsatte berätta om spåren i sanden. Om hur han skulle fota dem, och allt annat vackert han upplevde. Sedan skulle han ställa ut bilderna på något galleri, och tänka ”vilket vackert liv jag lever”.

Att ett liv utan mig, även det kan bli vackert. Mina ögon tårades, men de torkade i värmen. Det är därför sommaren är en bra årstid för farväl.

Den ser allt, men förlåter allt.

Vi ska vara glada, sa han och log. För vårt sista farväl ska inte vara ännu ett ledsamt. Vi har så många sådana, vi behöver inte fler. Så vi låg där på gräset och berättade om liven vi ska leva utan varandra.

Om alla drömmar som en dag kommer att bli verklighet.

Timmarna gick. När solen hade gått i moln, men huden fortfarande var varm. Jag höll om honom, svettades av hans kropp mot min. Jag ville gråta, men jag kunde bara le.

För efter 25 år i livet hade jag äntligen hittat ett farväl som inte gjorde så ont.

Till slut reste vi oss från gräset, gick längs vattnet hand i hand. Letade oss tillbaka till verkligheten, tills jag stod mitt bland storstadsljusen igen.

Jag kysste honom en sista gång. Försökte nå hans hjärta med tungan. Alla lyckliga ögonblick följs inte av nya. Men jag har åtminstone samlat på mig tillräckligt många för att hålla hjärtat fullt ett tag till.

Han log som bara han kan, kysste min kind, och gick sedan. Storstadsljusen bländade mig inte, jag såg tydligt hur han lämnade mitt liv.

Jag ville gråta, men jag kunde bara le.

Annonser

9 thoughts on “Sommaren är en bra årstid för farväl.”

  1. Väldigt fint skrivet på många ställen.

    ”Att ett liv utan mig, även det kan bli vackert.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s