Att göra comeback med medvetet dålig musik.

Plötsligt satt hon där lättklädd med en elgitarr mellan benen och alla hennes fans undrade vad fan som hade hänt. Hade hon sålt sig till högstbjudande?

1993 släppte Liz Phair i mitt tycke en av de bästa skivor som någonsin har gjorts: Exile in Guyville. Hon hyllades som den nya indiedrottningen. Hon sjöng smart och öppenhjärtligt om sex, misslyckade relationer och fula män.

Hon var i några år the shit på indierockscenen i USA.

Tio år senare släppte hon sin fjärde, självbetitlade, skiva. Borta var de vassa kanterna, istället var det det en rak radiorockig skiva med uppenbara hitintentioner. På omslaget satt Liz Phair lättklädd med en elgitarr mellan benen.

Hennes trogna fans sedan debuten ojade sig och bojkottade. Istället var det nya fans som anslöt sig. Skivan som följde, Somebody’s Miracle, var lika radiovänlig den, men nu var alla fans borta.

Hon som hade sjungit om att knulla kukar blåa, om att ha sex som 12-åring. Som hade sjungit om att döda män, om att skilja sig från män. Som hade sjungit om brudarna som bara ville fälla krokben för en.

Som hade, som ingen annan, beskrivit den ibland osynliga linjen mellan romantik och sexuell frigjordhet, mellan självständighet och ensamhet.

Hon hade plötsligt börjat sjunga om sin son, om lyckade relationer med yngre män. Hon sjöng om att vara lycklig, om att vara tillfreds. Och hon gjorde det dessutom i en slickt producerad poprockinramning.

En dödssynd för en indiedrottning.

Fem år senare återvänder så Liz Phair. Hon släpper en skojsam skiva, för nedladdning för 60 spänn på hennes hemsida, med det lämpliga namnet Funstyle.

Skivan verkar fråga hennes fans: hur fan vill ni att jag ska låta? Som en funkig diva? Som en full soulsångerska? Som en sämre kopia av M.I.A? Hon skriver på sin hemsida:

”You were never supposed to hear these songs. These songs lost me my management, my record deal and a lot of nights of sleep. Yes, I rapped one of them. I’m as surprised as you are. But here is the thing you need to know about these songs and the ones coming next: These are all me.”

Skivan består till hälften av uppenbara skitdåliga låtar, och Liz Phair vet om det. En heter till och med U Hate It! Skitlåtarna blandar hon med vad som låter som demoversioner av mer typisk Liz Phair-musik.

För mig är det briljant pr. Musikbloggar, alla hennes gamla fans, bloggar och twittrar om hur dålig hennes nya singel är. De är plötsligt intresserade av idolen de hade räknat bort, sopat under mattan.

Vissa fattar poängen, att Liz Phair driver med de omöjliga krav fansen, och skivbranschen, har satt på henne. Att hon skapar kass musik medvetet för att utmana sina fans. Med lika delar humor som allvar.

Andra tror bara att hon helt har tappat förståndet.

Jag tror snarare att det här är Liz Phair i gammal god form. Utmanande, ifrågasättande. Förut ifrågasatte hon mannen, relationen, kärleken, sig själv. Nu ifrågasätter hon skivbranschen, och fansen.

Det må vara dumdristigt som fan, men ack så modigt.

Grejen är att Liz Phair aldrig har tagit sig själv på lika stort allvar som de flesta vita, heterosexuella, manliga rockartister därute. Det har gjort att hon svikit många av de som hyllade henne som indiedrottning på 90-talet.

Kanske kommer inte Funstyle att ändra på det, men det är ännu ett i raden av fuck yous från en artist som alltid har gått sin egen väg.

Oavsett om det är lo-fi-bekännelser, radiorock eller dåliga M.I.A-skämt till låtar.

Annonser

2 thoughts on “Att göra comeback med medvetet dålig musik.”

  1. Jag har funderat på det, en hel del. Tankar som mest liknar klottriga minnenanteckningar från ingenstans om ingenting. Kreativitetens vägar, skapandets villkor, att vissa bränner ljuset från båda ändar med en kniv i handen, för det gör så ont att leva, samtidigt som smärtan är själva förutsättningen för skapandet. Varför vissa artister brinner och tar hela världen med storm, eller iallafall de som kan lyssna, känna och förstå, och sedan bara försvinner med allt som gjort ont och lämnar de som lyssnat med ett trasigt hjärta (brast mitt igår igen?), medan andra nynnar vidare på någon annan melodi med nya kompmusiker omgivna av en ständigt frustrerad kritikerkår.

    Det tog tid innan jag förstod varför Ebba Grön splittrades, varför Clash gjorde en riktigt usel skiva för att komma ifrån sitt skivkontrakt, varför Dylan gjort så många konstiga saker.

    Det finns skribenter som tappar orden, Dagerman, förstås och Sylvia Plath, och alla de unga som tystnar efter att ha gått på skrivarkurs på folkhögskola för att lära sig gestalta. Kanske är det lättare för den som bara leker med orden, värderar dem och skriver sina rader inom ramen för hantverket, som inte behöver hitta några ackord.

    Det är modigt och befriande att göra något riktigt dåligt.

    1. pia, du är något på spåren. att medvetet göra något dåligt visar på att man inte tar sig själv och sitt skapande på för stort allvar. det är befriande och i slutändan säkert bra för kreativiteten. jag försöker att våga bara skriva, inte alltid redigera för mycket, men det är svårt. jag pillar alltid i all oändlighet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s