Nu vet jag hur jag vill umgås med människor.

I princip alla av mina närmaste vänner och familj är bortresta. Inte så konstigt när det är sommar, men det var länge sedan alla försvann på en och samma gång. Några är i Almedalen, någon i Spanien, en tredje i Prag.

Det får mig att fundera på mitt sociala liv, nu när jag inte har något i några dagar. Jag ser mig själv som en social människa. Jag har sannerligen inte alltid varit det. Men numera kan jag umgås i de flesta sammanhang utan att varken tumma för mycket på mig själv, eller andra.

Men jag har insett att jag sällan umgås i gäng. Alltså kompisgäng. Eller vi-umgås-ganska-regelbundet-tillsammans-gäng. Jag är inte en del av sådana. Jo, kanske med folk från min gamla arbetsplats, men inte mycket mer.

Jag anser mig ha ett rikt liv med många vänner. Har flera nära, har många bra. Så mycket att jag klarar mig utmärkt och känner mig lyckligt lottad. Men de är oftast utspridda, och vi umgås inte alla tillsammans.

Jag umgås oftast på tu man hand eller i mindre grupper.

Samma sak med ännu större grupperingar. Trots att jag jobbar inom mediebranschen känner jag ytterst få inom branschen. Jag har några jag gärna snackar med när jag ser dem, men annars aldrig.

Detsamma med bögvärlden. Jag gick senast på en bögklubb för typ tre år sedan. Jag har raderat alla mina konton på böghängställen på nätet. Mitt intresse för att delta i bögkulturen har alltid varit väldigt litet.

Precis som mitt intresse för dansbandsvärlden.

Men folk jag träffar förutsätter gärna att jag känner den journalisten eller den bögen. Det är sällan jag gör det. Jag känner vansinnigt få för att vara verksam i en bransch där alla vill vara tjenis med alla.

Jag vet inte varför jag är så här. Kanske är det för att jag tycker att kallprat är skitprat och för att jag väljer mina vänner med största omsorg. Kanske är det för att jag inte förväntar mig särskilt mycket av människor.

Eller tvärtom, alldeles för mycket.

Kanske handlar det om mognad. Att jag har hittat mitt bekväma läge att umgås med andra människor. Äntligen. Att jag själv väljer vilka grupper jag identifierar med, och inte låter de identifiera mig.

Hur umgås ni?

Annonser

16 thoughts on “Nu vet jag hur jag vill umgås med människor.”

  1. Det mest sorgliga
    är vännerna
    man håller på att förlora
    för att de håller på att jobba
    ihjäl sig numera
    bara för att överleva
    och ha rätt att existera
    (jag känner för många,
    allt för många sådana)

  2. Haha, jag kanske är en av dem Pia skriver om, men i helgen är det blankt i almenackan!! Ska vi??

  3. På tu man hand är min melodi.

    Har dock ett litet gäng på 3 som ses allt mer sällan pga geografiska problem. 160 mil mellan oss, från norr till söder. Och ett barndomsgäng som knappt längre ses heller.

    Nej jag är mer för att ses en och en så man kan samtala! Även om det såklart är härligt med lite större samlingar mellan varven.

    1. maria, äldsta lilla gruppen jag umgås med har jag känt sedan jag var 16 år. nio år. undrar hur det ser ut om tio år dock.

  4. måste bara säga att det är skönt att höra att det finns de inom branschen som lyckas utan att vara bästa vän med allt och alla. den aspekten av journalistyrket har alltid gjort mig lite illa till mods eftersom jag är väldigt dålig på att umgås med människor bara för att man ”borde”.

    i stora grupper tenderar jag att uppfattas som passiv eftersom jag hellre iakttar dynamiken än kastar mig in i en roll med en gång. jag trivs väl också bättre i mindre sällskap helt enkelt, där man kan få en överblick och läsa av människor lättare (eller i alla fall inbilla sig att man kan det). det finns något väldigt tryggt i det, vilket passar en obekväm människa som mig själv.

    1. felis, jag är för ointresserad för att försöka smickra mig fram i branschen. om någon gillar det jag presterar så gör de det. kanske inte det som ger mest jobb, men jag sover bra om nätterna.

      när jag var yngre var jag också mer passiv i grupper. dock inte längre. jag hörs och syns ganska bra. men ofta har jag minst en nära vän att ha roligt med.

  5. Konstigt nog har jag valt bort flera av mina ”vänner” efter ett tag. När jag känner att jag inte får något av personen i fråga, när jag har blivit djupt sårad eller inte längre har något gemensamt med den personen så har jag låtit det rinna ut i sanden och skaffat nya vänner. Det har lett till att jag nu har några få vänner, dock är det personer jag vet att jag kan lita på. Och det är väl sådana vänner som räknas ändå?

    1. bella, känner igen det. jag har bara vänskaper som ger mig något, som får mig att må bra. det tar tid, men nu är jag där.

  6. Jag hade ett kompisgäng på gymnasiet, vi var 6 tjejer i en klass på 30 så det blev naturligt att alla fick komma med. Inte för att vi alla gillade varandra utan för att alla var tjejer, inte bästa anledningen jag vet, men vad jag vet så kände sig ingen utanför i alla fall. 5 år efter studenten träffas vi pliktenligt på nyår varje år.

    Nu mer umgås jag mest med killar (tekniska universitet leder lätt till det), sällan mer än 1 eller 2 åt gången, men alla mina vänner är delar av större grupper…tyvärr tycker jag bara om mina vänner i de grupperna så jag har aldrig någon större lust att umgås med ”grabbgängen” för där är jag alltid ”tjejen”.

    1. elin, intressant det där att minsta gemensamma nämnare, som ens kön, blir det som för en samman i grupper.

  7. Ungefär på samma sätt som dig. Och i stora grupper blir jag en åskådare istället för en deltagare. Förr fick jag panik i stora grupper, men jag har nog kommit till ett acceptans i det, att det kanske inte handlar om att jag är sämre människa utan att jag faktiskt inte känner att jag måste delta om jag inte vill. Att det handlar om det, inte om att jag skulle vara en blyg stackare.

    1. caroline, det gäller ju att hitta ett lugn och trygghet när man umgås med människor. det tar sin tid.

  8. Känns inte alls som att jag kommer till min rätt i stora grupper. Jag kan inte hantera det! Känner mig iaktagen från alla vinklar, blir att jag tittar på klockan och letar flyktvägar. Usch jag hatar att känna mig granskad och bedömd! Vill ju att alla ska gilla mig, men de verkar tycka att jag är 1. konstig 2. tråkig 3. inte värd att prata med.
    Jag försöker inflika ett ord här och var och vara trevlig, fast en del av mig känner för att knivhugga hela sällskapet! (Lugn, jag skulle inte göra det!)
    Tacka vet jag att umgås i mikrogrupper, på tu man hand eller på egen hand!

    Gillar inte tjejiga tjejer heller, har alltid kännt mig obekväm med deras tillgjordhet. Så jag kan förstå din glamourbögfobi!

    1. julia, ja det är inte lätt att komma underfund med hur man ska umgås med människor och må bra. det gäller att alltid lyssna på sig själv men ändå våga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s