Att kräva vänlighet från främlingar.

Det finns ett amerikansk tävlingsprogram som heter True Beauty. För deltagarna handlar det om att utses till USA:s ”vackraste person”.

Men egentligen så bedöms de efter hur vackra de är innanför det yttre.

De utsätts för olika moraliska dilemman som filmas med dolda kameror. Som möjligheten att snatta. Eller se en full gubbe sätta sig i en bil, hindrar de honom? Och hjälper de en gråtande flicka hitta sin mamma?

Det är ett ganska underhållande program som på ett sliskigt amerikanskt vis ställer frågan: vad kan vi kräva av våra medmänniskor?

I helgen satt jag på tåget hem och lyssnade på låten här nedanför. Med sorg i hjärtat, alkohol i blodet, började jag att gråta. Små tårar rann ner för mina kinder, som  jag snabbt torkade bort.

Tåget var fullt med människor, men ingen frågade hur jag mådde. Alla kollade åt något annat håll. Och efteråt tänkte jag: vad säger det om oss som medmänniskor?

Jag brukar fråga gråtande människor hur de mår. Jag brukar se till att däckade människor stiger av tåget. Jag brukar hjälpa den gamla tanten att plocka upp varorna från sin tappade påse.

Men inte alltid. Inte varenda gång. Ibland vill jag inte inkränkta. Ibland känner jag att det inte är min plats att störa. Inte mitt ansvar. Inte mitt problem. Allt beror på hur jag mår just vid tillfället.

Jag kan ogilla det draget hos mig själv. Att självklarheten saknas. Men ändå vet jag hur jag själv reagerar. Det är inte alltid jag uppskattar främlingars vänlighet.

Jag vet inte om jag skulle ha gillat om någon faktiskt hade frågat mig hur jag mådde när jag grät. Jag gråter inte ute i offentligheten om jag kan hindra det. Så jag vill gärna inte att någon påpekar det, även om det är godhjärtat.

Kanske kan vi bara kräva av andra vad vi kräver av oss själva. Men då jag vill ställa högre krav på mig själv. Att inte ha selektiv syn och hörsel. Utan alltid hjälpa de jag ser helt tydligt behöver det, oavsett om de sedan tackar nej.

Ett bättre jag skapar en bättre värld.

Annonser

15 thoughts on “Att kräva vänlighet från främlingar.”

  1. Jag har varit med om samma sak, gråtit på tåget hem utan att någon reagerat det minsta. Till slut så blir man inte förvånad längre. Förvånad blir man först när någon bryr sig. Vad säger det om oss människor?

  2. Bara att fråga om en tidning som ligger på sätet bredvid dem är ju en övning i tålamod!! Det brukar ta tre gånger innan de ‘förstår’ vad man har sagt och svarar korthugget och förvirrat…
    Det är inte konstigt att man bara orkar ibland, men jag vill ge uppskattning till dig för att du gör det! Har själv råkat ut för både ris och ros i såna situationer, men det är ”roset” som stannar kvar 🙂

    1. katarina, det är svårt att gå innanför främlingars ”utrymmen”. men hellre att man får ett nej tack än att inget göra.

  3. Jag mötte en gråtande människa på väg att sätta sig i sin bil, jag frågade hur det var och om jag kunde hjälpa henne på nåt sätt. Fick ett spydigt svar att hon kanske behövde hjälp men inte av mig. :/ Efter det har jag försökt att inte bry mig om främmande människor behöver hjälp.

    1. Förlåt, men eftersom detta ämne verkligen engagerar mig kan jag inte låta bli att lägga mig i: Det är väl ingen bra idé att låta en vilt främmande människa (i ett tillstånd av upprördhet) bestämma hur du ska relatera till resten av mänskligheten? Det är snarare att lägga för mycket ansvar på andra, vilket var just det som Linus inlägg tar upp – balansen däremellan.

    2. helena, tråkig upplevelse, men låt inte det hindra dig från att försöka hjälpa dem som verkar vara i behov av det.

    3. Ni har så rätt båda två. Klart man inte ska döma mänskligheten efter en enda människa. Om inte annat så känns det bättre att veta att man iaf har försökt göra något. 🙂

  4. Oj. Lustigt. Jag har också gråtit oväntat, ofrivilligt och offentligt till den här låten.

    1. anna, är inget vidare kent-fan. men melodier kan de, och carolina sjunger förträffligt. rakt in.

  5. Jag har hört något
    som låter rätt märkligt
    man ska uppträda vänligt
    mot andra eftersom det
    gynnar det egna välbefinnandet
    Det är nyttigt, men själviskt
    att uppträda hjälpsamt

    1. pia, det brukar oprah också säga. att hon får mer av att ge än de får som hon ger till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s