En anorektisk man dör vägandes 30 kilo.

När jag växte upp såg jag, precis som många av er, skrämmande dokumentärer om anorektiska och bulimiska kvinnor. Skelett som fortfarande såg feta kvinnor när de såg sig själva i spegeln.

Jag satt där med min bulimi och kände mig ensam. För det fanns och finns inga män med ätstörningar. Om vi bara skulle gå efter vad medierna och populärkulturen visar oss så finns det inga män med ätstörningar.

Men i verkligheten, där finns vi.

Det finns dock ett undantag, en man vars skelettliknande kropp fick medialt genomslag. Han hette Jeremy Gillitzer och dog förra veckan, 38 år gammal, efter sviterna av svår anorexia och bulimi.

Jeremy Gillitzer var en modell på 90-talet. Vältränad, eftersökt, populär. Några år senare köpte han barnmenyer på McDonald’s, gick hem, åt små bitar, och spydde sedan upp allt i diskhon.

Som jag har skrivit förut är varje ätstörning en sjukdom, men den är också unik. Vilka faktorer som har lett till utvecklingen av sjukdomen, hur man handskas med den och hur man förhoppningsvis går vidare från den.

Jeremy Gillitzer hade en svår uppväxt med en styvpappa som ständigt tryckte ner honom. Han brottades med det faktum att han var bög. Han fann sin flykt i att börja svälta sig själv vid 12 års ålder.

Han fick efter några månader läggas in på sjukhus med diagnosen anorexi.

Han lade på sig vikten han behövde för att släppas från sjukhuset. Väl hemma igen fortsatte han svälta sig själv. Vid 14 års ålder började han att sno laxermedel från apoteket.

Han åkte sedan in och ut på behandlingshem under tonåren. Inga av dem hjälpte, istället lärde han sig nya ätstörningsknep från andra patienter. Han lärde sig att spy upp bakom läkarnas ryggar.

”I’d do things to get around them, like throw up in big cups and then hide them, both in the day room and in my room. I would throw up in the washing machine and run it through the rinse cycle. I did that once, I shouldn’t say I did that regularly. But it’s amazing what you’ll do.”

Vid 21 års ålder vände allt. Han kom ut som bög, och slutade plötsligt svälta sig själv och spy upp. Han lade samma energi på att träna upp sin kropp som han tidigare hade lagt på att förstöra den.

Han blev en framgångsrik modell. Han hittade kärlek. Han var lycklig.

Men ingen lycka varar för evigt. Ett uppslitande slut på hans enda långvariga kärleksrelation, hans mammas plötsliga insjuknande och två bilolyckor inom en månad drev honom tillbaka till gamla mönster.

Rakt in i sjukdomen igen.

Han började att blogga i hopp om att träffa andra män med ätstörningar. Istället blev det en klubb för folk med ätstörningar där de bara triggade varandra till att ge in för sjukdomen.

Jeremy skrev på sin blogg år 2007:

”Two more pounds… And then what? I’ll be happy all of the sudden?”

Då vägde han 46 kilo. När han dog vägde han 30 kilo.

Att se människor så sjuka att de ser ut som skelett och vars kroppsfunktioner ger upp en efter en. Kanske skrämmer det någon till att söka hjälp. Jag vet inte om det hade gjort det med mig.

Men det finns en fara med att män med ätstörningar aldrig syns.

Jag får intervjuförfrågningar mellan varven och nästan varenda journalist säger att jag är den enda de har hittat som är man och som pratar öppet om ätstörningar.

En enda i det här stora landet. Det är läskigt. För jag vet att i verkligheten är jag verkligen inte den enda.

Men så länge ätstörningar fortsätter att behandlas som någon sorts kvinnosjukdom, då skadar det bara alla de män och pojkar som tror att de är helt ensamma med sina problem.

Det gör risken så mycket större att de kommer att dela Jeremy Gillitzers tragiska öde.

Annonser

10 thoughts on “En anorektisk man dör vägandes 30 kilo.”

  1. Så fruktansvärt sorgligt! Och det är verkligen ett problem med att det ses som en kvinnosjukdom, eftersom det då antagligen är svårare att hjälpa män. Om man inte ens tänker tanken att män kan ha ätstörningar blir man nog automatiskt ganska blind för eventuella tecken. Därför är det så bra att du berättar om dina egna erfarenheter! Starkt och modigt gjort, jag hoppas att du fortsätter göra det (så länge du inte mår dåligt av det så klart) för det är så uppenbart att det behövs.

    1. maria stenlund, tack! det är jävligt dumt då det blir en osynlig sjukdom vilket betyder att mindre utbildning, resurser och så vidare läggs på att bota den.

  2. Jag vet att det fanns en kille för ett antal år sen inom orienteringen som var hyfsat öppet med det. Han var nästan i landslagsnivå om jag inte minns fel. Men jag har tyvärr helt tappat namnet på honom.

    1. jerker nilsson, hm, känner inte igen det. det har säkerligen funnits fall. men de syns inte.

    2. Det där känner jag också igen, men jag kan inte heller komma på vad han hette. Inom orientering är det ju mycket problem med ätstörningar just för att man kan öka prestationen med varje kilo mindre man väger, till en viss gräns.

  3. Fy fan så sorgligt. Och det är verkligen på tiden att män med ätstörningar börjar uppmärksammas mer. Jag själv känner flera. De finns, men media & vissa fejkfeminister vill inte låtsas om det.

    1. candy, allt handlar om okunskap och att en viss bild av vem som har ätstörningar har skapats. det är bara att försöka bredda den bilden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s