Kriget mot de feta skördar bara offer.

Under de sista åren av min bulimi hade debatten om ”fetmaepidemin” börjat att rasa på riktigt i medierna. Den hade alltid funnits där, men nu märktes ett allt hårdare tonläge.

Kriget mot de feta var här och jag minns hur det påverkade mig.

I Metro skrev till exempel skribenten Jan Kallberg en krönika om att vi borde införa trängselskatter för feta. Att alla som har ett BMI över 27 inte ska få göra vissa skatteavdrag som smala ska få göra.

”Var gärna tjock – men då får du betala för det precis som trängselavgift i trafiken. Om du känner för att leva ohälsosamt och trängas i framtidens vårdköer – varsågod – men du får inte hälsoavdraget utan du betalar högre skatt som är en deponering av medel för framtidens vårdkostnader av din misskötta kropp.  Din sunkiga kropp ska inte belasta dem som har skött sig.”

Det som jag inte kunde förstå då var att det var ett synnerligen korkat utspel från en högerskribent som inte tror på gemensamt skattefinansierad vård och som tyckte att fetas ”ohälsa” kunde få vara argumentet för det.

Nu ser jag ju lätt hur hela hans förslag faller på att det utgår från att hälsa kan mätas med hjälp av BMI, vilket inte är ett automatiskt mått på hälsa/ohälsa eftersom det inte säger något om hur mycket fett, vilken benstomme eller hur mycket muskler man har.

Men jag såg aldrig det så då. Jag märkte bara av det alltmer uppskruvade tonläget mot feta i medierna. Och det var bara en reflektion av vad som redan pågick i mitt huvud.

Jag hade ju redan formulerat fetmahotet i huvudet flera år tidigare. Hotet om att fettet skulle sätta sig på min kropp och förstöra hela mitt liv fanns varje minut av varje timme av varje dag.

I samma veva läste jag om hur Fredrik Virtanen skrev att han tyckte att Peter Harryson var för fet för att få vara med i tv.

Han tyckte att det var ett problem eftersom Peter Harryson är tjock och glad och därför sprider budskapet att han är tjock och glad, vilket Virtanen inte tyckte passade som budskap till ett redan tjockt och glatt folk.

I Virtanens värld skulle Peter Harryson bara få vara med i tv om han verkligen visade hur han led av sin ”folksjukdom”.

De här idiotiska utspelen, som jag nu ser som idiotiska, var inte det då. Kallberg och Virtanen med flera formulerade bara det jag själv tyckte om mig själv. Att jag var sämre för att jag hade (inbillat) fett på kroppen.

Inte förtjänade jag vård som alla andra, inte förtjänade jag att få synas i tv. Jag tyckte inte att jag förtjänade något i livet så länge jag var fet, och dessa herrar skrev under de dåliga tankarna med sina texter.

Min poäng är att när man lider av en ätstörning så kan allt omkring en fungera som bekräftelser för ens värsta tankar om sig själv.

Det är därför det är så viktigt att vi diskuterar och lyfter fram det dumma med det. Det är därför vi måste utmana de skeva föreställningarna om att hälsa bara existerar i smala kroppar. Det är därför vi måste diskutera hur skönhetsidealen påverkar oss.

För kriget mot de feta skördar bara offer.

Annonser

9 thoughts on “Kriget mot de feta skördar bara offer.”

  1. Kan bara instämma! Fetma är tydligen det största hotet mot mänskligheten och det är sällan man kan läsa något nyanserad fakta kring varför fetman är så farlig och varför det är så fult att vara tjock. Efter att ha läst Marie Carlssons ”Fettpaniken” började jag nästan tro på någon sorts konspirationsteori, all fakta är så förvriden och bakom den ligger i så oerhört många fall en dold agenda om att det enda det handlar är det vackra i att vara smal! Det skördar många offer, både smala och tjocka!

    1. åsa, ja tyvärr är det så. allt tal om hälsa har blandats ihop med idealen att få kan hålla isär dem.

  2. Harryson skulle bara få vara med i TV om han visade att han skämdes för att han var tjock. Ungefär så. Och jag blir så trött, men jag kan knappast säga att jag aldrig har tänkt på det viset själv. Det är ju det man gör, när man är som mest inne i det.

    Glad att du mår bättre, bulimi är helvetet på jorden, om än ett jag har lyckats hålla mig ifrån. Med en hårsmån.

    1. kaia, precis. och ja, jag mår bättre nu. och jag har en helt annan insikt nu än då. det hjälper.

  3. Kallberg har skrivit en av de mest korkade böcker om kost och viktminskning jag läst, ”60-talsmetoden”.

    Hans krönika är kränkande, han har en övertro till skattesänkningar som styrmedel (dvs sänkt skatt får människor att bete sig på ett visst önskvärt sätt), han verkar sakna insikt om samband mellan vikt och hälsa. Visserligen verkar inte krönikan vara pinfärsk (2005 om jag inte har fel), men han har kvar den på sin hemsida, så något betyder den säkert för honom. Kostdebatten ser lite annorlunda ut nu än vad den gjorde 2005.

    1. pia, visst är den fem år gammal och förhoppningsvis har han fattat saker bättre sen dess. men den är så urbota dum att han har haft en lång väg att gå…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s