Kvinnliga artister duger om de sjunger manslåtar.

Varje gång populärkultur ska omvandlas till listor så blir de listorna manliga affärer. Det spelar sällan roll vad det handlar om. Musik, film, litteratur. Topplistorna domineras alltid av männen.

Frågorna man bör ställa sig som feminist är många. Har de flesta kvinnor helt enkelt varit sämre än de flesta män? Eller har de hindrats från att ens vara med? Vem är det som avgör vad som är bra?

Är det kanske en patriarkal utvärderingsprocess vi ser?

Argument som att dessa listor bara är reflektioner av verkligheten, och inga medvetna försök att diskriminera kvinnor, hörs alltid.

Visst kan man se listorna som reflektioner av det patriarkat vi alla har växt upp i och fortfarande lever i. Där kvinnor konsekvent har hållits tillbaka, motverkats och fått spela enligt andra regler.

Men det räcker inte som förklaring.

För även om historien må se ut som den gör så hindrar inte det att själva listandet i sig bygger på patriarkala föreställningar om vad som är bra eller dåligt och hur det är kopplat till kön.

Rolling Stone uppdaterar i senaste numret sin lista över historiens 500 bästa låtar. Nya på listan är moderna klassiker som Amy Winehouses låt Rehab och M.I.A:s Paper Planes. Men resten är samma tråkiga skara som innan.

Listor som Rolling Stones utgår från idén att en låts storhet beror på dess inflytande. En låt måste vara gammal nog för att ha runnit igenom populärkulturens alla lager, vilket gör att de flesta låtar på listan är minst 20 år gamla.

Just därför vägrar dessa listor att ändra på sig. Det ska vara samma sak år ut och år in. Samma män väljs av andra män. Eller åtminstone fram tills att det blir en generationsväxling på redaktionen.

Fram till dess kommer det att vara more of the same. Dels för att kvinnor historiskt sett har haft det svårare att slå sig fram i en patriarkal musikbransch och dels för att de utvärderas utifrån en patriarkal utgångspunkt.

De kvinnliga artisterna på listan är därmed förväntat få. Men det intressanta är också att de kvinnliga låtskrivarna är ännu färre. Det blir tydligt att när kvinnor hyllas så är det inte för skrivandet av låtar, utan för att de tolkar mäns kreationer.

Troligtvis kommer listor som Rolling Stones att fortsatt domineras av män, oavsett hur medveten man blir över sin utvärderingsprocess. Men det är just det, att man åtminstone borde reflektera över hur man väljer och varför.

Det går inte att skylla på att man bara reflekterar historien när man själv är med och skapar den.