En trångsynt ökenvandring i stilettklackar.

Jag trodde att alla bara överdrev. Att jag skulle se något annat. Att filmen bara hade de bästa förutsättningarna att hatas av recensenter. Det är ju en filmversion av en kultförklarad tv-serie. Dessutom är det film nummer två.

Självklart kommer den att sågas. Självklart kommer recensenterna att tävla i vem som kan vara elakast. Och elaka är de. Ibland på underhållande sätt, ibland på direkt misogyna.

Men nej. Sex and the City 2 var fullständigt olidlig. Det spelade ingen roll om jag kopplade bort tv-serien och karaktärerna jag en gång brydde mig om och låtsades att de istället var helt nya.

De var lika jävla hemska för det.

Jag undrar verkligen hur Michael Patrick King, som skapade min absoluta favoritserie The Comeback tillsammans med Lisa Kudrow, kunde skriva en Sex and the City-film utan den minsta omtanke för karaktärerna.

Hur han kunde skriva en film helt utan handling.

Snarare känns filmen mest som en riktig bisarr och ytlig fantasi om kvinnlighet. En stereotyp bögtolkning av kvinnlighet.

En fantasi där kvinnorna går runt hemma i stilettklackar och där det största problemet är att ens make inte vill ta ut en på restaurang mer än två kvällar i veckan.

Seriekaraktärerna som var banbrytande för kvinnors sexualitet har ersatts av blåsta kopior som nojar skitproblem i öknen. Det är numera ett stereotypt (homosexuellt) manligt perspektiv på kvinnlig sexualitet som får styra, och det märks.

Visst kan det kännas härligt med en film som fullständigt skiter i om en vit heterosexuell singelkille kommer och kollar på den. Den är inte gjord för honom ändå. Han kan se på de tusen andra Hollywood-filmerna som bara görs för hans skull.

Men räcker det?

Nej. Oavsett om jag frikopplar filmen från tv-serien så är produktplaceringarna fortfarande fler än skratten. Och det skulle väl kanske ha varit lugnt att bara kunna konstatera det och bara kolla på kläderna typ.

Men filmen är värre än så.

Hela hanteringen av deras vistelse i Mellanöstern gjorde mig förbannad. Det var så onyanserat och respektlöst att jag blev helt paff. Men kanske ska det inte komma som en större överraskning.

Sex and the Citys mest irriterande drag under sin tevetid var dess nästan oförskämda vithet. Nästan alla karaktärer var vita. Och de som inte var det var i stereotypa roller.

Det var nästan fascinerande att en serie som utspelade sig i mångkulturella New York lyckades vara så jävla vit.

Så kanske är det inte konstigt att filmen är ännu värre. Alla dessa vita koloniala föreställningar om arabvärlden och ”de andra” användes en efter en. Jag satt med öppen mun inför dumheten.

Samantha blev någon sorts freedom fighter som skulle lära de förtryckande männen och de förtryckta kvinnorna om hur en ”riktig” och frigjord kvinnlig sexualitet ser ut genom att bokstavligen trycka upp den i ansiktet på dem.

För tydligen så är det Samanthas regler som gäller oavsett var hon är i världen.

Jag ville bara ge henne en mental örfil.

Filmen uppvisade en synnerligen ignorant och fördomsfull hållning till allt det som inte var amerikanskt, familjärt och därmed godkänt. Det är en äcklig vit västerländsk hållning som står mig upp i halsen.

Filmen var som en enda lång trångsynt ökenvandring i stilettklackar.

Det värsta exemplet var ju när Carrie gjorde jämförelsen mellan sina larviga äktenskapsproblem och hennes butlers, som var en gästarbetare från Indien, som bara kunde se sin fru när han hade råd med flygbiljetten hem var tredje månad.

Tydligare än så blir inte muren mellan vi och dem, rik och fattig, väst och öst.

Annonser

7 thoughts on “En trångsynt ökenvandring i stilettklackar.”

  1. Oj vad vi måste tolkat filmen olika! Vad tycker du att det skulle varit för problem som avhandlades i öknen, som är tillräckligt viktiga? Kvinnor som känner sig otillräckliga, men inte förmår prata om
    det tycker jag är ett rätt stort problem. Jag har inte varit i Mellanöstern själv så jag kan inte uttala mig om någon stereotyp framställning men jag vet inte hur mycket respekt jag tycker att Samantha ska visa för kvinnoförtryck..

    Att Carrie efter ett samtal med sin butler ser sitt äktenskap med andra ögon är ju inte heller jättehemskt. Får man bara jämföra erfarenheter som är exakt lika?

    1. ellinor, kul att du tyckte annorlunda! jag tyckte att det fanns frön till bra handling, men inte som det handskades. i en annan inramning kanske det skulle ha funkat. nu verkar poängen mest ha varit att åka till öknen, resten var sekundärt, och det märktes. men var det verkligen kvinnoförtrycket samantha kritiserade? eller var det själva det faktum att hon var tvungen att visa respekt för ett annat sätt att leva och inte klarade av det? för mig blev det inte ett fuck you till kvinnoförtryck, utan bara en respektlös vuxen kvinna som betedde sig som ett barn.

      allt berodde så mycket på hur man hanterade scener som den med butlern. i inramningen av en romantisk komedi så blev det så stor skillnad mellan butlerns faktiska utsatta liv som gästarbetare och en rik vit kvinnas små äktenskapsproblem i lyxiga manhattan. det blev ett så stort avstånd däremellan att jag fann hennes jämförelse smaklös.

      även om jag förstår vad du menar, och verkligen ville tolka som dig, så kan jag tyvärr inte det.

      1. men är det inte ett fuck you till kvinnoförtryck att vägra underordna sig normer som är rätt könsspecifika? kvinnoförtryck finns ju inte bara på en strukturell nivå utan i slutändan så är det ju faktiskt enskilda människor som drabbas. Jag kanske bara inte är tillräckligt kulturrelativistisk för att acceptera sådana ”andra sätt att leva”

      2. ellinor, jag håller med dig i din feministiska analys. men i det här fallet kämpar hon inte mot kvinnoförtrycket, hon kämpar mot regler som säger att hon inte får suga av killar i restauranger och på stränder. och hur mycket jag än må älska samanthas aptit på sex och vad det säkerligen har betytt för många tittare, så handlar det här mer om att världen ska snurra efter samanthas klocka, än att hon vill frigöra kvinnor. och grejen är att världen kan inte snurra kring en enda människa. och ja, folk lever på olika sätt, valda sätt dessutom. samantha tänker inte på hur hon kränker andra genom sitt beteende, men ingen ska få kränka henne. min poäng är att även om vi må se muslimska kvinnor som utsatta för kvinnoförtryck, vilket jag håller med om att många är, så säger inte det att vår västerländska version av kvinnlig frigörelse är densamma världen över. kvinnor kan vara fria och utan förtryck och ändå leva på andra sätt än vad man gör på manhattan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s