När min bästa vän blev halshuggen.

Jag hade en bästa vän på dagis. Jag minns inte hennes namn, men jag minns hennes död. Jag tror att vi var jämngamla, typ fem år.

En dag kom hon inte till dagis. Min pappa var tvungen att berätta att hon och hennes familj hade dött av en gasläcka i lägenheten. Det var mitt första bland många möten med döden.

Jag minns de mötena nästan mer än jag minns personernas liv.

Jag hade hela mitt liv trott att min bästis hade dött i en olycka. Men för några år sedan berättade min pappa vad som egentligen hade hänt.

Om hur hon och hennes mamma hade blivit halshuggna av pappan och att en tant med hund hittat huvudena i en rosenbuske.

Det kom som en chock för mig och till en början kände jag mig lite arg över att ha trott på en lögn så länge. Men hur berättar man för ett barn om döden?

Tydligen gör man bara inte det. Barn tror att alla som de kände som försvann numera är i himlen. Kanske är det bäst så. Varför prata om döden med någon som kanske inte förstår dess innebörd.

För vem vill förstå och acceptera dess innebörd?

Det anses vara ok att lura i barn att himlen finns istället för mord, ruttnande kroppar och ondska. Det anses även vara ok att lura i dem att tomtar, storkar och påskhäxor finns.

Sanningen är inget för barn. Är den ens något för oss vuxna? Egentligen inte, med tanke på hur ofta vi blundar för allt det som gör ont i världen.

För döden kommer i många skepnader. Den kommer som en hiv-infektion i en by i Afrika, den kommer i form av en jättevåg i Asien eller som en cancersvulst i en bröstkorg i Sverige.

Den bryr sig inte om ditt kön, din sexualitet eller din jävla mamma. Den diskriminerar inte. Den tar oss alla, en dag.

Det är kanske den enda sanningen vi kan tro på. Att vi en dag alla ska dö. Att som förälder gömma eller sminka över den sanningen för sina barn. Kanske är det lika bra.

För en dag kommer de att inse vad döden lämnar oss som blev kvar ett litet tag längre.

Annonser

16 thoughts on “När min bästa vän blev halshuggen.”

  1. Jag kan förstå dina föräldrar ändå. Jag tänkte mycket på döden när jag var omkring 5-6, och då fanns döden bara i form av gamla människor som dog. Jag vet inte när man måste börja prata med sina barn om hemskheter som att föräldrar halshugger sin familj (extremt jävla obehagligt) men fem år – det är mycket för en liten person att greppa.

    1. yevonde, ja, jag förstår dem också. men det är alltid konstigt när en ”sanning” visar sig vara en lögn. det var bra av dem att säga att hon hade dött åtminstone, och att utelämna de brutala detaljerna.

  2. Fint skrivet. Men jag tycker det är okej att säga till sitt femåriga barn att någon dött av en gasläcka istället för att den blivit halshuggen av sin pappa. Det är förmodligen nog omvälvande med döden och det faktum att någon dött, när man är i den åldern. Men jag tycker absolut att man bör berätta i de tidiga tonåren. Tycker inte att man ska upprätthålla den välmenande lögnen alltför länge, liksom.

    Min pojkvän försökte ta sitt liv senast för ungefär ett år sedan, och hans familj har fortfarande inte berättat det för hans lillebror. Överhuvudtaget har de knappt sagt nåt om hur dåligt han mår psykiskt. Jag tycker att det är dags för det, han är ändå 13 år. Lite less blir jag faktiskt på att höra dem snacka om att han är på sjukhuset, när han egentligen är på ett behandlingshem för psykisk sjuka människor. Att han är hos doktorn när han är hos psykologen, för det är ju sååååååå hemskt att prata om att nån går hos en psykolog. Eh.

    Men det är deras sak att bestämma, så jag kan bara kolla på. =S

    1. candy, svårt det där. men jag tycker också att det finns en gräns för när man välmenat skyddar sitt barn från det onda och att man ljuger ihop en hel begreppsvärld som är förljugen. tycker generellt att 13 är en ålder då man kan ta sanningen, men allt är ju fall till fall.

  3. Alltså hans lillebror är 13, inte min pojkvän. Men det kanske du fattar. Fast det såg konstigt ut i sitt sammanhang.

  4. Hemskt att tänka sig hur det blev så – tycker att din pappa var klok som berättade en påhittad men ‘svår’ historia för dig då, så ung som du var. Kommer ihåg när min mormor hade dött, hur jag låg i sängen efter läggdags och försökte förstå vad det innebar att vara död när jag var i den åldern – det var helt obegripligt…
    Och så är det ju – bara att acceptera?

    1. katarina, jo så är det ju. svårt att förstå, och svårt att acceptera. i vilken ålder som helst.

  5. Jag har också tänkt på hur man ska säga saker och ting till små barn. Om man ska ljuga ihop något rimligt eller vara ärlig med allt?
    Jag har också tänkt på om jag ändå ska få mina barn att tro på saker som inte existerar som till exempel tomten. Hur tycker du att man ska hantera sådana saker? 🙂

    1. suzan, tomten och sån skit har jag aldrig förstått varför man ska lura i barn. vad är poängen? jag kan väl se det mysiga med det. men om man nu ska ljuga för sina barn varför hitta på att tomtar finns? det finns mycket fantastiskt i världen, berätta om det istället för att berätta lögner.

  6. Det påminner mig om en av bröderna Grimms sagor, Döden som fadder. Det är en man som nobbar både Gud och Djävulen som fadder till sitt barn. Döden däremot fick bli fadder eftersom: ”Du kommer och hämtar rika såväl som fattiga utan åtskillnad”. Det finns något vagt trösterikt över den tanken.

  7. Pappan hade drabbats av psykos.Tog livet av sin dotter och fru.Kommer inte ihåg om han använde mancheten på sig själv,men hade satt på gasen i lägenheten.Personal och föräldrar kom överens om att säga att det var gasolycka vilket var halv sanning.Historien var för makaber för ett litet barn

    1. pappa, det var bra att ni inte sa som det var. bara konstigt att senare få reda på att det inte var så. men hellre senare än för tidigt.

  8. Man ska nog inte berätta
    allt för ungarna
    en del behöver de inte veta
    sånt som är för svårt att fatta
    ”din kompis pappa
    blev arg och dödade alla
    i sin familj för de var dumma”
    är ungarna tillräckligt gamla
    så kommer de att fråga
    för att vilja veta
    och då får man förklara

    1. pia, åh precis. men efter 12 års ålder blir det en annan grej. då blir det svårare att dra vita lögner motiverat.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s