Ingen större sorg än att förlora sig själv.

Det finns ingen större sorg än att förlora någon. En livspartner, en vän, en mamma. Till döden, till Göteborg eller till någon annan.

Att förlora någon som var en viktig del i ens liv, man blir halt av mindre. Det finns inget att göra när tårarna väl kommer, det är bara att låta dem.

Och jag låter dem varje gång jag tänker på 90-åriga Stina. Hon som traskade med sin rullator till närmaste sjö, tog av sig kläderna, vigselringen och glasögonen, och dränkte sig själv.

Hon orkade inte vara ensam längre, hon orkade inte få ett till avslag från äldreboendet hon så gärna ville till. Så hon valde döden framför ännu en kväll i ensamhet framför Rapport.

Jag kan bara förstå henne.

Folk tar livet av sig genom att dö och folk tar livet av sig genom att sluta leva. Destiny’s Child sjöng en gång om att vara survivors, men det finns inget starkt i att överleva.

Överleva gör man på rutin, leva gör man av ansträngning.

När orken inte finns där, då överlever man bara. Den där orken vill folk gärna finna hos andra människor. Hos en partner, en vän, en mamma. Det är fint, det är mänskligt. Men när dessa människor försvinner, försvinner oftast även orken.

Det finns ingen större sorg än att förlora någon, för det man förlorar mest är sin lust att leva. Men vad skulle alternativet vara? Vem skulle man vara om man inte älskade någon annan?

Ingen.

Det är svårt att våga älska, när slutet hela tiden är nära. Men ändå gör vi det, för vi kan inget annat. Och på något sätt är det alltid värt det. Under tiden, i efterhand.

Med dejtingsåpor, kontaktannonser och singelsidor på nätet påminns vi ständigt om att vi inte kan, ska och bör leva på egen hand. Vi ska hitta Mister och Miss Right som räddar våra existenser.

Så att de romantiska restaurangerna inte behöver bomma igen, så att de röda rosorna kan fortsätta växa vilt. Vi vill tro på romantik, vi vill tro att räddaren på den vita hästen kommer runt hörnet när som helst nu.

Vi vill bli räddade. Men vi slås nästan aldrig av tanken att vi kanske kan rädda oss själva, rädda oss själva ur överlevnadsträsket. Men det kan vi.

Det kan vi även om tiden tar ut sin rätt med rynkor, krämpor och ensamheten. Vissa omfamnar det hela och lyckas leva ändå. Andra ger in, ger upp. Dränker sig i en sjö med rullatorn kvar på stranden.

Jag har överlevt halva mitt liv. Tryckt på pausknappen i mitt hjärta, levt som en zombie. Och ja, jag är här idag. För att jag aldrig mötte döden, aldrig vågade. Det mest fega man kan göra är att döda sig själv, säger de.

Nej, det mest fega är att inte våga leva.

Det finns ingen större sorg än att förlora någon. Sig själv. Vi käkar antidepressiva, betalar en psykolog 1000 spänn i timmen och vi reser till någon indisk halvö för att finna inre frid.

Vi finner den nästan aldrig.

För vi tror att det är enkelt att tycka om sig själv och sitt liv. Att det finns enkla lösningar. Men de existerar bara i taskiga amerikanska komediserier. Tyvärr kan man inte tvinga sig själv att bry sig om sig själv, men man kan försöka.

Jag kan vara glad över att jag kan skriva den här texten på sättet som jag gör, istället för att önska att jag hade en smalare midja.

Att se det positiva, klamra sig fast vid det.

För vi kan alla följa med Stina ner under ytan. Låta våra lungor fyllas med vatten, ta våra sista andetag. Vi kan alla käka ytterligare ett piller för att ta oss igenom ytterligare en dag. Låta våra sinnen bedövas, hindra allt som liknar en känsla.

Eller, vi kan alla börja uppskatta det vi har, och inte sakna det vi inte har. Låta våra tankar kretsa kring det vi kan uppnå, inte kring det vi misslyckades med igår, förra året eller på vår tionde födelsedag.

Vi kan försöka leva, istället för att bara överleva timme för timme. Vi har det valet.

Vad väljer du?

Annonser

17 thoughts on “Ingen större sorg än att förlora sig själv.”

  1. Jag har i många år nu jobbat på att få den positiva inställningen och se saker positivt. Att glaset är halvfullt istället för halvtomt. För det mesta går det bra och jag blir bättre och bättre på det. Kan säga att det är mycket tack vare killen som blev maken. Han är bra på det och jag jobbar på att bli bättre.

    1. ylva, det är svårt, det tar tid. mycket handlar om insikt, självkännedom, acceptans och vilja. om man har frön till dem så kommer det att gå. och ibland är det människorna man vågar att släppa in som tar en vidare i en själv.

  2. Åh ❤ Det här måste vara en av de finaste texterna du har skrivit här. Ever. Åh, Kloka Linus, du skriver så himla träffande. Alldeles rakt i hjärtat. Denna text borde vara med i din bok. Annars i vol 2 😉 😉 😉 Tack så mycket för ditt skrivande.

    Hoppas du vågar mer. Hoppas jag gör detsamma.

    🙂

    Puss och Kram Julia.

  3. Ryser. Så kloka ord, precis vad jag behövde höra nu. Du är helt otrolig på att skriva Linus!

  4. Men hur fan gör man för att försöka leva? Det går ju inte. Jag är tvungen att leva timme för timme. ÖVERLEVA timme för timme. Och det tär på mitt tålamod.

    1. candy, jag vet, det är svårt. jag är inte där själv ännu, men jag försöker. har tagit mig igenom de svartaste av dagar, och nu har de ljusare börjat att komma. för mig handlade det om att lära känna mig själv, mina värderingar och gränser och försöka behandla mig själv och mitt liv därefter. och försöka påverka det jag kan och acceptera det jag inte kan. och vara öppen för att be om och ta emot hjälp när jag behöver det. jag är inte ensam, och inte du heller.

  5. Hej Linus, jag läser dina texter nästan varje dag, måster säga att dem värmer!!
    Jag har en gång varit på botten och varit där man verkligen funderar över livet eller döden, vilket som spelade minst roll just då och jag har lyckat ta mig igenom det, jag har förolar vänner ,familj och mig själv och hittat tillbaka.
    Det är en oerhörd kamp att kämpa och inte ge up varje dag men det roliga är att man vara vaknar 1 dag och då känns det hela lite lättare. När man väl känner lättnaden en gång så börjar man söka orsaken till den och det sökandet varje dag leder till att man (eller jag) en vacker dag bara hade hittat tillbaka till mig själv eller den som jag ville vara !
    Jag har haft mycket hjälp av min kille som jag varit med i snart 8 år och min familj och vänner och jag vet till 100% att utan deras stöd o förståelse de dagar man har varit som mest nere så hade det inte gått!
    Den här damen du skriver om, min mamma hade en äldre vännina på 80 år och hon gjorde samma sak, hon slutade äta och efter 2 månader gav hennes kropp upp, hon slog med läkarna för att dra bort dropp och allt annat dem försökte med för hon ville inte vara ensam längre.
    Det är så svårt att avgöra var gränsen går för vad mer man ska kämpa för, dessa äldre damer hade säkert levt ett bra liv och ville inte vara ensama längre men en tjej som mig på då 18år ska inte ge upp så lätt, det är svårt, men vem har sagt att livet ska vara lätt?? MAN MÅSTE BARA VÄLJA DET!!

    1. antonia, tack! vad bra att du hittade tillbaka till dig själv. det är svårt och tar tid. men du har så rätt i att när det känns lite lättare första gången så gäller det att ta tillvara på det och fortsätta framåt. livet är ett val, fint att höra att du har valt det!

  6. Måste först säga att jag blev riktigt rörd och tårögd av din fina text…
    Jag har varit på topp för bara ett litet tag sedan, men nu för tiden känner jag att jag går mot det motsatta hållet, neråt… Ibland vänder jag mig om och hittar INGEN jag kan lita på. Jag är rädd för att vara ensam eftersom jag alltid har haft människor runt omkring mig. Ibland känner jag att det är jag som drar mig undan utan att egentligen vilja det:S Vet inte hur jag ska hjälpa mig själv ur detta, men hoppas inte det tar så långt tid att komma tillbaks.
    Nu trycker jag på ”skriv ut” knappen. skulle verkligen vilja ha en kopia av din text för mig själv:D

    1. suzan, först av allt, tack! berörande att min text kunde beröra dig. trist dock att höra att du är i en dålig period. men det ligger mycket i att försöka blicka framåt, veta att en dag vaknar man och det är lite lite lättare att stiga upp. fortsätt då från den känslan. tiden må läka sår, men bara om man gör nytta av tiden. och våga luta dig mot andra, våga sträck ut en hand. kommunicera, och gå inte runt ensam med dina jobbiga tankar. det kommer att ordna sig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s