Döden är så långt borta, men ändå alltid så nära.

Cellförändringar. Förändringar inombords man inte kan råda över. Celler som delar sig okontrollerat tills hela ens buk eller bröstkorg tillhör en tumör.

Det är så livet slutar för vissa.

Jag har en nära relation till tumörer. En för nära relation. Jag har tvingats bevittna hur de har tagit över hela kroppar för att lämna dem vittrande och kalla.

Min mormor gick igenom strålbehandling när hon var över 80 år. Hon blev en annan. Hon svällde upp, fick andra ansiktsdrag. Hennes huvud såg ut som ett strutsägg.

Jag kunde inte, klarade inte av att se henne så. Jag besökte henne inte under hela tiden hon låg på sjukhus.

Först två dagar innan hon dog träffade jag henne. Och hon förlät mig för att jag hade vägrat se henne dö bort. Jag är så tacksam för det.

Utan hennes förlåtelse skulle jag ha varit en annan idag.

Jag orkade bara inte med den sorgen igen. För jag hade upplevt den med min mamma några år tidigare. Och den hade rivit sönder mig. Som om en katt som var inlåst inuti mitt hjärta och försökte klösa sig ut.

Man öppnar inte sår man vet om.

Några år senare var min syster tvungen att operera ryggen som hade krånglat större delen av hennes vuxna liv. Jag kunde inte besöka henne på sjukhuset. Jag var så fruktansvärd rädd för hur hon skulle se ut, hur hon skulle må.

Så jag besökte henne aldrig.

Det var fruktansvärt själviskt av mig. Att göra hennes sjukhusvistelse om mig, och inte om henne. Det var ju hon som sövdes ner, öppnades upp och fixades till.

Jag borde ha varit där.

Jag vet att hon tog illa upp för att jag inte kom. Att jag istället bara ringde och hörde hur hon mådde. Men jag tror att hon ändå förstod. För vi delar ju minnena av mamma i den där sjukhussängen.

Alldeles vit, uppsvälld och död.

Jag minns den lättnad jag kände när jag ringde syrran och hon lät precis som hon alltid har gjort. Hon berättade om hur hon ville ha den bästa smärtstillande de hade.

”Alltså jag pratar inte om Alvedon. Jag pratar om kokain. Kroppen skrattade åt mig när jag proppade i mig fyra Alvedon. Den sket bara ut dem igen. Och sjuksyrran var rädd att jag skulle slå ner henne. Och om hon hade så mycket som tittat på mig skulle jag ha gjort det. Jävla kärringjävel.”

Min syster var sig själv, och hon levde.

Det jag fruktar är att min rädsla för att mina nära och kära ska dö ska hindra mig från att finnas där när de behöver mig. Att jag ska fega ur ännu en gång.

När man har förlorat någon, eller flera, av de som har stått en närmast. Allting förändras. Döden kommer närmare, blir mer påtaglig. Något att ta på. Något som känns.

Det är en oförklarlig känsla. En rädsla. Och jag försöker bara att inte låta den påverka mitt liv. Att inte låta den dölja sikten för de som finns kvar.

Ibland är det bara så svårt att se.

Annonser

9 thoughts on “Döden är så långt borta, men ändå alltid så nära.”

  1. Det är så svårt. Jag vaknar ibland på nätterna och är rädd att det ska ha hänt en kär person något. Min mamma och min styvpappa är runt 70 och inte de piggaste längre. Ringer någon lite för sent på kvällen tänker jag katastrof, likadant om de ringer lite för tidigt på morgonen. Ifall min kille är sen hem från jobbet blir jag orolig att nått ska ha hänt honom. Det är jobbigt och irrationellt, men det är svårt att sluta med när ens hjärna på ett tidigt stadium ställt sig in på katastrofberedskap.

    1. tildaf, precis så är det. och det är så jävla trist att känna så. men det är bara att försöka göra det bästa av det.

  2. Jag bär på samma rädsla. Jag vet ärligt talat inte om jag klarar av fler sjukhusbesök nu, efter att familjemedlemmar, släktingar & vänner dött för tidigt eller försökt ta sina liv. =S

    1. candy, det är bara att bita ihop och vårda de man har kvar så gott man kan.

  3. Även jag bär på samma rädsla. För mig började det oxå med en mormor, hjärtsjuk och väldigt älskad. När min mor behandlades för cancer kunde jag inte förmå mig att se sjukdomen och dess förvandling i henne. Vi ringdes, men jag såg det aldrig och jag tror inte att hon någonsin förlåtit mig.
    Numera vaknar jag av mardrömmar och lyssnar efter både sambons och kattens andetag. Känner om de är varma och levande.

    Den är en förbannelse, den där rädslan. Men den påminner mig oxå om att aldrig, aldrig ta någon eller något för given. Att alltid vara tacksam för kärleken kring mig och för det friska livet i deras ögon.

    Återigen tack för en tankevärd text.

    1. loba, jag tror att det är så man måste se den, som en påminnelse om allt fint man faktiskt har kvar. det är verkligen inte lätt alla gånger, men det går.

  4. jag vet att det inte går att jämföra smärta och smärta – du känner vad du känner och jag känner vad jag känner – men ”Som om en katt som var inlåst inuti mitt hjärta och försökte klösa sig ut” känns sannare än vad jag hört på länge.

    1. j, nå. vad fint att du kunde känna igen dig, även om det också är väldigt sorgligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s