Det här kommer jag aldrig att skriva om.

”När han drar sig ut, och mitt innandöme följer med. Det är inget. När jag undviker att se honom i ögonen för att jag är rädd att se en människa. Det är inget.

När jag sätter mig i badkaret, ser blodet mot det vita. Det är inget.”

Så tänkte jag inleda en text. Men jag stannade. Kom inte längre. Jag fastnade. Inte för att jag inte kom på fler ord, jag hade hela texten klar i mitt huvud.

Jag stannade för att jag inte visste om jag borde.

Det var den allra första texten jag hade tänkt skriva om när jag blev våldtagen av min första kärlek. Någon vecka senare skrev jag istället den här texten.

Jag avslutade aldrig den första texten för jag visste inte om jag var redo för att dela med mig så utlämnande, så nära. Låta tusentals människor läsa om en av mitt livs värsta händelser.

Men efter en vecka ville jag ändå skriva texten. Och sedan dess har många, många texter följt som har handlat om väldigt privata upplevelser jag har varit med om.

Våldtäkterna, bulimin, sorgen efter min mamma, kärleken, våldet.

Jag får ofta uppmuntrande och igenkännande ord från er läsare. Och det är en av anledningarna till att jag delar med mig. För att det är saker jag tycker att vi borde kunna prata öppet om, som jag borde för mig själv, och andra.

För att lyfta en fråga, för att kanske få någon att känna sig mindre ensam, för att diskutera lösningar. Vägar framåt.

Men jag har så ofta fått frågan om var min gräns går. Vad jag inte vill skriva om. Och den frågan får nog de flesta som bloggar.

Var går gränsen för vad man vill dela med sig av med främlingar?

Jag har ganska tydliga gränser. Jag skriver inte om mitt dagliga liv, förutom i de fall då det har en relevans större än att bara rapportera. Jag skriver inte om vad jag äter till lunch eller vem jag fikade med.

Jag finner inget nöje i att skriva om det och ni skulle inte finna ett nöje i att läsa om det.

Jag försöker så gott det går att undvika att hänga ut personer i min närhet. Om jag gör det måste jag kunna motivera det för mig själv och dem. Och absolut inget som kan såra eller skada dem.

Att jag kan skriva om våldtäkterna, bulimin, sorgen efter min mamma, kärleken och våldet är för att de alla har hänt då, för en tid sedan, och jag har bearbetat de tillräckligt, om än inte fullt ut, för att kunna skriva om dem.

Jag försöker att undvika att skriva om jobbiga saker som jag går igenom just för tillfället. Den här bloggen är inte min dagbok eller min terapeut. Men efter att det har gått ett tag så kan jag ibland känna att det känns lugnt att dela med mig.

Jag försöker att så ofta det går separera människor och deras beteenden/åsikter. Jag kan till exempel påstå att vad någon säger är homofobt, utan att därmed påstå att personen är homofob.

Det är en viktig gräns då personer ibland gör eller säger ogenomtänkta saker som inte nödvändigtvis säger något om hur de är som personer. Men det är lättare sagt än gjort, och jag misslyckas ofta när jag är pissed off.

Folk undrar också hur det känns att alla vet allt om alla mina djupaste sorger och problem. Att folk jag inte har träffat förut vet allt om mitt liv. Att de vet hur jag blödde ur analen i en göteborgsk förort.

Det är märkligt, det måste jag medge. Men inte det minsta jobbigt eller obekvämt. Allt jag skriver om är jag så tillfreds med att jag kan prata om det med vem som än är intresserad.

Det är också anledningen till att jag bara skriver om saker jag är tillfreds med.

Det jag skriver om är inget jag skäms över. Om folk känner så är det deras börda, och inte min. Om de inte vill veta om allt mörker jag har burit på behöver de inte läsa.

Men vi är alla olika. Blondinbella berättade ju för något år sedan att hon vägrade att skriva om hur ledsen hon var och hur ofta hon grät av all press. Hon skrev hellre om räksalladen hon hade ätit till lunch.

Vi har alla våra gränser. Och de finns till för att skydda oss. Det viktiga är att medvetet dra dem.

Var drar ni gränsen?

Annonser

4 thoughts on “Det här kommer jag aldrig att skriva om.”

  1. Det är så svårt
    att skriva om våldtäkt
    det som är så stort
    och gör så mycket ont
    krymper till något litet
    på tangentbordet
    det vita pappret
    eller i anteckningsblocket
    du har hittat dina bilder
    dina tecken, dina symboler
    för det du berättar
    som gör att vi förstår
    inser, reagerar, känner

    1. pia, ja det är svårt att beskriva så att det gör händelsen rättvisa. och det svårt att vilja göra händelsen rättvisa.

  2. Hej Linus,
    Jag tror att man själv måste känna efter var gränsen går, och att man måste repektera andra när dem drar sin gräns. Vi vet ju faktiskt inte om personen mittemot oss kanske inte riktigt har bearberat eller äns accepterat vad som har hänt dem, för att äns kunna reflektera över saken!

    Jag tycker det är oerhört starkt av dig att skriva och beskriva vad du har gått igenom. Du har ju inte gjort något fel för att ha nått att skäms över, däremot kan de få andra människor som kanske har gått igenom liknande saker att känna styrka. Få dem att förstå att dem inte är ensama och att det finns människor som vågar ta tag i sorgen och hitta lösningar.
    Det är svårt att vara ärligt, specielt med sig själv så ibland behöver man skriva ned eller läsa om saker som hänt för att kunna se situationen som den är!

    1. antonia, tack! ja det viktiga är att hitta sin egen gräns och hålla sig till den, då håller man sig också sann till sig själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s