Vad är man om man inte är hetero, homo eller bi?

Jag har aldrig förälskat mig i en kvinna. Kanske var jag lite kär i Camilla som gick på mitt dagis när jag var fem år. Det eller så ville jag bara vara henne.

Jag har aldrig känt en attraktion till kvinnor. Kanske ändras det med åren, men jag tvivlar starkt på det.

Jag har med åren lärt mig att sexualiteten är högst personlig. Den går inte alltid att dela in i olika kategorier som hetero, homo eller bi, även om vi så gärna vill göra det.

Vissa män lever hela sina liv med kvinnor, men förälskar sig plötsligt i en man, för att sedan bara vara med kvinnor igen. Vissa kvinnor är bara attraherade av kvinnor i tonåren, men attraheras senare i livet bara av män.

Sexualiteten är mångfacetterad och flytande, men kan bara påverkas av kärlek och attraktion. Ingen psykolog eller gud kan ändra på den. Det är bara ens egna känslor som avgör.

Inom populärkulturen existerar det vissa samkönade par varav den ena påstår sig vara heterosexuell. De menar att det bara är den personen, bara den mannen, som är undantaget bland deras förälskelser.

Craig Dean i brittiska såpan Hollyoaks förälskade sig i sin bästa kompis, homosexuelle John Paul McQueen. Craig hade en flickvän som han älskade. Men han älskade även John Paul.

Han betonade genom hela historiens gång att han var heterosexuell. I början kändes det som ett billigt sätt att undvika den läskiga bögstämpeln. Men även i slutet, när alla visste om förhållandet, var historien densamma.

John Paul var den enda man han någonsin skulle älska.

Ett annat exempel är den storslagna och tragiska kärlekshistorien mellan Jack och Ianto i Torchwood. Ianto vars lojalitet växte till kärlek. Och slutade där. Som han uttryckte det en gång:

”It’s weird. It’s just different. It’s not men. It’s just him. It’s only him.”

Jag kallar mig bög för att mina känslor passar med definitionen av bög. Jag har alltid och kommer troligtvis alltid bara attraheras av och förälska mig i män. Om jag kände något annat skulle bög inte kännas lämplig som benämning längre.

Det är dumt att boxa in sexualiteten och utgå från att det är någon sorts sanning. Det enda som avgör i slutändan är vad man känner i hjärtat.

Hur ser ni på er egen sexualitet? Känner ni er bekväma i kategorier som hetero, homo eller bi?

Annonser

24 thoughts on “Vad är man om man inte är hetero, homo eller bi?”

  1. Jag vet inte, kanske 80% av de jag går i gång på är killar. Jag tänker lite att det är för att jag är van vid att tänka så om killar mer än tjejer. Och för att det är lättare. Eller för att jag har en kille som jag aldrig glömmer. Eller för att jag oftast närmar mig alla med vänskap i sikte och att det typ aldrig hänt att jag märkt att en tjej stött på mig.
    Kan man vara bi med dragning åt hetro typ? (haha)
    Eller det kanske är bäst att bara lämna öppet, så behöver man inte begränsa sig.

    Ha, nu tänker jag medan jag skriver. Du får ursäkta.

    1. ellen, poängen är väl att man inte ska begränsas av de boxar man själv och andra boxar in en i. love is love is love.

  2. Personligen tror jag att sexualitet är öppet och flytande och att vare sig homosexualitet, bisexualitet eller heterosexualitet finns i fasta ramar. Däremot tror jag att man mer eller mindre kan dra åt ena eller andra hållet. Sexualitet är personligt och ska inte formas i snäva mallar oavsett sexuell identitet, vilket jag tycker att de flesta försöker göra. Leva upp till en snävt ideal där andra ska döma ens sexualitet när det bara är individen som vet det själv.

    1. svalin, det intressanta är ju att även om vi personligen inte tror på kategorierna så existerar de i de flestas ögon. även om vi inte kategoriserar själva så gör andra det åt oss. just därför är det intressant hur vi alla förhåller sig till dem.

  3. Jag tycker att det känns fånigt att man ska behöva dela in sig i en speciell kategori. Jag känner mig nästan förolämpad varje gång någon tar för givet att jag är straight, även om jag lever ett straight liv. Det är nog mest det att jag vill att folk ska vara öppna och inte sätta etiketter på andra.

    1. maria stenlund, håller med. folk förutsätter och boxar in. ett öppet sinne är bra, men svårt ibland.

    1. marika, haha! ja det är bra serie det, även om jag generellt inte är värsta science fiction-fanet.

  4. jag känner mig bekväm i att betrakta min sexualitet som bisexuell då jag anser att det stämmer, men det är inget jag skulle ta med i en presentation av mig själv. tex. har jag sett folk som skriver: ”hej, jag heter anna, är 23 år och bisexuell.” jag tycker att det skulle kännas alldeles för mycket som att beskriva mig utefter en sexualitet, den säger egentligen ingenting om mig mer än att jag attraheras av och blir kär i både män & kvinnor.

    jag tänker egentligen inte mycket alls på det här med sexualitet. det bara är så att jag blir kär i en del personer, ibland råkar det vara en kvinna, ibland en man. jag oroar mig inte över om jag verkligen kan kallas som bisexuell för att jag aldrig haft sex med en tjej utan bara hånglat, då jag vet att det handlar om mer än bara sex.

    jag vet att vissa funderar mycket över sånt här men jag gjorde det väldigt, väldigt kort och sen slutade jag att fundera just för att jag tänkte: vad fan spelar det för roll? jag är den jag är och tänder på de jag tänder på, blir kär i de jag blir kär i, skitsamma om någon tycker att jag inte är en ”riktig” bisexuell eller nåt i den stilen.

    jag tror inte ens att man skulle komma ut som homosexuell eller bisexuell om inte samhället var så fixerat vid att veta folks sexualitet. jag tror att man bara skulle vara då och låta saker hända. om du förstår hur jag menar.

    1. candy, håller med dig. komma ut-processen hänger ihop med heteronormen. att vi som inte tillhör den måste erkänna det. erkänna vår annorlundahet. om vi slutade upprätthålla heteronormen skulle det bli en skillnad.

  5. alltså, det skulle inte finnas nåt behov av att komma ut om samhället var mindre fixerat, men man skulle heller inte dölja det. bara… vara.

    1. Ja! Jag håller med dig. Det är så synd att människor ska behöva känna att de måste komma ut. Varför kan vi inte bara få vara?
      Jag själv har aldrig behövt komma ut då jag antagligen räknas som hetero. (Även om inte jag heller gillar att man placerar in folk i fack). Däremot har jag haft vänner som har kommit ut. Givetvis har jag stöttat dem och varit glad för att de vågar. Men egentligen är det så synd att det ska behövas. Det är dessutom synd att en person känner att de måste komma ut för mig som vän. Jag menar, jag är ju din vän. Jag kommer tycka om dig vare sig du är homo,bi, hetero eller trans. Men samtidigt förstår jag ju att man i dagens samhälle måste ”komma ut” och då är det antagligen skönare att göra det för sina vänner innan man tar övriga världen.

      Men som sagt, synd.

      1. cornelia, märker att komma ut för vänner har förändrats de senaste åren, iaf för mig. jag kommer inte ut. om någon frågar så svarar jag. kanske har det att göra med att jag alltid tyckt det är så jävla larvigt att jag ens måste komma ut.

  6. Linus, de vänner jag tänkte på och nämnde i min kommentar var alltså barndomskompisar. Nyare vänner har nog inte behövt ”komma ut” på samma sätt för mig. Och jag tror inte att mina barndomskompisar kommer ut på samma sätt för nya människor de träffar.

    Jag vet inte, kanske har det med åldern att göra. Det är (med största sannolikhet) jobbigare att komma ut som tonåring än som vuxen. När man blir äldre vågar man förhoppningsvis ”bara vara” i större utsträckning.

    1. cornelia, jag fattade det. det var en skillnad när man var yngre. jag tror också det är jobbigare att komma ut som tonåring eftersom alla ens vänner också är i utveckling, och med den all osäkerhet.

  7. Hej Linus, jag har precis (idag) börjat läsa din blogg och den är awesome, jag menar, äntligen någon som snackar om dagens sjuka könsroller!
    Du vet när man säger ett ord flera gånger på raken, tillslut så blir det så förvirrande att man nästan glömmer hur det ska uttalas, vad det betyder och tillslut rablar man bara stavelser utan att hinna tänka- så är det att vara ungdom/människa i dagens samhälle tycker jag.
    Jag sitter en dag och pratar med mina kompisar, senare kommer jag på att jag i en helt ouppmärksammad konversation på rasten lyckats få ur mig minst tio olika fördommar, utan att jag eller någon i min närhet hunnit reagera.
    Och ändå har jag alltid varit den där jobbiga tjejen som skällt ut sina polare såfort dom kallat varandra bög, fikus eller liknande. Eller när klasskompisarna sa att dom inte slog tjejer. (varför slår människor överhuvudtaget?) Det är nog den mest frustrerande sorts situation jag hamnade i när jag var liten. Hur mycket jag är slog, knuffade, sparkade eller skrek så stod dom där framför mig, leende, ignorerande och likgiltiga. Och när jag klagade förstod dom inte. Ville jag bli slagen?
    Ja, jag ville att dom skulle brottas med mig som när vi var små, slå mig lika mycket som dom slog varandra.
    Fortfarande ser jag ett mönster, jag tror bestämt att tjejerna i min klass slår killarna mer än killarna slår någon överhuvudtaget. Men det är inte samma sorts slag. Killarna slår hårt, menande och dom försöker verkligen sluta. Mogna. ( vi är 15, herregud.) Tjejerna slår frustrerande, flirtigt, fast jag ser att dom är arga. För tjejer får slå, visst. Men flirtigt. Inte ilsket.

    Jag målar min lillebror,7, s naglar och han pratar ouppbrutet om att Erik och Leon också har nagellack, ”killar får oxå ha det, visst?”” Vilken färg vill du ha? Jag har sju olika.”” Jag vill ha alla! Rött där, sen grönt, sen blå, sen två svarta… Erik och Leon har också nagellack. Isak! Isak!! Visst är det snyggt med nagellack på killar!!?”
    Jag drar fram min andra lillebror, 12, för att han ska beundra naglarna. Han beundrar, och ger komplimanger.
    Min yngsta lillebror behöver oss båda för att kunna måla sina naglar.
    Han har slutat med blommiga byxor för Erik och Leon sa att det var tjejigt. Erik och Leon målar naglarna herregud! Barn har ingen uppfattning om vad som är ”manligt” eller ”feminimt”, dom vet bara vad dom vuxna säger och visar.
    När han var två år och följde med mamma för att hämta mig från fritids frågade en lärare varför han bar rött och blommigt. ” Är det inte lite taskigt på han?”
    Jag var nio men jag förstod ändå att något var fel. På min lärare. Som inte ens kunde prata ren svenska. Jävla kärring.
    Varje gång hon bad oss tvätta händerna innan maten struntade jag i det. Rätt åt henne. Ingen skulle komma och säga att vi behandlade min lillebror ”lite taskigt”, han var ju våran ängel. Och hans byxor var finast i världen.

    Så småningom bev jag emo. Då får man klä sig hur galet man vill och att göra människor upprörda är liksom nästan själva syftet.
    Sen blev jag Lydia.
    Men jag tycker fortfarande att själva emokulturen är underskattad. Många av ungdomarna behöver hjälp och mår definitivt inte bra men dom är ändå smartast. För till skillnad från alla andra grupper så handlar det om att släppa in alla som vill in, göra som man vill och tycka som man vill. Om jag kom ut som Intersexuell framför mina emo-kompisar skulle dom inte röra en min. För i emo-kulturen så är den som är mest ”fel”, mest ”Konstig”, mest ”onormal” och mest ”sjuk i huvudet” den som är bäst. Dom vänder ut och in på allt och skrattar. Det är styrka.

    Nu skulle jag fått Ig på svenskan för att ha ”tappat den röda tråden” men jag fick skrivarlust, sen råkade det vara i kommentarfältet på din blogg.

    Åh, juste, inlägget! Själv förälskar jag mig och attraheras av individer, men eftersom jag hatar grupper och stämplar så vill jag inte kalla det bi. Vad mina förälsker sen har mellan benen är inte så viktigt.

    Fortsätt med denna underbara bloggen nu!

    1. lydia, jag känner mig bara glad att du delar med dig! du verkar ha ett klokt huvud och en cool familj, vårda båda ömt. emo-kulturen kan jag inte säga att jag har någon inblick i. men jag gillar att människor skapar och finner egna gemenskaper som inte styrs av normer och ideal, utan av respekt och kärlek.

      ta hand om dig och fortsätt gärna läsa min blogg!

  8. Jag har alltid sett mig som hetero och har i princip alltid förälskat mig i personer av det kvinnliga könet. Men det finns ändå vissa funderingar och fantasier. Jag har länge tänkt att det nog helt enkelt är bäst att hålla sinnet öppet för vad som helst, för man vet aldrig vad eller vem som kan komma in i ens liv härnäst.

    Jag vet faktiskt inte vad jag ser mig som. Definitivt inte homo- eller transsexuell, men lite bisexuell kanske. Hetero känns ganska snävt överhuvudtaget, liksom homo. Queer kanske är bäst

    1. david, egentligen finns det ju ingen större poäng att försöka boxa in något som inte går att boxa in. du känner som du känner, lita på det. och fortsätt vara öppen. jag känner mig som homo, då jag inte ens funderar det minsta på kvinnor sexuellt och/eller romantiskt. om jag någon gång gör det så får jag tänka om.

  9. Hej!
    jag undrar bara vad ni andra tror? jag har varit kär i en kille när jag var 18, sen totalt 3 tjejer. Men jag har hela tiden varit sexuellt mer dragen till killar. Jag tror det går i perioder för mig, nu är det en killperiod och jag är tillsammans med en tjej nu sexet är skönt med henne, men jag har ett sånt sug efter killar. Hur ska jag göra? Jag vill ej avsluta denna underbar relationen jag har. Och jag tänker ej vara otrogen. tror du att det bara går att bestämma sig för att nu är jag tillsammans med en tjej och så länge jag är det så får jag hålla mig borta från killar. Det är ju inte hela tiden jag saknar killar men tror du att man kan levas å här. va tillsammans med en person man älskar av ett kön men samtidigt kanske alltid sukta efter att ha sex med det andra könet? eller måste man göra slut?

    1. malin, oj svår fråga. vi har alla olika bilder av hur en relation ska vara för att den ska göra en lycklig. till exempel är tvåsamhet inte för alla. så tänk inte på att du måste passa in i normbilden av en lycklig relation.

      jag tycker inte att du eller någon annan ska göra ett val som gör en olycklig om det finns andra alternativ. kanske kan du kommunicera dessa känslor med din tjej, om du törs, för att se hur hon känner kring situationen? för så klart är det olyckligt om det slutar med otrohet. otrohet är för mig ofta ett bevis på misslyckad kommunikation med sin partner om sin relation.

      i slutändan är det bara du som vet hur du känner och vad som gör dig lycklig. kompromissa behöver vi alla ibland, men inte så mycket att det hindrar ens lycka.

  10. Jag är antagligen bi men tror att jag till 70 % tänder på killar och till 30 % på tjejer. men kan bli lika kär i båda könen.

    1. malin, ja det är olika för alla och upp till var och en att bestämma hur de benämner sin sexualitet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s