Kvinnor klarar sig inte på egen hand.

Igår visade SVT dokumentären Fittcrew. Om ett gäng unga feministiska separatister som startade en dansgrupp tillsammans. De skapade ett liv byggt på systerskap och en gemenskap där män inte var välkomna.

Som en av kvinnorna sa:

”Det här är en av de få ställen på jorden där jag kan slippa heteronormativiteten och männens framfart.”

När jag pluggade genusvetenskap i Göteborg för sex år sedan hade jag några kurskamrater som startade en separatistisk kvinnogrupp. Jag sket i att jag inte var välkommen.

Jag kunde ändå inte stå för en feminism som trodde att separatism var den enda fungerande feministiska taktiken.

Jag förstår törsten efter att vara en del av ett sammanhang, en gemenskap där alla runt en delar ens erfarenheter. Erfarenheter om att vara kvinna i en värld full av föreställningar om kön.

Det finns många saker som jag inte har erfarenheter av just för att jag inte har en fitta mellan benen och har behandlats därefter. Att några vill exkludera mig och andra fittlösa från diskussioner om deras könade upplevelser är deras val.

Men de gör den feministiska kampen en otjänst om de tror att den endast bör och kan vara en kvinnokamp.

Om vi ska uppnå jämställdhet, om vi ska skapa ett samhälle där föreställningar om kön har mindre betydelse för hur vi kan utforma och leva våra liv, måste både kvinnor och män jobba tillsammans.

Och att då välkomna de alldeles för få män som är feminister är nödvändigt.

Jag kan förstå ilska, uppgivenhet och trötta hjärtan. Jag kan förstå att hatet mot de som sitter på makten kan växa när utvecklingen går långsamt. Att hoppet känns som starkast i sammanhang där man blir förstådd, sedd och uppskattad.

Men Fittcrew visar separatismens bräcklighet, och förljugenhet. Om hur den så lätt skapar sina egna ordningar, hierarkier och strukturer. Om hur den har normer som den själv säger sig avsky.

Hur svårt det blir att se gränserna mellan förtrycken, strukturerna och de personliga valen och ansvaren. Det personliga och det politiska, hur de flätas ihop och hur de lika mycket när varandra som de tär på varandra.

Om hur de teoretiska och ideologiska tankarna så ofta kan krocka med verkligheten, känslorna och de personliga valen. Om hur föreställningarna om kön även sitter kvar i de valda kollektiven, och sammanhangen.

Och att allt i slutändan handlar om att vi bara vill ses som de människor vi själva ser oss som.

Annonser

6 thoughts on “Kvinnor klarar sig inte på egen hand.”

  1. Jag har reagerat likadant på den dokumentären som du. Det känns lite förljuget att tro att seperatism kan lösa någonting. Det känns ju mer som en fristad för ett fåtal än en riktig kamp. varför får män inte vara med? Som jag ser det ser man inte skillnad på män och patriarkat som faktist är olika saker. Patriarkatet finns överallt och upprätthålls av så väl män som kvinnor.
    Sådana saker gör ju bara att feminismen uppfattas som en fascistisk ideologi och jag förstår verkligen de som får det till just det, även om jag är feminist själv.

    1. svalin, bra uttryckt: en fristad. de kändes precis som alla andra som desperat söker gemenskap och samhörighet, vare sig det är hos nazister eller någon kristen sekt, och som förlorar synen på vägen. jag håller med om att grupper som fittcrew bidrar till att feminismen uppfattas som fascistisk och totalitär.

  2. Jag håller helt och hållet med dig om detta, och reagerade likadant när jag hörde talas om ett feministiskt gym här i Sollentuna där bara tjejer var välkomna.

    1. candy, det blir så larvigt. men jag antar att det såg kvinnogymmet som en bra affärsidé eller nåt.

  3. Jag kan förstå att man vill ha tillfälliga sammanslutningar som är exklusiva – t ex en samtals-/stödgrupp för bara transpersoner – eftersom det kan ge ett stöd för en minoritet att utbyta erfarenheter utan att behöva ”förklara” för (om än aldrig så empatiska sympatiserande) utomstående.
    Men det betyder ju inte att jag alltid vill hålla på bara med mina, detta fyller ju bara en del av behovet.

    Och problemet med exklusivt kvinnliga (=födda med fitta?… såg inte programmet, en del separatistgrupper har väldigt konservativa uppfattningar om kön o identitet) grupper är ju att kvinnor är halva mänskligheten….. knappast någon minoritet.
    Som svalin säger, en fristad visst – men inte tror jag den löser något mer än möjligen eventuella personliga problem, inga politiska.

    1. lejonel, ja det förstår ju jag också. det är viktigt att kunna dela sina erfarenheter med likasinnade. men som du skriver får det inte stanna där. alltså fittcrew verkade utgå från fittan. för en av deltagarna valde att byta kön till man, och hoppade av gruppen efter några år. bra uttryckt: separatism må lösa personliga problem, men inga politiska.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s