En 13-årig flicka frågade: vill du ha mig?

Under min studietid på universitetet utvecklade jag ovanan att spela yatzy mellan varven när jag inte orkade skriva ett enda uppsatsord till.

På den sajten jag spelade kunde man även chatta med främlingarna man spelade mot. Jag chattade aldrig, men jag minns en gång då jag fick följa två andra personers chattande.

De kände inte varandra. Frågade varandra efter namn, ålder och stad. Jag tror att de hette Martin och Anna-Maria, var båda 13 år och bodde i Gävle respektive Falköping.

Efter de standardfrågorna skrev plötsligt Anna-Maria: ”Vill du ha mig?”

Fyra enkla ord från en 13-årig tjej till en total främling. Jag tappade hakan. Det kändes som att hjärtat mitt hade upplösts i bröstet.

Här ville en knappt tonårig flicka rädda sin dag genom att förhoppningsvis få ett ja på frågan vi alla skulle vilja ställa.

Vill du ha mig, min kropp, mitt hjärta, min vänskap och alla mina mänskliga fel och brister?

Det finns bara ett svar som får blodet att pumpas runt i ens kropp igen.

Vi vill alla bli omtyckta, uppskattade och älskade. Vi söker på olika sätt hela tiden det som bekräftar oss som människor, som bekräftar att vi duger. Att vi är älskvärda.

Allt för ofta söker vi utanför oss själva, hos andra, istället för i oss själva.

Under vår barndom och våra tonår, innan vi har funnit oss själva, är dock bekräftelsen från våra nära och kära nödvändig. Att stärkas. Att bygga ryggrad. Att lära hjärtat att slå, till slut på egen hand.

Det får mig att undra: när är det föräldrar slutar att säga ”jag älskar dig” till sina barn? Det verkar gå bra så länge barnen är så pass små att de inte kan svara, men sedan är det något som händer.

”Jag älskar dig” blir de tre svåraste orden i svenska språket.

Ett barn i min omgivning grät alltid när han inte lyckades göra något mål på fotbollsträningen. För mål genererade bekräftelse från hans pappa att han dög, åtminstone som tioårig fotbollspelare.

Det var när han fick se sin pappa stå upp och skrika av glädje, som barnet verkligen såg lycklig ut. Den tråkiga sanningen var att annars fick han så sällan höra att han var bra. Att han dög.

Att han var älskad.

Jag har en känsla jag inte blir kvitt.  Att barn och ungdomar svälter. De lider av bristen på uppskattning och uttalad kärlek från sin omgivning.

Och det gör att de söker den anonymt hos främlingar.

Det var nog därför Anna-Maria frågade en anonym kille över ett parti yatzy om han kunde ge henne den bekräftelse varken hon själv eller andra i hennes omgivning kunde ge henne.

Fyra enkla ord: ”Vill du ha mig?”

Och hans svar?

”Kanske.”

Annonser

9 thoughts on “En 13-årig flicka frågade: vill du ha mig?”

  1. Jag tror att föräldrar ibland kan bli osäkra när de ska säga ”jag älskar dig” till sina barn när de blir äldre.
    Eller jag tror inte det bara rä föräldrar till barn, det är till de flesta.
    På samma sätt som det är så svåra och djupa ord har de blivit så uttjatade i alla låtar, filmer, böcker och lyrik som gjorts.
    Jag älskar min morfar och moster som jag tillbringar en massa tid hos. Men jag säger det sällan till dem. Men det är svårt att göra det. När ska jag säga det? Och hur ska jag säga det utan att det bara låter tillgjort och sötsliskigt?
    För det känns konstigt att säga när vi sitter vid fikabordet och säga ”Bara så att ni vet, jag älskar er och jag är jätteglad över att jag få vara så mycket hos er.”
    Det blir så… ja, jag vet inte. Men det känns konstigt.
    Likaså kan det säkert vara med föräldrar och barn. Det är lätt att man tycker att det bara låter tillgjort och sliskigt. Men jag försöker. I alla fall mot mamma och pappa. När jag får ett tillfälle kan jag ge dem en kram sådär. Påpeka hur fina de ser ut idag, och säga att jag älskar dem. Och de gör detsamma till mig.
    Men det är svårt.
    Jättesvårt.

    1. johanna, upplever samma sak jag med. det är som att man aldrig finner ”naturliga” sammanhang att säga jag älskar dig. vi har knarkat populärkultur för mycket vilket verkar ha gjort oss restriktiva när det kommer till kärleksyttringar.

  2. Min mamma slutade krama mig när jag någon gång i tonåren invände mot en kram som jag inte ville ha. Just då. Då sa hon ”Slipp då!” och så slutade hon krama mig. Märkligt, tycker jag fortfarande, och när jag har nämnt det nu i vuxen ålder förstår hon inte riktigt problemet och säger ”Du ville ju inte.” Så nu känns det jättemärkligt att krama henne. Kramar min morbror och hans fru mer naturligt än mamma.

    I vår familj har vi dessutom litat till kramar och gos för att visa kärlek, eftersom man inte uttryckte känslor rakt på. Den härliga gamla muntligt kärva svenska attityden! 😀 Men när min morfar låg inför döden kämpade han sig upp ur morfindimman en sista gång för att uttala högt de där orden som aldrig riktigt sagts. Sedan, när han fått säga det till alla som var där, gled han tillbaka ner och dog bara några timmar senare.

    Det är den där halva minuten som gör att jag säger ”Jag älskar dig” till mina barn flera gånger om dagen säkert. De rycker på axlarna för det mesta eller svarar ”Jag vet!”, men det gör inget att det är självklart! Som i går vid matbordet när sonen, 3,5, avslutade min påbörjade mening ”Jag älskar …” med ”… mig och [syrran]!”

    Jag hade tänkt säga ”falukorv”. 😉

    1. malinka, haha! bra att du säger det till dina barn så ofta. jag tror det sätter sig fint hos barnen. en självklarhet på något sätt. fint med morfar också. en sista gest av kärlek. vackert i all sorg.

  3. Det där är individuellt precis som allt annat. Jag säger väldigt ofta att jag älskar min dotter som är 12 år och hon säger väldigt ofta att hon älskar mig. Bland bekanta funkar det på samma sätt. Men jag har en känsla att man säger det oftare nu för tiden än under säg 50, 60, 70-talet, för det var mindre vanligt när jag var liten. Och man hade ett annat förhållningssätt till sina barn förr i tiden. Det var tex inte så länge sedan agan förbjöds. Har precis diskuterat detta fenomen med en vän. Det var helt enkelt inte bättre förr.

    1. linda, absolut är det individuellt. och jag utgår ju från egna erfarenheter. har vissa vänner som har växt upp med kärleksyttringar hela tiden, med andra inte alls. och ord betyder ingenting utan handling. kärlek är ett verb. att visa kärlek är alltid bättre än tomma ord.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s